Frugalt tips barnkläder

För någon månad sedan var det mycket bråk hemmavid på morgonen. Våra flickor "hade ingenting att ha på sig" vilket var märkligt eftersom deras lådor knappt gick att stänga.* Jag föreslog då att vi skulle ta ut allt, tvätta, vika Kondo style och se på problemet ur ny synvinkel samma eftermiddag. Vilket de båda med emfas (notera detta) röstade ner med kvalitativa argument som "seriöööööst mamma". Nej, enligt mina döttrar var en shopping bonanza i köpladan den enda kuren mot denna garderobiärt prekära situation. Hade detta varit för en fem-sex år sedan hade jag nog gått dem till mötes. För jag har de facto inte köpt så mycket kläder till barnen på sistone, kanske framför allt för att min vän Hongkong-E levererar ett ständigt inflöde av felfria, avlagda flickkläder av fantastisk kvalitet (one-child-syndrome).

Men nu är det inte fem-sex år sedan och jag är en frugal weirdo tillika capsule wardrobe-fantast. Och även om jag för ett ögonblick kände uppgivenhet vid åsynen av deras rent ut sagt bedrövliga byråinnehåll tänkte jag inte ge mig utan fight. Samma dag bokade jag två tvättider på raken, hävde ut innehållet i deras byråer och sorterade igenom rubbet.** När allt var tvättat, torkat och invikt i prydliga klädrader strök jag skjortor och även vissa T-shirts och byxor. Efter att ha konverterat ett par urvuxna byxor till shorts började jag montera outfits vilka jag fotograferade på nedan sätt, ink. skor och vid förekommande fall - accessoarer.


Ovan ett exempel till 11-åringen, som samma morgon med tårar i blick sa att hon inte hade några shorts att ta på sig i värmen. Jag satte samman cirka sju stycken stilar per man som jag sedan fotograferade till varsin "Style Sheet Summer 2019" med deras namn och bild på. Sen lade jag kläderna i varsin hörna av vardagsrummet med bladen bredvid.


Det blev lite förvirring till en början. Vårt backoffice-barn fastnade på omslagsbilden och jag fick med mild hand tvinga henne i den första outfiten. "Jag väljer den här" sa hon då (det är den på bilden längst upp till vänster nedan) och jag fick förklara att alla kombinationer var hennes. För det var ju hennes kläder. Därefter tvingade jag dem att testa sig igenom samtliga förslag och sätta betyg 1-10. Mellanbarnet var rätt tuff med betygen, medan minstingen delade ut tior som om fanns det ingen morgondag. Hon sa också något oerhört snällt till mig nämligen "Jag fattar inte att du förstår min stil så bra". [OMG emoji med mammahjärta som sväller över av fashion confidence].


Det roliga var att de fortsatte att skapa klädkombinationer hela dagen och jag överhörde fraser som "Jag har mycket mer kläder än jag trodde" och "Äntligen ordning i mina lådor". Återstår: Inköp av ett par shorts till #1 och ett par jeans till #2. Estimerad besparing: 700 spänn? Vet ej, the sky is the limit. Men det är egentligen inte denna besparing om 700 kronor jag tycker är något att snacka om. Det som förhoppningsvis slagit rot i dem är insikten om att stil handlar mindre om antal spenderade kronor och mer om att skapa snygga kombinationer av det man har. #sparad-krona för barnen under resten av deras liv, minskat slitage på miljön och mer harmoniska klädvarelser så winwinwin.

Kurerar du dina eventuella barns garderober på liknande sätt? Om ej - get your shit togetha.

Mvh/
FruEfficientBadass

* OT men enbart en flickmoder kan förstå stressen i att, halv åtta på morgonen, höra deras frustrerade stön från garderoben och "mamaaaaa jag har ingenting att ha på mig varför kan vi inte få kläder som alla andra baaaaaarn". Vad ska man göra liksom? Vaporisera fram en ny outfit? Hade de kommit till mig en eftermiddag efter skolan hade vi åtminstone kunnat vidta åtgärder, men ens handlingsutrymme en halvtimme före skolstart är begränsat. 
** I vanlig ordning var cirka 75% fläckat bortom "skrubba-med-svamp"-åtgärdbart. Redan där en hint om problemets lösning. Vidare ligger allt sammantrasslat som i en stor, oattraktiv textilhög, inte helt olik de afrikanska klädberg som flashade förbi i True Cost.

Min vän och mormonerna

Ni vet ju kanske vid det här laget min inställning till tjänstemannatugget i allmänhet och motivationshöjande åtgärder i synnerhet. Om inte annat gav jag en hint i mitt inlägg om ledarskapsutbildningar. Jag har ju alltså haft min beskärda del av peppande avdelningsmöten, säljcoaching och konferenser där man under såväl dag- som kvällstid aktiverats med skojfriska tilltag av typen klättra på ölbackar och lösa rebusar i syfte att skapa team sprit. Men det är inte bara säljgebitet som anfräts av sådana påfund, det gäller nog de flesta personalgrupper. Eller? Finns det någon personalgrupp som är undantagen dylikt och om ja: Gå genast till kommentarsfältet utan att passera gå, för det blir mitt nästa gig.

Min man berättade exempelvis om de extravaganta Big Five-eventsen (pre Enron) där man utan att blinka kunde hyra exempelvis ett Club Med någonstans för att roa kanonmaten innan den med en diskret puff leddes upp på slaktrampen. Jag blir också full av fniss när jag hör låten "Eye of The Tiger" eftersom jag minns hur han - mannen - berättade om en kick-off för samma revisionsbyrå där VD:n, gissningsvis en rätt torr snubbe med stora samlingar golfklubbor, äntrade scenen till just denna låt, allt medan det singlade ner - vad kallas det för - konfetti-trådar - från taket i firmans färger. Yngligarna och ynglongarna ställde sig upp i raderna och klappade med och busvisslade till detta grand spectacle - Vive Le Roi!*

För ett tag sedan blev jag bjuden på lunch av min vän Hongkong-E.** Hon har ett förflutet högt upp i hiearkierna i svenska världsomspännande bolag varav ett som tillverkar ädla drycker och eftersom hon är äldre än mig har hon varit igenom alla pepp-trender sedan Janne SAS Carlzons tid. Hon har med andra ord utvecklat livslång kontaktallergi med all form av brain storming, fokusgruppande, peppsamtal, interkollegial coaching, 360-feedback, ULG, GLU, vad heter det när man lyfter trän och sätter post-its på varandra? Därför jobbar hon nu sedan ett år som konsult och sköter sin egen låda. Trodde hon ja! Nu har hennes amerikanska uppdragsgivare kommit på att hon ska vara med på den amerikanska samarbetspartens måndagsmöten. De är alltså rent tekniskt sett inte kollegor, eftersom min vän konsultar, men det skulle skava på konsult/uppdragsgivar-relationen om hon bara tvärvägrade. Låt mig berätta om det första måndagsmötet, som av tidszonsskäl skedde sju på kvällen för hennes del, jippi:

"De sitter i Utah, Salt Lake City, så du kan ju fatta vilken religiös grupp de tillhör. De är mormoner hela bunten! Och de är så klämkäcka, det kommer bara floskler ur munnen på dem hela tiden. Första mötet jag var med på ville de att vi skulle ha 'a moment of sharing', där vi skulle gå laget runt och berätta för varandra om det var något som bekrymrade oss. Sen skulle vi jobba med att 'think outside of the box' och pusha varandra att våga ta nya vägar. Alltså...jag höll på att dö. Jag vill inte! Det var ju därför jag började konsulta, för att slippa det här! Jag kommer hitta på nu och säga att jag bara kan vara med varannan måndag på grund av vårdnadstvist."


