onsdag 13 juni 2018

Sliding Doors

För ett tag sedan såg jag om 90-talsfilmen "Sliding Doors" med Gwyneth Paltrow. Du minns kanske - ena halvan av filmen skildrar när huvudkaraktären Helen hinner med ett tunnelbanetåg och den andra halvan av filmen visar samma persons liv om hon inte hunnit med samma tunnelbanetåg. Det var ju ett rafflande grepp vid tidpunkten för filmens tillblivelse och har blivit lite av ett begrepp. Åtminstone talar jag och mina vänner ibland om "sliding doors moments" för att beteckna ett inte alltid aktivt valt vägskäl i livet.


Jag funderar ofta på mina sliding doors-ögonblick. Vad hade hänt om jag inte börjat prata med den där Bålstatjejen i Notre Dame sommaren 1995? Jag hade inte haft mina små fröknar EB i det utförande de har idag, det är ganska säkert (och nej, det är inte Bålstatjejen som är far till barnen, men det finns en dominoeffekt mellan de två). Jag kan se ett antal sliding doors moments - både bra och mer ödesmättade (trafiksituationer eller om man råkat befinna sig nära en olycka av något slag). Till och med i sparvärlden har jag ett sliding doors moment och nu skaru få höra.

Jag jobbade ett tag i förlagsvärlden och i mitt jobb ingick att hålla mig uppdaterad med diverse litteratur. Jag bodde på den här tiden i en dussinförort och hade cirka 40 minuter resväg hem. En dag hade jag glömt min bok hemma och norpade något som råkade ligga i en random hög på kontoret. Det var "Vägen till din första miljon - alla kan bygga en egen pengamaskin". Jag har redan nämnt den här boken i ett inlägg jag kallar "En bok som förändrat mitt liv". Jag vidhåller att jag utan den här boken aldrig börjat intressera mig för privatekonomi eller sparande. Allt som kommit därefter - Rikatillsammans, MMM, Sparo, Snålcoachen, MI30, Frugalwoods, Jim Collins, de har kommit in i mitt liv för att jag senvåren 2011 råkade plocka på mig den här boken av Tobias Schildfat.

Ibland tänker jag på vad som hänt om jag istället för den boken valt något annat - senaste Viveca Sten eller gud förbjude - Denise Rudberg. Jag hade troligtvis levt samma ekonomiska liv idag 2018 som jag levde då 2011. Med andra ord - jag hade levt lön-till-lön, ständigt missnöjd över att aldrig nå i mål med konsumtionsprojektet. Jag hade troligtvis ägnat mer tid åt sociala medier och mindre tid åt verkliga relationer. Jag hade brytt mig om vad andra tyckte (det gör jag väl idag också men inte alls i samma utsträckning). Jag hade närt cirka 0 långsiktiga drömmar ("hönsfarm") och 127 kortsiktiga drömmar ("produkter på att-köpa-listan"). Jag vill inte bli tjatig eller sentimental här, men Tobias, I owe you bigtime. Om du kommer till Stockholm bjuder jag dig på krogen.



Läsarna - har ni några sliding doors moments?

Mvh/
FruEfficientBadass

7 kommentarer:

  1. What? Inga fotnötter idag? :-)

    Visst finns det sliding door moments. Som när jag beslöt att, trots att timmen var väldigt sen, gå iväg till en kräftskiva och där satt hon som senare skulle bli min fru och mor till mina barn.

    /R, originalet

    SvaraRadera
    Svar
    1. Å, så vackert. Gränsen mellan sliding doors och efterhandsrekonstruktion är mycket diffus tänker jag. Mina föräldrar har en dito historia om en kvarglömd väska (den väskan har verkligen lågt PPA - min pappa envisas med att använda den forfarande trots att den närmar sig upplösning). Om man drar det steget längre kan man fundera kring timingen i själva tillblivelsen - undrar vilka man tävlade mot? Jag kanske konkurrerade ut nästa stora världsförbättrare, den som satt inne med lösningen på såväl klimatproblem, cancerbot och det första fungerande myggmedlet?

      Radera
  2. Somliga sliding doors var nog både ytter- och innerdörrar samtidigt, när man ser tillbaka på det. Jag besvarade av artighet ett analogt, handskrivet brev (men hur lång tid måste det inte tagit att skriva ett sånt?), och se - det blev både livsomvälvande kärlek och början på en sparresa som vid det här laget är på väg att bli livsomvälvande,den med ��

    SvaraRadera
    Svar
    1. Nu måste du nästan berätta lite mer, det där lät ju spännande.

      Radera
  3. Jag tänkte precis fråga detsamma. Sist jag fick ett handskrivet brev var det ett darrhänt hatbrev från anonym pga en insändare jag fick med i DN (obs, jag är ingen insändarskribent, det var en engångsföreteelse).

    SvaraRadera
  4. Det var precis så romantiskt som det låter. Ungdomskärleken från tonåren som hamnat i mitt-i-livet-kris och hörde av sig, 33 år senare :). Vi sågs efter ett tag och det bara var Kärlek, hur fantastiskt som helst. Fast det man sällan talar om är hur skrämmande det är att släppa in en sån naturkraft i ens liv. Jag tror aldrig jag varit så rädd. För mig var det så stort att våga ta chansen, våga riskera att kanske bli sårad. Till slut gjorde jag det, jag lät mig svepas med av flodvågen och jag har inte ångrat det en sekund.

    Och sparandet, undrar ni kanske? Denna stora kärlek och jag delade inte bostadsort, och gör fortfarande inte, så plötsligt behövde det finnas pengar till regelbundna resor. Det blev en budget, som ledde till en buffert, som ledde till investeringar, som har lett till att jag kunnat göra så mycket roliga saker som jag tidigare bara drömt om. Tillsammans med den stora kärleken.

    Så kan det gå när man besvarar brev :)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Kärlekens synergier. Thanks for sharing, som di säger i Amerikat.

      Radera

DIY Finansiell Plan 3/3: Fru EB:s plan

Så slutligen då, kronan på denna rafflande serie inlägg -  min egen finansiella plan. Jag skrev den bokstavligen på en kafferast, f...