torsdag 28 december 2017

Reaktioner på tidig pension

Howdy losers.


Jag bara skoja, jag älskar er. Varning för ett mycket långt inlägg  helt utan distraherande bilder eller skojiga YouTubeklipp. Idag är jag allvarlig.




Mina närmaste vänner och familj vet om att jag strävar efter att någon gång hoppa av tjänstemannakarriären och ägna mig åt något mer...hönsrelaterat inom ramen för FIRE. Av olika skäl, löneutvecklingsmässiga exempelvis, väljer jag att inte vara öppen med min plan inför min arbetsgivare. Det är delvis därför jag låter bloggen vara anonym. Men när jag träffar folk i riktiga livet och tycke uppstår utöver det normalt mingel-artiga, brukar jag inte hymla om mina planer. Det blir ofta intressanta reaktioner också. I grova drag nedan:


Den verklighetsfrånvända positiva (DVP)
"What? Herregud, det låter ju helt CRAAAAAAZY vad menar du? Alltså, du behöver typ 18 miljoner eller vad? Hur ska du ha råd, jag-menar-en-snittlön-är-ju-på-sexhundratusen-ska-du-ha-det-gånger-hundra-då-eller men vad HÄFTIGT! Alltså, om jag hade hundra miljoner skulle jag göra exakt samma sak fast med ny pool på baksidan, bara så du vet bla bla bla..."


Med DVP brukar jag göra processen kort. Vi har inget att vinna på att föra en fortsatt dialog i ämnet för även om jag vek resten av kvällen åt att försöka förklara för DVP att man inte behöver sin bruttolön gånger hundra för att vara säker på att överleva till dödsdagen, kommer hen troligtvis vakna morgonen efter och vara åter i sin "vilket-hotell-ska-vi-bo-på-i-Thailand-i-år"-bubbla. Endast ett besök av Kronofogden kan få DVP att ändra inställning till privatekonomi.


Den nyfiket positiva (DNP)
"Hmmm....gud så intressant...jag har aldrig tänkt på att det ens skulle vara möjligt. Men hur vet man hur mycket man behöver för att klara sig då? Och om man är usel på börs, hur ska man göra då? Jag vet ju knappt hur man gör överföring mellan två konton i internetbanken?"


Inte helt sällan hör DNP av sig snart efter vår diskussion och vill ha råd av typen "Hur öppnar man en ISK" eller "vilka nybörjarfonder ska jag välja". Jag brukar sticka till hen länken till MMM, Frugalwoods eller någon av våra svenska stjärnor för mer läsning. För har man väl fått DNP att fatta att ekonomi inte är synonymt med ångestladdade kuvert eller knastertorra möten på banken, utan handlar om DNPs hela liv, drömmar och framtid, då går det i regel undan. Vissa blir lika hooked som undertecknad, och det tycker jag är kul för då känner jag mig som Gud.


Den försiktigt pessimistiska (DFP)
"Hmmm....intressant...jag har aldrig tänkt på det på det sättet. Men vad skulle du göra då menar du? Är det inte vanskligt att säga upp sig, särskilt som du kommer att vara en bra bit över 40 då? Vad ska du göra på dagarna, finns det inte risk för att du blir understimulerad? Och sen får du inget nytt jobb?"


Det här är den typiska föräldragenerationsreaktionen - de som ser livstidsanställning som en USP, ej ett straff. De har lärt sig tycka att det är lite obehagligt med folk som inte har något schemalagt att göra på dagarna. Hur skulle det se ut, om alla drällde runt bara? Jag brukar kontra DFP med att jag nog kommer att ägna mig åt lite frilansuppdrag och det brukar lugna ner hen en smula (att jag refererar till att skriva bloggen och mata höns behöver inte DFP veta om).



Nya Jobb-Förespråkaren (NJF)
"Alltså, förlåt, men jag fattar inte? Om du nu ruttnar på ditt jobb - skaffa ett nytt som du trivs med? Eller starta eget? Jag skulle aldrig kompromissa med att ha kul på jobbet och jag älskar att gå till jobbet varje dag. Pengar kan man inte ta med sig i graven, det viktiga är att ha kuuuuul! Hoppa bara, resten löser sig!"