Mormon? Försäkringssäljare? Mormon?

Har du något företagsevent du vill dela med dig av? Jag är inte den som är den, jag har haft trevliga upplevelser också (exempelvis de där ledningen hörsammat personalens önskan att ha mer "egentid") och jag uppmanar dig att plocka fram även dem. Även om det blir mycket roligare om du plockar fram de motsatta.

Mvh/
FruEfficientBadass

* "Eeeh...ursäkta...ursäkta en liten undran här bara, men vahettere, jobbar inte ni med typ...revision, alltså, siffror och deklareringar och sånt? För jag trodde att jag hade hamnat på ett hot rod-event för anabola bergsklättrare nu? Vart är jag? Hjälp!"
** Det var classy. Jag fick bestämma ställe (hon skulle bjuda på grund av utbyte tjänster) och när vi väl kom dit såg jag att det inte fanns en lunchrätt under 200 kr. 

Camp FI Süd 12 oktober

Underbara community - nu har fölk (IGMR, Ansi exempelvis) nere i södern varit handlingskraftiga nog att sätta datum för första Camp FI Süd och det blir lördagen den 12 oktober i år, i Malmötrakten. Detaljerna är inte satta i sten och det är väl heller inte meningen. Vi är ju inget privatägt företag som kränger dyra privatekonomiska kurser heller, vi ska vara lite suddiga i konturerna, lite hepp hepp chapeauclaque.

Jag vill med detta inlägg bara flagga för att detta datum blir det åka av och jag kommer naturligtvis att ta mig dit eftersom inte ett gäng vilda hästar håller mig borta från en frugal weirdo-träff. Fri2032 menar att man redan nu kan köpa tågbiljetter så så snart jag vet vilket tåg hen tar bokar jag också.

Om mötet med skåningarna bara blir hälften så trevligt som det vi hade i Stockholm 6:e juni kan jag lova en treat för själ och hjärta och till dig som tvekar säger jag: Gör det inte (tveka alltså). Bara kom.


Mvh/
FruEfficientBadass

Projekt Ingrid

När jag för något år sedan fick höra talas om att Ingrid lyckats göra sitt hem i princip postlöst tog jag tjuren vid hornen och bara gjorde det. Varför?

1/ Min känsla var att vi bara fick mer och mer adresserad reklam. Oklart hur det kom sig för vi konsumerar ju knappt och tickar aldrig i att vi vill ha nyhetsbrev e d.
2/ Vi skulle snart flytta och det är illa nog att sådant ska produceras och skickas ut med energikrävande transport en gång, med eftersändning ska det dessutom vidare ett hack.
3/ Det störde mig bara. Fler turer till återvinningen etc.*



För varje utskick jag fick kontaktade jag avsändaren. Cirka 60% av det vi fick var mäklarrelaterade grejer. Antingen "Vill du värdera din bostad?" eller olika magasin på temat coola mäklare. Dessa bolag köper i regel in adresser så det krävdes lite detektivarbete för att hitta "MIA" och allt vad de heter. Vissa av de säljande bolagen försökte medelst GDPR-mumbo villa bort mig. Men då blev jag bara ännu mer triggad**. Ibland orkade jag inte kontakta den som sålt adresserna utan skrev direkt till mäklaren som smilade på bilden.

Kataloger av typen Ellos och HM är enkla, de har i regel kundtjänst. På HM kunde man dessutom, med en lite småkrånglig manöver vill jag minnas, spärra från samtliga utskick (även "kundkvällar" e d). Så även på ICA. Där kan man liksom ticka av rubbet (närbutiken, stora butiken) på ett och samma bräde samt säga upp Buffé här.

En del utskick var rena mysterier. Som att vi fick en tidning från Sjöräddningen. De menade att vi hade varit med och stöttat deras verksamhet, men det har vi inga tydliga minnen av. Vissa behövde "skriftligt medgivande per post" för att man skulle bli borttagen. Kanske räknar man med att folk inte orkar. Men då har de inte träffat mig. Jag både har tid och ork. Så i skrivande stund - flyttade och klara - får vi i princip ingen eftersänd reklam. Däremot får vi reklam i vår lantbrevlåda - oadresserad sådan, trots att vi har en plåtskylt "Ingen reklam tack" på lådan. Postiljonen har dessutoom satt på en sticker på vår låda med akronymen "SDR" som jag utläser som "Svensk DirektReklam" så jag funderar på att printa och laminera en jättestor skylt med vårt budskap - kanske har hen blivit hemmablind för skylten?

Ett tips är i vilket fall att gå in på Nix adressregister och avregistrera där som första steg, det kom jag på först några månader in i projektet. Bli reklamfri du också!

Mvh/
FruEfficientBadass

* Ok pappersinsamlingen ligger fem meter bort på gården men det är principen. Och nu på landet är det 1,9 km till återvinningen.
** Här nedan kommer Bisnodes GDPR-teams svar på min fråga "Kan ni sluta sälja vår hemadress till andra företag tack?"


"> Hej X & Y (jag och min man)
>
> Nedan finner ni information om radering i våra register.>
>
> Bisnode Kredit AB har ett kreditupplysningstillstånd och behandlar därmed
> dina personuppgifter i kreditupplysningsverksamheten för
> kreditupplysningsändamål. Enligt kreditupplysningslagen kan du inte radera
> dig från ett kreditupplysningsregister.
>>
> Bisnode Sverige AB samlar in abonnentuppgifter från landets teleoperatörer
> för nummerupplysningsändamål enligt LEK (Lagen om elektronisk
> kommunikation). Eftersom vi uppdaterar våra register dagligen med uppgifter
> från teleoperatörerna har Bisnode valt att inte radera i våra register med
> abonnentuppgifter då risken finns att du kommer in i registret igen. Vi
> rekommenderar dig att kontakta din teleoperatör och begär att dina
> uppgifter blir ”hemliga”. Då kommer dina abonnentuppgifter inte skickas
> till oss eller andra företag som bedriver nummerupplysningsverksamhet. Om
> du önskar en spärr behöver du bekräfta det i vändande e-post eller postalt.
> Vi kommer därför att istället spärra dig för nummerupplysning.
>>
> Bisnode Sverige AB kommer inte att radera dina uppgifter där vi använder
> Bolagsverkets företagsengagemangsregister eller Statistiska centralbyråns
> företagsregister för ändamålet verifiering och kontroll. Bisnodes
> behandling av dina personuppgifter är nödvändiga för Bisnodes tjänster där
> ändamålet är att förse samhället med möjlighet till verifiering och
> kontroll av bolagsansvar, att t ex kunna klargöra att man tecknar avtal med
> rätt person, dvs företagets firmatecknare.
>
> Behandlingen omfattar offentlig information som hämtas från Bolagsverket
> och Statistiska centralbyråns företagsregister utifrån olika regleringar,
> dvs enligt de förutsättningar som ges i dessa registerlagar att lämna ut
> uppgifter för användning för givna ändamål, bl a för publicering och
> spridning i syfte att t ex säkerställa vem du gör affärer med. Bisnode har
> också avtal med Bolagsverket och Statistiska centralbyrån som reglerar
> Bisnodes behandling.
>
>> Bisnode tillhandahåller tjänster för direktmarknadsföring och verifiering
> av kontroll. Enligt Dataskyddsförordningen har du möjlighet att motsätta
> dig behandling för marknadsföringsändmål. Vi kan därför spärra dig i vårat
> register MIA och företagsregister PARAD. Vi kommer därmed inte radera dig
> eftersom vi uppdaterar löpande och för att du inte ska komma in i nästa
> uppdatering igen så lägger vi en spärr på dina uppgifter för
> marknadsföringsändamål. Om du önskar en spärr behöver du bekräfta det i
> vändande e-post eller postalt, så spärrar vi dig för direktmarknadsföring.
>
> I bekräftelsen behöver följande uppgifter ingå i en begäran för att vi
> ska kunna identifiera dig på ett säkert sätt:
>
> · Personnummer
>
> · Fullständigt namn
>
> · Folkbokföringsadress
>
> För spärr i vårt företagsregister PARAD behöver vi uppgift om det företag
> du är anställd på. Skicka oss då företagsnamn, organisationsnummer,
> utdelningsadress, postnummer och ort.
>>
> Bisnode har också ett flertal verksamheter som bedrivs med grundlagsstöd,
> exempelvis tryckta skrifter eller med stöd av sk frivilligt
> utgivningsbevis. Det frivilliga utgivningsbeviset regleras i
> Yttrandefrihetsgrundlagen. Det är en publicistisk verksamhet och där är det
> därmed den ansvarige utgivaren som ensam beslutar om vad som ska publiceras
> och ej och samtidigt tar ansvar för publiceringen. Det innebär att
> Dataskyddsförordningens (GDPR) regler för radering inte tillämpas här.
> Bisnode har ändå valt att för vissa databaser ge registerutdrag och
> möjlighet för enskilda individer att spärra sig för direktmarknadsföring.
> Vi kommer därför att spärra dig i vår konsumentdatabas.
>
> *Bisnode håller detta ärende öppet i 10 dagar för att du ska ha en
> möjlighet att återkomma, sedan avslutas det.*
>
> Vi på Bisnode vill passa på att önska dig en fortsatt trevlig dag!
>
> Med vänliga hälsningar
>

Person X
> GDPR Service Team"





Collateral Damage

Kryddhyllan - Grönans finkrog - maj 2019. Här sitter man och väntar på barn och skriver blögga, allt medan vuxna människor har sommaravslutning med sina jobb. Jag ska villigt erkänna det: I stunder som dessa saknar jag en yrkesgemenskap. Det skrattas ju så hjärtligt. Jag minns själv episoder från exakt samma krog från den tid jag var anställd på förlaget respektive industriföretaget. Vi gick ut tillsammans, en veckokväll under försommaren, och ägnade oss åt femkamp och efterföljande dysfunktioell middag på detta etablissemang. Jag minns att det blev särskilt livat på industriföretaget där vi, förutom ett antal fd. convicts hade folk med uttalade alkoholproblem som valde att låta årets firmafest på Grönan bli deras återfall och man med den ängsliga tjänstemannarollen dikt an kunde beskåda katastrofens obevekliga väg framåt likt ett skenande tåg in i en bergvägg.*


Att jag avskyr femkamp betyder en kväll som denna ingenting. Jag erfar ett litet hål i mitt hjärta och det hålet stavas "grupptillhörighet". Okej att jag inte identifierade mig särskilt mycket med gruppen varesig på företag a, b, c, d, e, f, g, h, i eller j (Så många är de! Jag har potentiellt jobbat på fler antal firmor än jag legat med antal män!), men jag erfor ibland ögonblick av bliss när jag kommit dithän i min relation med en kollega att vi kunnat skämta på ett icke tillbörligt sätt med varandra eller när jag i ett encounter med controllern på ett subtilt plan förstod att även han tyckte att vår maniska ekonomichef var dum i huvudet. Och jag gillade verkligen avstämningsmötena med min chef inom förlagsbranschen eftersom han var som en storebror för mig. För att inte tala om min chef på industriföretaget som var som min aningen kortare och rundare tvilling och vi hade en dag som denna haft kuuul, vi hade preppat varandra inför kvällens tillställning då vi visste att såväl konspirationsteorier som ledningsförakt skulle ventileras och någon skulle balla ur och det rejält. Jag kan understundom verkligen sakna mina vänner i yrkeslivet. Vissa har jag fortfarande kontakt med - företrädesvis de kvinnliga ty de är bättre på att ha ett socialt liv utanför jobbet och dessa har jag inkorporerat i den mer intima väninnekretsen. Men männen - de umgås i regel i bäst i yrkessammanhang och även om vi ibland (typ en gång per år) ses på en AW eller en lunch så blir det inte samma sak som att lite i förbifarten smita in på varandras kontor och, låt oss vara ärliga - snacka skit om kunder.**

Jag sitter i detta nu och lyssnar till sorlet av småfulla firmor och jag tänker tillbaka på dessa ljuspunkter i mitt yrkesliv. Jag vill inte bli skrytsam eller så, men Kryddhyllan var bottennappet på mina corporate events. Jag har varit på de fiinaste av förlagsfester, sett solnedgångar från Svanbåtar, campat på Gotska Sandön, ätit i igloos i Finska motsvarigheten till Jukkasjärvi, jag har ridit i Trouville, varit på Koekelare rally och jag har ätit på Tour d'Argent i Paris på firmans bekostnad.***

MEN - även i detta sorl kan jag navigera i min hjärna och komma fram till följande. Ja, jag skulle gärna byta min lilla blogghörna med en STÖL här på Kryddhyllan mot ett betalt corporate event med efterföljande snicksnack i kollegornas rum. And That Is It. Jag hade inte velat byta min lilla blogghörna med STÖL här på Kryddhyllan mot en morgondag då jag måste ställa klockan på 05:50 för att hinna göra mina ryggövningar, äta frukost och göra iordning småttingarna till att vara i skolan en timme innan skolstart eftersom jag måste vara i en förort klockan 08:00 för att delta i en telefonkonferens med holländska SAP-konsulter i syfte att scrumma fram nästa webbshop som vi alla vet kommer att vara omodern i samma ögonblick den lanseras. Ett möte följt av ett medarbetarsamtal som går ut på att personen i fråga kommer att vilja "förhandla fram" 20% löneökning till nästa revision med efterföljande sur, följt av att släcka inte två utan tre bränder ute hos kund, en snabb linsgryterest i köket för att sedan ta en 20 minuter lång promenad ute i förorten gud glömde i hopp om att inte helt förslappas i kropp och psyke. Sen den plågsamma nedräkningen till "ledigheten" för att sedan, under semestern, hinna med allt det där man inte hunnit med under arbetsåret.