Delvis måste jag ju ge NJF rätt. Det mesta löser sig på vägen och naturligtvis, säger jag upp mig redan idag kommer jag att hinna landa på fötter inkomstmässigt innan jag går i personlig konkurs. Men det är detta som är pudelns kärna i min tanke kring ekonomiskt oberoende - jag vill kunna företa mig vad skit som helst utan att ens behöva landa på fötter eller skaffa ett nytt jobb. Jag är inte helt oäven inför tanken på att starta eget, men det vill jag göra i lugn och ro utan monetär stress. Min frihet ska vara precis det som ordet antyder - fri. Och helst het. Om jag sedan råkar dra in lite deg på diverse projekt eller tjänster jag utför - kul. Att jaga pengar till räkningar = inte kul. Och vad gäller argument av typen "Det är viktigt att ha en meningsfull tillvaro genom ett roligt och utvecklande jobb" så menar jag att ett jobb som i dagsläget är såväl roligt som utvecklande förvånansvärt snabbt kan vändas till ett tråkigt och stagnerat jobb, ex. vid ett chefsbyte eller uppköp (jag har sett det med egna ögon mamsell). Och hur roligt ett normalt jobb än är, blir det svårt att kombinera med hönsfarm, såvida man inte jobbar väldigt fritt och digitalt. Och det hade jag, NOTA BENE, inte haft något emot. Om jag hade fått styra upplägget till 100% själv. Så NJF har ju rätt på så sätt - när det jobbet uppenbarar sig - jag hoppar!


(Parentes: En fundering jag har är att det verkar som att jobbet, enligt gemene man, utgör en stor del av vår persona. Precis som att vi utan samhällsnormativt accepterad sysselsättning skulle sakna en viktig beståndsdel. Paradoxen är att vi i regel raljerar över vår yrkesfixering ("Det första vi frågar varandra på fest är vad någon jobbar med bla bla typiskt svenskt bla bla ängsligt fy") , men å andra sidan ska du passa dig för att utmana karriäridealet. När blir vi nöjda då? När vi alla har en självförverkligande sysselsättning men kniper käft om den? Tacka vet jag Frankrike, där hymlar man i alla fall inte.)



YOLOn
"Mmm det låter underbart det du berättar. Verk-lig-en! Jag ÄLSKAR att vara ledig, åka till Thailand och fjällen, eller dra till NY bara jag och min man. Love it....Problemet är att när jag var X år gammal så dog min [insert relative/teacher/elementary-school-bus-driver] alldeles för tidigt, bara ett par år innan pension. Så jag bestämde mig där och då att jag skulle leva livet till 100% nu, Carpe Diem liksom. Men lycka till med ditt projekt."