Vad vill jag ha sagt med detta inlägg? Jag älskar min frihet. Jag älskar det så otroligt mycket. Jag har också under året i frihet kommit att inse att jag är illa skapt för att jobba i en corporate miljö med stipulerade regler kring arbetsliv och respekt för hiearkier. MEN - och detta är ett men - jag saknar vissa aspekter av det och det är, om jag ska tratta ner det, mina kollegor och då företrädesvis den ytliga, yet härliga, gemenskap jag kände med mina manliga sådana. Jag kan verkligen känna ett styng av saknad. Det är collateral damage.

Det här inlägget är till Thomas*2, Anders, Björn, Robert, Johnny, Lelle, Micke och Jörgen. I miss you! (but not enough).

FruEfficientBadass

* Lösningen hette i regel "Kenta" och kom i en form av en kraftigt tatuerad man som från igenstans kom och lyfte bort den oregerlige in i ett fordon. 
** Jag saknar det så jävla mycket. Det finns inga det är så kul att snacka skit om som kunder.
*** Lögn, det har jag inte. Men andra Michelinkrogar jag inte minns namnet på.

The Millionaire Next Door - Resten av boka

Så här in kapitel sex känner jag att jag kan rassla på lite, hoppas ok med er för jag är ivrig att starta upp lite andra serier. Har en mastodont på temat skurning av golv på gång exempelvis.

Om kapitel fem: "Economic Outpatient Care" (älskar namnet!) handlar om curlingföräldrar generellt handlar kapitel 6: "Affirmative Action, Family Style" om hur olika föräldrars beteende kan slå mot olika individer. Som exempel tas "Cinderella Sarah", en ung kvinna som vägrar rätta sig efter sin pappas patrialkala ledarstil och drar hemifrån asap medans hennes fogliga syrra stannar hemma, gifter sig och blir hemmafru. Den förra lär sig att tjäna pengar medan den senare blir en passiv mottagare av mannens och faderns ekonomiska stöd. I slutänden blir det Cinderella Sarah som får se till att syrrans avkomma får gå på college. Lärdom!

Kapitel 7 heter "Find your niche" och har underrubriken "They are proficient in targeting market opportunities". Detta korrelerar väl hyfsat väl med Kioysakis tankar och handlar om att hitta de där ännu ej fyllda luftfickorna på marknadsplatsen. Stanley & Danko skrev boken 1996 och ger här nästan profetiska framtidsantaganden:

"During the ten-year period from 1996 to 2005, wealth held by American households is expected to grow nearly six times faster than the household population. By the year 2005, the total net worth of American households will be $2.7 trillion, or more than 20 percent higher than in 1996."

Jag hittar ingen bra siffra på hushållsnettovärde, men BNP per capita ökade 1996-2005 från indexerade 130 till 158 vilket är drygt 21%.


Sen kommer lite bla bla och sedan några antaganden om branscher som skulle "ta fart". Det Stanley & Danko inte har en aning om är exakt hur mäktigt Internetz med relaterade yrkeskategorier kommer att bli åren som kommer, så deras tips "specialiserad advokat" i retrospekt kanske hade fått konkurrens av andra yrkeskategorier såsom "SEO expert"/"e-commerce consultant" etc. Men andra områden tror jag benhårt på som "medical & dental care specialists." Det lär ju dröja innan robotar tar över områden som tandkirurgi (inga visdomständer växer lika) eller reparation av inplantat (de lär ju diffa så till den grad att utvecklandet av en sådan robot, på samma sätt som en rörmokerirobot, lär dröja åtminstone 50-4 500 år). Andra yrken på bubblarlistan: Plastikkirurger (läs och förundras), dermatologer (hudvård till GDPR-karriärister som behöver reliefs), "allergists"*, psychologists, psychiatrists** samt slutligen: Kiropraktorer.*** Författarna spår också en fortsatt efterfrågan på fastighetsmäklare och allt som hör till fastigheter: hantverkare, lånehandläggare, renoveringsprojektledare, återförsäljare av renoveringsmaterial, larm- och säkerhetslösningssäljare****, inredningsarkitekter etc. Jag kan inte argumentera mot en enda. Synd att jag inte läste den här boken 1996 när jag stod inför yrkesval. Då hade jag garanterat blivit allergenist och min kundbas hade växt för varje år.

Sista kapitlet, nummer 9, heter "Jobs: Millionaire Versus Heirs" och kan av författarna sammanfattas som "You can't predict if someone is a millionaire by the type of business he's in." Bluecollar, whitecollar, fancy pancy bil, skrotbil, omöjligt att säga. "The character of the business owner is more important in predicting his level of wealth than the classification of his business." 

Jag kan inte skriva ovan utan att återigen återkomma till mitt eget yrkesliv. De fancy chefer jag haft i white collarmiljön som inte kunnat vara pappalediga "eftersom då hade vi förlorat den lilla guldkant vårt liv har snif snif " (reellt exempel från en snubbe som blev pappa vid 45 men tyckte att det var mer värt att kunna ta familjen på restaurang - något man som småbarnsförälder rimligtvis lär sig att inte uppskatta på samma sätt som hästen ogärna lägger sin mule mot elstängslet - än att de facto umgås med detta första och kanske enda barn) mot mina blue collar-klienter som efter 30 år i håla med matlåda i lunchrummet kunnat köpa hus i Provence och checka ut vid 50. Det finns helt enkelt inget klockrent samband mellan att leva ett liv som på ytan ser ut att vara rikt och att de facto få ett högt nettovärde. Sen är ju frågan vad man tycker är mycket värt. Är det för individen av större värde att kunna leva "high manintenance" där man får lira med de stora grabbarna och utbyta reseberättelser i fikarummet efter industrisemestern eller är det att vid 55-60 kunna känna sig helt oberoende? Det är naturligtvis upp till var och en. Poängen med den här boken, som jag verkligen (till skillnad från Rich Dad Poor Dad) kan rekommendera eftersom den är såväl klok som intressant, är att:

1. Det är upp till var och en, men alla förtjänar att kunna göra ett aktivt val.
2. Utsidan är en ej tillförlitlig markör på vem som har ett högt vs. ett lågt nettovärde.

Med detta avslutar jag den här bokserien, får se om jag ids läsa uppföljaren. Jag tycker den var spännande i det att de, vid sidan av rätt omfattande datapresentation, även ger en del målande exempel på hur det kan gå när inte haspen är på. Jag fick mig framför allt en tankeställare kring detta med pengar till barnen och tankar kring hur man bäst kan fostra sina barn till att bli ekonomiskt självgående. För gemene man, utan barnuppfostransfrågan, räcker det med att skicka iväg ett par punkter:

- Snåla på, det lönar sig i längden.
- Underskatta inte företagsidéer som av gemene man anses vara oglamourösa.
- Gift dig med en ryss eller en skotte.

Mvh/
FruEfficientBadass

* Läs om "hygiene hypothesis" här. Spoiler alert: Det kommer inte att avstanna.
** Den förra för att ge livs- och karriärcoaching, den senare för att bota den stress och ångest som kommer av livet och karriären.
*** Ett område som listas som humbug i boken "Salvekvick och Kvacksalveri". Jag säger ingenting så har jag ingenting sagt, men kanske någon THZ i läsarskaran har en åsikt?
**** Jag har min egen lilla hatkult kring just detta yrkessegment. 

FIRE = Epikurism?

Igår lyssnade jag på ett Money Guy Show om FIRE som jag kan rekommendera. Det var inte alls sågigt utan mer nyfiket men med den vanliga slutklämmen, lyssna så får ni höra, tänkte att vi kunde diskutera det längre fram.

Ni som hängt här ett tag vet ju att jag är stor fan av stoicism och frugal hedonism, d.v.s. konsten att göra det lite obekvämt för sig för att sedan gilla det man har ännu mer. För ungefär ett år sedan gjorde jag en hel serie baserat på den världsbästa titeln "The Art of Frugal Hedonism" av Anne Rasier och ni kan köpa den på affiliatelänk här, låna den på bibblan eller läsa inläggsserien om ni går in i webbläge och trycker på etikett "Art of Frugal Hedonism". Jag skulle sträcka mig så långt som att säga att köper man budskapet i den boken kommer man att bli både ekonomiskt fri betydligt snabbare är snittet. "Ge mig knepen, ge mig knepen!" Nej bitch, du får läsa boken för det är på ett helt annat plan än billiga sparknep.*

Men när jag lyssnade på ett Filosofiska rummet från slutet av maj titulerat "Epikurismen, njutningen och döden" undrar jag om det inte är epikuré jag är. För lyss cirka 10 minuter in i programmet:

"Det handlar inte om att söka kickar eller söka upplevelser av extravaganta saker. Det handlar snarare om att kunna njuta av det som är naturligt och enkelt. [...] Det handlar egentligen mer om frånvaro av oro och begär och smärta."




Och ni som läste mitt inlägg om mitt första år i frihet minns kanske att jag sa något i den stilen och om du fuskade och inte läste det inlägget får du tillbakakaka här:

"Det är ju inte så att jag går runt om dagarna och talar i tungor över mina lyckonivåer - jag skulle inte ens säga att jag är särskilt mer 'lycklig' nu än tidigare - men mina nivåer av välbefinnande är betydligt högre och mina nivåer av oro har droppat som tegelstenar i öppet hav. Nu förstår jag människor som lyckas bryta med dysfunktionella relationer eller blir av med konstant smärta. Man behöver inget mer. Allt annat antar per automatik färg och doft och form."

Epikurus ska ha sagt: "Allt som behövs för att göra bröd och vatten till en fest, det är ost". Jag kunde inte hålla med mer. Älskar ost. Räcker det för att få kalla sig epikuré? Tydligen ej:
"Etiken är av huvudbetydelse i läran, allt annat som behandlas i läran är inte av samma värde; dock så har alla ämnen gemensamt att som mål medföra sinnesfrid till människan.[19] Mer precist är frågan som epikuréerna försöker förmedla ett svar på: "Hur ska man garantera individens lycka?".[22] Sinnesfrid, eller lycka (eudaimonia), anses av epikurismen även vara "livets mål". Epikurismen skiljer mellan tre typer av begär: Naturliga och nödvändiga begär, naturliga men onödiga begär, och varken naturliga eller nödvändiga begär." (Wikipedia)
Okej check på allt. Etisk, jakt på lycka och sinnesfrid, c'est moi! Intressant också med dessa utvecklade tankar om begär 2 300 år före skapandet av MOS. Vilka var dessa varken naturliga eller nödvändiga begär man hade på den tiden?**

Vad säger du, är epikurismen FIRE-rörelsens husfilosofi? Och då inte i den populärkulturella betydelsen ett matvrak vid buffébordet, utan enligt den ursprungliga betydelsen, en som finner njutning i det anspråkslösa?

Mvh/
FruEfficientBadass

* Är inte ett sparknep per definition billigt hefhef? Okej då jag berättar: Det handlar om att finna lycka med mindre. Speedar på din sparkvot samtidigt som det minskar behovet av framtida nest egg - frugal win from both directions och en lyckligare själ till på köpe. Det boken gör att ge sådan makalöst bra inspiration. Älskar den. Love it love it love it. Har till och med köpt den.
** En väldigt grön oliv? 

The Millionaire Next Door - Del 5

Kapitlet heter "Economic Outpatient Care". Först trodde jag att det handlade om det amerikanskt uppfuckade sjukvårdssystemet och hur man skulle hacka det, men jag blev glatt överraskad när jag förstod att det handlade om ekonomisk curling från föräldrar till barn, även vuxna barn. Inledningsvis berättas om en man i 50-årsåldern som skriver till författarna för att höra om de möjligen - inom ramen för sina studier - kommit i kontakt med hans svärmor? För i så fall hade det varit intressant att veta hur "mycket hon är värd" eftersom hon vägrar ge sin snart 50-åriga dotter ett tidigt arv. Dottern med man är i desperat behov av pengar eftersom de i åratal levt över sina tillgångar i ett flådigt villaområde ink. medlemsskap i "country clubs", extensiva resor, desingerkläder etc, trots att de lever på en adminlön. Frun får varje år av föräldrarna runt 150 000 kronor i dåtidens värde (kanske 250 000 kronor idag?), men de försvinner snabbt. Detta är vad författarna kallar EOC - Economic Outpatient Care - kanske skulle vi kalla det ekonomisk curling?

Du minns kanske snacket från första kapitlet att miljonärer ofta är första generationens miljonärer - inte sällan invandrare som har såväl förmågan att dra in deg som förmågan att behålla den genom ett sparsamt levere. Rätt sällan fortsätter släkten att vara miljonärer. Generation två och tre går på college och flyttar till högprofilerade områden där de snabbt lär sig den konsumistiska livsstilen och vips så är de tillbaka på ruta ett. Denna resa nedåt fördröjs emellertid under åtminstone en generation av den konstgjorda andning som föräldrarna ger sina barn i form av gåvor.
30:2, pumpa på

Jag har funderat en del på det där själv. Jag hade en vän i tonåren vars föräldrar var - tyckte jag i alla fall - väldigt generösa. Konceptet "månadspeng" var mycket fluffigt och det stacks till sedlar i parti och minut. Hon behövde aldrig jobba på sommarloven utan hennes ledighet prioriterades och subventionerades. Själv fick man sitta och svettas inne i någon källare på något tragiskt telemarketingjobb och från den dagen jag flyttade hemifrån har jag inte kostat mina föräldrar en spänn medan hon, vad jag minns, fick en lägenhet i Stockholm betald i cash. Min poäng med den historien är bara delvis att ventilera min avundsjuka, utan att jag kickade igång min intjäningsnerv rätt tidigt. Jag inbillar mig - har icke empiriska bevis - att jag skulle gå snabbare från start till mål i att komma på grön kvist i det fall min ekonomi skulle krascha (jämfört med henne alltså). Jag tror också - återigen, taget ur hatten - att jag har en mer utvecklad förmåga att se intjäningsmöjligheter i min omgivning än vad hon har. Troligen har jag även ett större nettovärde idag.