YOLONn  representerar den väldresserade massa av konsumenter som vårt samhälle till 95% består av. "Unna dig", "Njut", "Passa på!", "Skynda Fynda Imorgon kan det vara för sent!". YOLOn har förvisso rätt i att bad things happen to good people, exempelvis dör folk ibland tidigare än snittet oavsett om de är consuma suckas eller snåljåpar. Ponera att man är en person vars största passion i livet är att köpa lyx och man tillbringar nio år med att spara i indexfonder för att slutligen år tio få gå Consumer Banana Partajas på Rue Saint Honoré, men dör av en hjärtinfarkt på planet dit - kymigt värre (tur att man är död så att man slipper gräma sig). Men:
a) Du går inte igenom nio år av att skala av löklagren i din konsumtion utan att mäktiga saker händer med dina värderingar. Du kommer med stor sannolikhet att känna så som jag beskrev 14 nov i inlägget "Face Your Fears" - att jag hade gjort samma resa oavsett om jag haft pengarna i slutänden eller ej. Plus att du hade sparat rätt mycket miljö under de nio åren, och det torde väl anses som en bra sak även för en YOLO?
b) YOLOn gör tankevurpan "Jag måste leva livet innan statligt stipulerad pensionsålder" eftersom det ofta var då person X i hens närhet dog. Men FIRE/tidig pensionering handlar ju om det motsatta - att leva livet innan man är för gammal alternativt död. För sist jag kollade var det vanligare att man dog vid 67 än vid 57. Naturligtvis beror det på hur man definierar "leva livet". Är det att ofta äta på restaurang eller att överlag vara trendigt klädd så fine, jag lägger mig. Men om leva livet handlar om att själv få disponera sin tid att följa olika ingivelser - skriva vikingatrilogier, volontärarbeta eller åka godståg genom Portugal under lågsäsong - är man kanske mer apt for it vid 53 än vid 70?
c) Och sist men inte minst  en kanske lite cynisk aspekt. Ponera att jag fick en dödsdom imorgon, tre månader kvar att leva. Ok, jag hann aldrig sätta sprätt på pengarna eller leva det där hönslivet, YOLOn fick vatten på sin kvarn grattis. MEN, och det är nu det kommer att sticka rejält i ögonen på folk som inte är lika badass praktiskt lagda som jag: Jag inbillar mig också att det hade skänkt mig en viss tröst där på dödsbädden att jag lämnar lite deg efter mig. På så vis behöver min man inte dra från begravnings-skumpan (Bollinger älskling, tag notis!) direkt till Svenska Mäklarhuset för att sälja det för dyra boendet. Inte heller behöver han kontakta Lendo för ett ihopbakslån för barnens språkresor eller körkort (jag hade vridit mig i min urna just sayin). Det hade känts som en kärlekshandling. Det är i regel här YOLOn får en bultande ven uppe i tinningen och sen kommer det (jag vet det, ty jag har mottagit det ett par gånger): "Men FruEB, är det då inte bättre att du tar dina pengar per idag och gör saker med din familj, så att de kan bevara ett varmt minne av dig som levande etc..." och det är då jag mantrar tillbaka "Jo kära YOLO det är klart att jag hade kunnat göra det om jag varit av den sort som anser att kvalitativt umgänge endast kan ske med hjälp av stålars".  Men jag tycker exempelvis att vår ormgrop till familjesagostund varje kväll åtminstone till viss del kompenserar för årliga utlandssemestrar kring jul. Och det faktum att vi nästan alltid äter middag tillsammans på grund av avsaknad övertidsarbete kanske kompenserar för en och annan fancy restaurangupplevelse. Vi tillbringar somrarna på i stort sett samma vis varje år (landet). Kanske hade mina barn haft en mer...färgstark upplevelse av mig som mor om vi istället hyrt ett hus i Provence, vet ej. Finns det forskning på området? Jag är mycket intresserad så delge mig gärna. Men säkert är att jag och YOLOn nog inte kommer att nå konsensus i frågan. Lyckligtvis är YOLOn ofta en trevlig prick och vi kommer utan problem att kunna bli salongsberusade och ha trevligt under kvällen ändå. Värre blir det med....


Den riktigt negativa - och i ärlighetens namn har jag aldrig själv träffat hen än men fruktar den dagen (DRNOIÄNHJASTHÄMFDD)
"Ursäkta, men allvarligt talat. Hur skulle världen se ut om alla tänkte som du? Hur skulle vi få in pengar till skolor och sjukvård om alla satt på sina kammare och rullade tummarna och vägrade bidra till samhället i form av såväl skattemedel som arbetskraft? Nej usch och fy skäms."


Eftersom ovan är en fiktiv input, jag har bara sett den uttryckas i olika kommentatorsfält i såväl svenska som amerikanska bloggar, kan jag i lugn och ro artikulera min feedback här...på min kammare. Frågan är hur stursk jag skulle vara när det väl kommer till kritan för DRNOIÄNHJASTHÄMFDD verkar vara en riktigt otrevlig typ. Men jag skulle väl försöka formulera något enligt nedan:


"Jag, och några med mig, tror att vår värld skulle må bra av minskad konsumtion. Det första skälet gäller miljön, och det är nog de flesta rätt överens om att jorden inte är dimensionerad för att producera så mycket prylar som den gör idag. Tror du som jag? (Vänt leende, huvet på sned, inväntar läskvitto) Jag tror också att mänskligheten skulle må bra av mindre konsumtion eftersom det ger oss mer tid att vara tillsammans. Genom att jobba mindre får vi mer tid att vara med våra barn, våra släktingar och våra vänner och på så vis ökar välbefinnandet hos befolkningen i stort. Eller vad tror du? Är umgänge och sociala relationer av betydelse för människans välmående ? (Ny paus, man får inte mata in för mycket på en gång). Vi klarar nämligen att jobba färre timmar när vi inte känner den sociala pressen på oss att köpa en massa plast från Kina för att visa uppskattning och status. Dessutom innebär det faktum att vi slutar köpa plast från Kina eller textil från Bangladesh inte att vi slutar att konsumera helt och hållet. Exempelvis är ganska få hushåll i Sverige för närvarande självförsörjande (uppskattningsvis runt 0,0000000000002%) varför de flesta fortfarande kommer att köpa mat, husrum och en del tjänster, eftersom det är svårt att exempelvis klippa sig på distans från Indien. Därtill kommer vi nog att köpa en del kläder och prylar också, så statsapparaten inklusive de viktiga områden du så klokt nämner ovan kommer inte att stanna över natt, den kommer att genomgå en långsiktig förändring. Det kommer den göra i vilket fall, exempelvis eftersom vi kommer att jobba i en gig-ekonomi i kombination med hög automatisering i framtiden, inte i heltidsanställningar på ett IT-bolag så som du arbetar idag. Det är det som kallas utveckling, att saker går från ett tillstånd till ett annat. Det har liksom varit en trend de senaste....eonerna av tid. Nej, det kanske inte låg som ett klickbete i din Aftonbladet-app, men kanske någon av dina FB-kompisar har nämnt det i ett inlägg någon gång? Jag tror att det kan vara bra att påminna sig om att vi, bara för att du och jag råkar existera i detta nu, inte befinner oss i ett normaltillstånd. Den främsta anledningen till att input av typen ovan formuleras (notera hur skickligt jag undviker du-form) är att vi - du som jag - är högst mänskliga (inkluderings-metoden) och det ska vi inte skämmas för (men lite slut-shaming får jag ändå in). För det är ju som det sägs - att vi som art lever för kort tid för att se de stora sammanhangen. Vi är så uppfyllda av nuet att vi varken förmår göra historisk retrospektion eller för den delen kvalificerade antaganden om framtiden. Och det är av det skälet, kära DRNOIÄNHJASTHÄMFDD, jag väljer att le överseende mot dig och bjuda dig på ett glas cava istället för att grina illa och ge dig en tusen-nålar-på-underarmen-upplevelse du sent ska glömma. Så, så, gå nu hem och vila så ses vi aldrig mer". (äsch...typiskt att det skulle skita sig på slutet....) Kort sagt, jag försöker nog inte att omvända den här typen (tror inte jag har det i mig), men jag känner ändå att jag måste deklarera min åsikt.


Har du outat en eventuell frihetsplan för folk omkring dig och hur blev reaktionen?










Mvh/
FruEfficientBadass

14 kommentarer:

  1. Men vilket guldkorn till blogg jag verkar hittat, den här hamnar i följalistan!

    Jag själv har inget uttalat mål om att jag vill bli fri och ägna dagarna åt valfritt nöje, jobbar bara 60% och lullar på rätt fint ändå om dagarna och försöker bara göra sånt som gör mig lycklig. Däremot inspireras jag av personer som gjort dessa resor och om jag läst något vettigt på en blogg, lyssnat på en podd eller som exempelvis när jag tittade på Kalles sex liv och tog upp det på jobbet fick jag intressanta reaktioner. "Det är ju inte kul att alltid göra vad man vill" "Jag skulle bli uttråkad" "Man behöver lite tråkigt för att det ska bli roligt". Alltså, jag förstår att man kanske inte vill sälja allt för att cykla jorden runt, men att intala sig att vardagen är optimal för att IBLAND blir helgerna roligare av att man fått längta till dem? Visst behövs kontraster men att välja ett liv med saker som suger ut energi för att man inte alltid kan ha roligt är en så deprimerande tanke.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Håller naturligtvis med dig Linn (fint namn förresten, har en mig närstående avkomma som heter så), eftersom du håller med mig (logiskt). Jag är väldigt fascinerad av citaten ovan. Är de på riktigt? Alltså, jag menar huruvida dina kollegor verkligen innerst inne tycker så, eller att de bara inte hunnit reflektera över livets vidare mening då de är för upptagna med att vara consumer suckas? Eller är de medvetna om att de inte har the guts att hoppa av den normativa tillvaron (för att likt dig gigga med sådant man gillar på deltis vilket NB också är mitt mål, ej hängmatta 4ever) och därför norpat några tjänliga försvarsmekanismer från folket i stort? Eller är det du ich jag som bedriver självbedrägeri i att inte fatta att heltid in k döden är the shit? Jag är öppen för diskussion (med andra än dig då eftersom vi verkar tycka filterbubbellika). Tjing!

      Radera
  2. Ett tips för de som är väldigt inskränkta med att man "måste arbeta" är att i stället för att säga att man ska sluta jobba säga nått i stil med:
    I dag jobbar jag som X men min dröm i framtiden är att jobba som investerare, jag är inte där än men jag jobbar på det sparar och tränar mig själv på att bli bättre och bättre på aktier och fonder.

    Då låter det inte i dennes huvud som att du ska sluta jobba utan att du ska byta från jobbet X och i stället börja jobba som investerare. Det är ju inte heller någon lögn, du kommer ju att leva på dina investeringar och då jobbar du väl som investerare?

    När det kommer till sista gruppen, de riktigt negativa kan även följande vara värt att lyfta:
    Bara för att jag inte kommer arbeta så betyder ju inte det att jag kommer sluta betala skatt, bara genom skatten på mina aktier/fonder kommer årligen vara mer än vad en hel del Svenskar betalar i skatt på sitt jobb (beror så klart på vid vilken mängd kapital du tänkt sluta arbeta men ändå) och jag betalar ju fortfarande skatt på alla varor jag köper (moms), jag betalar bensinskatt för min bil, jag betalar fastighetsskatt (fastighetsavgift) för min bostad osv osv.

    Däremot är risken mindre att jag kommer bli en utgift på staten eftersom jag klarar mig själv, så jag kommer inte behöva olika typer av bidrag, sjukskrivningskostnader osv osv.

    Med tanke på att vi har högt arbetslöshet i landet så kommer mitt jobb att gå till någon som i dag saknar ett jobb, vilket betyder att staten kommer få in lika mycket skatt från jobb som tidigare, men de kommer förlora en arbetslös vilket för att de behöver betala ut mindre pengar i bidrag till arbetslösa.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag har personligen mött den sistnämnda typen. Råkade outa för några vänner att jag sparar för att kunna pensionera mig lite tidigare, inte vid nån revolutionerande tidig ålder utan nånstans vid dryga 55. Eftersom jag kallt räknar med att pensionsåldern då ligger nånstans runt 68 så har jag alltså 13 år att försörja mig själv ur egen ficka. För mig är detta inget märkligt och tyder väl på att jag är både realistisk och förnuftig. Tyvärr mottogs det hela inte särskilt väl. Därför att för dem handlar det om att man överger massan och därför struntar i vad som händer alla andra. Det handlar alltså om politiska ideal (läs kommunism) och andemeningen var att det helt enkelt var extremt osolidariskt att ha den typen av planer. Jag frågade då lite fint vad de istället tyckte att jag skulle göra för min hårt beskattade inkomst. Svaret var att konsumera eller skänka bort dem till de som behövde dem bättre. Vilket incitament jag då skulle ha till att fortsätta på mitt höga akademiska jobba-röven-av-mig-jobb, det kunde de dock inte svara på. I rest my case.....

      Radera
    2. Jakob - bra tips. Och ISK-skatteargumentet plockar jag med mig. Jag misstänker emellertid att det kan sticka en och annan i ögonen att vara investerare också. Tror att Anonym ovan är inne på något nämligen att man gör en avstickare från massan och det är en dödssynd i landet lagom.

      Radera
  3. Underbart inlägg! Jag är väl lite för gammal för FIRE, jag fyller 54 om några månader och jag har absolut inte tillräckligt med kapital för att sluta jobba nu - men jag tänker nog gå ner på deltid så småningom och kanske hoppa av jobbandet strax efter 60. Kanske eget företag på deltid. Just det här med att själv äga sin tid och ha frihet att göra det man vill - det driver mig.

    Jag skrattade gott och igenkännande åt din begravningschampagne. Faktum är att jag har stipulerat i mitt Vita Arkiv att det ska serveras champagne och lämpligt lyxiga tilltugg på min begravning, och champagnen ska förstås vara Bollinger, det är givet.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ninni jag tycker din plan är badass! De där egenförtjänade deltidsåren kommer smaka mumma, eller ska jag säga smaka Bollinger.