I många år var jag lite småputt på mina föräldrar för att jag aldrig fick något ekonomiskt stöd hemifrån. Jag menar, jag är ju ensambarn och mina föräldrar är inte helt utan resurser. Men så här i FIRE-retrospekt är jag dem djupt tacksam. Inte en chans att jag valt att sträva efter ekonomiskt oberoende om jag årligen fått hundra lakan stucket till mig. Glöm att jag hade lärt mig göra linssoppa eller att jag börjat klippa mitt eget hår. Idag, efter det att jag slagit in på det frugala spåret, hade en sådan summa naturligtvis hamnat på ISK:en. Men innan, när jag var en ekonomisk novis, hade dessa pengar gått oavkortat till konsumtion.

Hur är det med dig, har du fått något ekonomiskt stöd av dina päron genom åren? Och hur tänker du kring att hjälpa dina barn?

Mvh/
FruEfficientBadass

The Millionaire Next Door - Del 4

Not till er: Som ni märker är jag ovanligt slö med att svara på era kommentarer. Det beror på att Livet på Landet är så hektiskt med höns och rabatter och kyrkokaffe. Dessutom kommer vi, med start måndag, att köra en två veckor lång digital detox med totalt skärmförbud vilket gör att jag enbart kommer att kunna svara på kommentarerna i lönndom d.v.s. före 08:00 på morgonen från en undanskymd plats i huset. Så jag kommer även fortsatt att svara, bara med en viss fördröjning. Jag litar på att ni håller ställningarna åt mä.

Kapitlet heter "You Aren't What You Drive" och inleds med ett citat: "They beleive that financial independence is more important than displaying high social status."

Stämde det att han körde en gammal 240? 

Så här dags i mina inlägg om boken vill jag flika in att författarna (det är ju såväl Stanley som en Danko) vid ett flertal tillfällen betonar att även om merparten av de intervjuade miljonärerna är entreprenörer, så är det entreprenöriella spåret inte på något vis den enda vägen mot ekonomisk framgång. Tvärt om varnar de för att hoppa på företagande om man inte har goda skäl att tro att man kommer att lyckas (statistiken talar emot det). "Most people in this country are not the entrepreneurial type. But this does not mean that they can't become millionaires. [...] If you can generate a reasonably good income - then you may become wealthy one day if you follow the defensive strategy developed by millionaire who are used vehicle-prone shoppers."

Så håll dig till den billiga bilen. Och håll dig till det billigare bostadsområdet för såväl dig som dina barn. "Some wealthy parents buy their adult children homes in affluent (rika) neighborhoods. Great idea? Perhaps they should realize that 'affluent neighbourhoods' are high-consumption neighborhoods. From property taxes to the pressure to decorate, from the perceived need to send their children to expensive private schools to the $40,000 four-wheel-drive luxury Suburban, the children are now on the earn-to-spend treadmill. Thanks, Mom and Dad!"

Jag är väl inget praktexemplar här givet att vi bor i ett område med många rikingar.* Mellanbarnet, det med social koll, påpekar ibland syrligt att hennes klasskamrater åker utomlands minst fyra gånger per år (och då till länder som Brasilien, Nya Zeeland och Zimbabwe) medan vi åker till Hälsingland möjligen med en avstickare i form av en budgetresa till Köpenhamn. Det ska bli spännande att se vad flytten gör med hennes inställning till vår sociala positionering.

Any Heuw, kapitlet går ut på att distansera sitt jag från materiell status, då symboliserat av den förhatliga dyra bilen. Det här har vi väl kläm på i FIRE-communityn så nuff' said.

Mvh/
FruEfficientBadass

* Jag kan inte hjälpa det, det är bara för snyggt här. Och närheten till tuktade friluftsområden och kulturen. Rikingarna kan jag klara mig utan. Även om det inte är helt ointressant att vara hej och tjenis med de prominenta krögare, artister och kändisadvokater som bor i kvarteret - man är väl inte mer än mänscha. Plus att i skrivande stund bor vi ju inte längre i stan.

The Millionaire Next Door - Del 3

Talliho! Kapitel tre heter "Time, Energy, and Money."

"Efficiency is one of the most important components of wealth accumulation. People who become wealthy allocate their time, energy, and money in ways consistent with enhancing their net worth."

Jag tänker mycket på det här och jag är i sanning ej ensam i den här nördosfären. Vicki Robin talar om "true cost of labour" och sedan jag halkade in på FIRE-banan ser jag allt i raster av "nettovärdekompatibelt" vs. "icke-nettovärdekompatibelt." Ett nyligt exempel är hur jag under det gångna året pö om på fixat vår lägenhet inför uthyrningen, i allt från att måla väggar och hyra in elektriker för att fixa trasiga element till att lära mig om andrahandsmarknaden och ta turer till blågula varuhuset för att köpa nya kuddar och knivar. Nej, det är inte frugala aktiviteter, men om det innebär att jag får ut två tusen mer i månaden under 24 månader så är det motiverat. En vän föreslog att jag skulle börja sälja sticklingar på Tradera. Ni som följer mig på Insta vet att jag inte direkt har gröna fingar så det skaver redan där. Men okej, ponera att jag lyckas sälja 10 rosenskäror à 40 kronor och får in 400 spänn, efter cirka 7 timmars meck med dessa plantor. 400 kronor är ungefär vad jag tjänar på att handla på Lidl under en vecka framför ICA och den shoppingturen tar mig en timme. Ej effektivt. Om jag istället lägger kanske två timmar på att hitta ett par nya, vegetariska recept som känns hyfsat barnvänliga kan de där 400 kronorna bli 500 kronor och det varje vecka under flera år framöver. Effektivt. Rassel rassel, Matrixtrassel.



Centrala akronymer i boken är PAW och UAW. PAW står för Prodigious Accumulator of Wealth (de sparar mer än snittet i deras inkomstkategori under en given tidsperiod) och UAW står för Under Accumulator of Wealth (motsatsen - de sparlaggar mot snittet). "PAW:s allocate nearly twice the number of hours per month to planning their financial investments as UAWs do". Jag kommer osökt att tänka på ett Lincoln-citat från ett ChooseFI (!):

"If I would have six hours to chop down a tree, I would spend first four hours sharpening the axe."


"I'm so smug tralalala"

Kapitlet handlar mycket om amerikanska läkare och jag ska inte tråka ut er med detaljerna kring det mer än säga som så att det inte är helt enkelt att skapa nettovärde trots att man tjänar >5 miljoner kronor om året. Det har att göra med livsstilsval, val av bostadsområde och hur man som boende i ett exklusivt bostadsområde dels jämför sig med grannarna, men också blir approcherad av diverse säljare som gärna vill parasitera på din kaka. Typ aktiva förvaltare. Eftersom läkaren i regel lägger mycket tid på patienterna blir det inte så mycket tid över till att planera sin egen ekonomi. I ett hushåll där båda parter har fullt upp med karriär finns liten eller ingen tid att planera, koordinera och mäta utfallet av olika inköp utan allt sker lite hipp som happ och utan eftertanke och utan att man vet ordet av är man en UAW.

Även detta är något jag funderat mye på det senaste året. Inte för att vi var några high spenders innan jag fick kicken men herregud vilken koll vi har på grejerna nu*. Det rullar inte en spänn i en riktning vi inte planerat (okej några spänn ibland då, men inte särskilt ofta). Jag tycker också att det är ganska kul att göra uppföljningar. Det är tydligen symptomatiskt och det räcker med att slänga ett getöga i den här filterbubblan för att se att det är det folk ägnar sig åt kring månadsskiftena.

"Only those clients with considerable wealth want to know exactly how much their family spends on each and every category."

Gör du uppföljning av spenderad krona? Om ja på det senare, hur ofta gör du det? Kvartal, månad, dag, timme?

Mvh/
FruEfficientBadass

* Ibland funderar jag på hur många parhushåll som likt Åsa Axelssons skulle kunna gå ner till en arbetande (eller växla arbetande) för att låta den andra bli "husets VD". Den som har stenkoll på alla ekonomiska flöden, den som får tid och bandbredd att fundera på inkomstbringande aktiviteter av typen uthyrning av en källarvåning, rastning av grannens hund, odling av egna grönsaker. Den som lagar barnens kläder istället för att default köpa nytt, den som ser över pensionsinnehaven och lägger om istället för att ligga kvar i dyra lösningar som i slutänden gör att båda måste jobba tre år till var. Min magkänsla är att det är många. Med ökad livstillfredsställelse som följd, förutsatt att man inte lever för karriären, vilket runt 50% hävdar att de inte gör. 

The Millionaire Next Door - Del 2

"Frugal, frugal, frugal" heter kapitlet. Som jag nämnde i förra inlägget på detta tema, startade Dr. Stanleys undersökning som ett uppdrag för ett internationellt "trust company". Syftet var att lära sig mer om hur folk som hade mer än 10 miljoner dollar betedde sig och hur deras konsumtionsmönster såg ut. En av er läsare har refererat till den här episoden men nu fick jag läsa ursprungsvarianten. De (forskningsgruppen) hade arrangerat fokusgruppsintervjuer med amerikanska mångmiljonärer i ett penthouse på Manhattan. Till detta hade man noggrant valt ett antal cateringbolag med briefen att här skulle crème de la crème serveras så fram med det bästa: Kaviar, champagne, tryffel och årgångsviner! Sagt och gjort. Men döm om forskarteamets förvåning när det in genom dörren stegar folk som såg ut ungefär så här:


Anspråkslösa snubbar i beige klädsel och armbandsur som kostar max en tusing. Den flådiga buffén lämnade de orörd (minus de salta kexen) och på frågan vad de villa ha att dricka sa en av deltagarna: "I drink scotch and two kinds of beer - free and Budweiser."

Forskarteamet ändrade senare sin cateringstrategi till clubsandwitches och läsk och upptäckte dessutom att dessa multimiljonärer faktiskt även uppskattade pengar som betalning för medverkan, även om det rörde sig om rätt små summor. Ränderna går inte ur, så att säga. Slutsatsen var att det är olyckligt att döma folk efter deras preferenser kring mat, dryck, kläder, bilar etc. Många människor har uppfattningen att rika människor har utmärkt smak när det kommer till dessa prylar. "But is it easier to purchase products that denote sueriority than to be actually superior in economic achievement. Allocating time and money in the pursuit pf looking superior often has a predictible outcome: inferior economic achievement."

Att leva sparsamt är en hörnsten i rikedomsbygget. Ändå har vi i regel uppfattningen att rika människor strösslar pengar omkring sig. Vi ser det på TV och läser om det i tidningar. En toppatlet visar upp sin "crib" ink. basketplan och femtusen sneakers i sin salsstora walk-in-closet. Men en toppatlet kan tjäna många miljoner om året men ändå ha ett lågt nettovärde. Denne kanske inte kan underhålla det livet mer än ett par tre år efter avslutad karriär för när kranen stängs av går det snabbt utför på grund av etablerade konsumtionsmönster. Att via media prångla ut nöjesprodukter med riktiga och långsiktigt hållbara miljonärer hade emellertid varit ett riktigt sömnpiller. "Most people who build wealth in America are hard working, thrifty and not at all glamourous. Wealth is rarely gained thorugh the lottery, with a home run or in quiz show fashion. But these are the rare jackpots that the presss sensationalize."

De amerikanska miljonärerna lägger inte pengar på kläder och klockor. De har inga aktieägare, styrelser eller finanstidningar de behöver imponera på med sådan rekvisita. Tvärt om behöver de hålla hyfsat låg profil inför sina blue collar-medarbetare - chefen får inte verka för tät. Det här erfor jag många gånger i industribranschen där mina kunder var till synes väldigt anspråkslösa snubbar med skit under naglarna. Men när man var på branschträffarna och de kunde prata fritt utan anställda med, diskuterades livligt huruvida man skulle köpa hus i Provence eller kring Comosjön. Där satt man själv, sprättig säljare med Tigerkostym i tron att man var balla allan med sina hundratusen i ISK:en.

"Why aren't you wealthy, you ask? Well, let's examine your lifestyle. Is it one of great offense? Are you in a strong income category? Congratulations, you play wonderful offense. But how is it that you keep losing the game called wealth accumulation? Could it be that you play terrible defense? Millionaires play both quality offense and quality defense. And quite often their great defense helps them outscore those who outearn."

I boken noteras också att rika människor i större utsträckning än andra budgeterar. En del stör sig på detta och tycker att en som är så rik ju inte behöver budgetera. Jag kom att tänka på ett inlägg av frihetsmamman där hon frågade en kollega om var man kunde parkera gratis i närheten av honom och fick svaret "du som är så tät behöver väl inte snåla på parkeringen." Orsak och verkan någon? Ungefär som att säga till en väldigt vältränad person att "du som är så vältränad, inte behöver du väl träna?".

"They became millionaires by budgeting and controlling expenses, and they maintain their affluent status the same way."

Mvh/
FruEfficientBadass

The Millionaire Next Door - Del 1

Nästa man till rakning. Eller kvinna rättare sagt, eftersom mannen i fråga - Thomas J. Stanley - dessvärre omkom i en trafikolycka häromåret och hans dotter - Dr. Sarah Stanley Fallaw - avslutat hans arbete kring uppdateringen av hans klassiker "The Millionaire Next Door" till att bli "The Next Millionaire Next Door".