      Bra att du nämnde tilltuggen, de har jag ännu inte funderat på. Gillar pepparrot men det kanske inte gifter sig så bra till skumpan?

      Radera
    2. Pepparrot och skumpa... vet ej. Du måste helt enkelt provsmaka. Minst ett par gånger. ;)

      Radera
    3. Alltså... det här är ditt fel. Jag har köpt Bollinger inför nyår. Nu var jag ju bara tvungen att även köpa pepparrotsost som skall förtäras på snittar tillsammans med en liten bit rökt lax som ligger och skräpar i frysen - bara för att testa om pepparrot och champagne funkar ihop. Jag återkommer med redovisning. Om jag inte äter för många små laxsnittar så jag får problem med närminnet, alltså...

      Radera
    4. Åhå, du höjer ribban med att lägga på lax! Det här blir bara bättre och bättre. Inväntar återrapportering!

      Radera
  4. En konsumtionsnivå som på sextiotalet hörde jag någon nämna, skulle vara fullt tillräckligt och drägligt. Att det skulle förbättra miljön avsevärt. Inte vet jag men jag växte upp på sextiotalet, en härlig tid. Vi hade i alla fall mat och kläder, tv med en kanal, helt fungerande lägenheter, mycket friluftsliv, utelek, fick åka på charter till Mallorca i propellerplan och inte shoppade vi hela dagarna. Folk var överlag mer harmoniska och hade roligare, det var dans på lördagskvällarna, kanske lite för mycket röka och grogg men folk var gladare och inte så fixerade vid sina kroppsliga attribut.Det var helt klart en annan anda,inte så bekräftelse och jämförelsesjukt. Vi hade det bra trots lägre standard-den var fullt tillräcklig. Många mammor arbetade ju inte på den tiden, så där kom det ju inte in någon skatt. Samhället fungerade bra, bättre än idag. Inte har den ökade konsumtionen gjort oss lyckligare.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag läser ditt inlägg med nästan rosaaktig skimmerdimma - som dansk hygge när den är som bäst. Men jag håller med, kanske inte allt var bättre förr, men den självbekräfte- och konsumtionslsekultur du nämner har satt oss bra i skiten på så många plan. Och när man hade snävare tillgång blev det ju lattjo när man väl gick åstad och köpte något. Jag kollar på mina morföräldrars garderober - få plagg av bra kvalitet. De köpte vinterrockar för att ha resten av livet. Jag använder fortfarande morfars Jaeger leCoultre från 60-talet som går att skruva upp. Hur många köper en klocka idag de tror att de kommer att ge i arv?

      Radera
  5. Jag har hållit mitt sparande ganska mycket för mig själv genom åren och inte berättat om mina planer för så många men några har jag berättat det för och tänker mig att det lär bli en hel del fler vartefter datumet för sista arbetsdag nu rycker närmare.

    Delvis har jag fått samma reaktioner som du men delvis också andra. I början var det främst DGA (Det går aaaldrig) som dominerade. Tänk dig detta "Det går aaaldrig" uttalat på gnällig Närkingska så förstår du attityden.

    Numera är det ofta dina kategorier DFP och DNP man hör men även två grupper du inte beskrev och som är trevligast av alla, nämligen "GFD" och "GDG". GFD står för "Glad för din skull" och är de som helhjärtat peppar en att hoppa av arbetslivet och att det ska bli så härligt för mig med total frihet. GDG är de som har attityden "Gör det genast" som inte för sitt liv kan begripa att jag frivilligt vill jobba kvar ett tag till fast jag redan nu har besparingar som räcker väl även om jag lämnar passerkortet redan nu.

    Det är först idag har jag hittat din underhållande blogg som jag förstås ska följa framöver!

    /M

    SvaraRadera
    Svar
    1. Vilken härlig kommentar M! Jag blir glad för din skull och ska i ärlighetens namn säga att jag har ett par GFD:s och GDG:s i min närhet också. För övrigt tror jag inte att "Det går aaaaldrig" går att uttala på ett trevligt sätt på någon dialekt. Lite som "Jag pratar inte med dig" - det GÅR inte att säga snällt!?

      Radera

DIY Finansiell plan 1/3: Snillen spekulerar

I somras skrev jag ett random inlägg  om Rosling som slutade i en diskret undran om man som god investerare inte borde kika mot de marknader...