Om du är obekant med boken, låt mig börja med att säga att den inte har någonting att göra med den amerikanska realityserien där coola miljonärer tar på sig lösmustasch och börjar jobba på lagret för att övervaka och bedöma sina anställda. "The Millionaire Next Door" är i grunden en vetenskaplig rapport som sammanställdes på uppdrag av ett kreditinstitut som ville kartlägga den typiske amerikanske miljonären. Troligtvis i syfte att komma åt hens förmögenhet.* Slutsatsen (spolier alert!) är att den typiske [amerikanske] miljonären inte är en typisk amerikansk miljonär med Cadillacs och blingbling. Han är snarare en alldagligt klädd arbetare som dricker Budweiser hellre än skumpa. Låter det intressant? Följ med då på min introspektion av ursprungsboken - The Millionaire Next Door.

Kapitel ett: Meet The Millionaire Next Door
Den genomsnittlige, och mest frekvent förekommande, amerikanske miljonären är inte född med silversked i mun. Tvärt om är han ofta en immigrant som gör sin "första generation" USA. Han jobbar järnet i en egen firma av mindre glamourös art: skadedjursbekämpning, takläggning, rörmokeri och tjänar rätt bra på det. Parat med ett frugalt leverna lyckas denna immgranttyp ofta skapa sig det gemene man skulle kalla en förmögenhet. Sen sker det paradoxala, för förmögenheten går inte i arv. Varför? Immigranten kommer att uppmana sin avkomma att gå college för att få fin examen och medelklasstatus. Med medelklasstatus kommer medelklasskonsumtion och detta, i kombination med fördröjd ingång i arbetslivet, gör att den andra generationens invandrare inte är lika rika sett i nettovärde. Efter två generationer är andelen rika ättlingar till immigrantknegarna ännu mindre. Men för att återgå till de som idag är dollarmiljonärer i USA:

- Färre än 20% har fått något arv att tala om.
- Ungefär 20% har fått pengar genom "trust funds" eller liknande.
- Runt 91% räknar med att de inte kommer att få något arv.
- Färre än 1/4 har fått en större summa pengar (över 100tkr) från föräldrar eller släkt.
- Knappt hälften har fått hjälp med college.

Intressant att notera är kartläggningen över vilken invandrargrupp som har högst andelar (ej antal) dollarmiljonärer i USA. Två grupper dominerar, gissa vilka (svar vid **):

a) De med brittiskt påbrå
b) De med skotskt påbrå
c) De med ryskt påbrå
d) De med tyskt påbrå
e) De med spanskt påbrå
f) De med asiatiskt påbrå

Det är korrekt, den första gruppen anses tydligen - sitt vidlyftiga drickande till trots - vara dugliga affärsmän och den andra gruppen - den med kjol - vet vi ju: Den interantionella motsvarigheten till smålänningen. Det är alltså tre gånger så vanligt att vara miljonär som skotte jämfört med om man har brittiskt påbrå. Varför?

"Members of the Scottish-ancestry group have been able to instill their values of thrift, discpiline, economic achievement and financial independence in successive generations."

De slappar således inte till sig efter en generations framgång. Lärdom att dra: Det är bättre att lära sina barn om privatekonomi än att stuffa dem fulla med deg på 18-årsdagen. Värre går det för de flesta immigrantbarn:

"The longer the time here, the less likely it will produce a disproporionately large percentage of millionaires. Why? Because we are a consumption-based society. In general, the longer the average member of an ancestry group has been in America, the more likely he or she will become fully socialized to our high-consumption life style."

Att dra ner på sin konsumtion trots god utbildning och bra lön är således ett effektivt sätt att regrediera till ett scenario som liknar det som förra generationens entreprenöriella amerikaner levde i. Jag minns en kollega (ingenjör) på industriföretaget jag jobbade på som var barn till iranska invandrare. Han berättade om barndomens gnetande och hur hans mamma brukade poppa popcorn att ta med på bion (som en ann'!) och idag bodde föräldrarna i bostadsrätt vid Karlaplan, ett av de dyraste områdena i Stockholm. Just sayin'.

Första generationens invandrare behövde och behöver kämpa från två ändar för att bli välbeställda: I ena änden behöver de säkra en god inkomst och i den andra behöver de hålla nere utgifterna. De flesta i svensk medelklass kommer, om de inte sjabblar bort korten helt, att ha en förhållandevis hyfsad inkomst. Det enda de behöver göra för att ackumulera rikedom är att inte drabbas av renoveringspsykos eller resa onödigt mycket. Hur kommer det sig att folk, trots att detta rimligtvis inte borde vara någon större hemlighet, ändå struntar i det och har som primära rikedomsstrategi att prenumerera på Postkodslotteriet?

Mvh/
FruEfficientBadass


*Observera mitt politiskt korrekta val av pronomen. Ledsen ladies, men i de här böckerna handlar det om män. 
** 

Alltså, det är inte jag som är fördomsfull, jag bildgooglade på "rysk man" för att hitta huvudet till min riverdanceman.

Saker jag inte fattar 19: Varför diskuterar folk inte public service?

För nytillkomna läsare är detta en serie där jag profiterar på det faktum att jag fått lite trafik till bloggen som jag kan utnyttja till att få svar på saker jag, i brist på intellektuell stimulans, går runt och grunnar på. Eftersom jag är anonym ids jag inte ens skämmas över frågornas art och natur.

Jag är född på 70-talet och hade jag inte på tidstypiskt manér flaskmatats hade jag fått public service med bröstmjölken. Jag är fostrad att se public service-modellen som en gåva till folket i sin opartiska omvärldsrapportering samt leverantör av det svenska kärn-DNA:t som förr hette schlagerfestivalen och vars nya benämning jag vägrar ta i min mun.

Jag vill redan nu flagga för att jag, till skillnad från Moderat Ungdom, inte är pro nedläggning av public service. Jag är däremot för en nedbantning till någon form av kärnverksamhet som varken inkluderar "sport" eller "nöje". Jag ser nämligen flera fördelar med public service:

- Förhållandevis hög kvalitet på nyhetsrapportering.
- Trygghet för svenne banan. När en "kris" sker (googla), är det främst till public service folk vänder sig.
- Man slipper reklam. Åtminstone så länge man håller sig borta från Schlagerfestivalen.
- Hög geografisk spridning av personal* som ger ekonomiska ringar på vattnet för taxi- och flygindustrin vid stamproduktioner av typen Go' Kväll.
- Ger Babben Larsson jobb.

Sen ser jag en del nackdelar också, men de lägger jag i asterisk för att inte tråka ut er.**

Jag kanske låter mitt omdöme grumlas av att jag sedan några år konsumerar en mängd kvalitativa samhällsorienterade och/eller samtalsfördjupningar i poddform, som av IGMR rekommenderade Staden (mer än arkitektur, den handlar om livet!) eller anglosaxiska produktioner av typen Hidden Brain, Freaconomics, Wake Up med Sam Harris, Joe Rogans ibland flera timmar långa intervjuer med allt från politiker, journalister och komiker till aktuella personligheter av typen Twitters VD. Samma beteende ser jag hos mina barn - sedan de lämnade barnkanalen har de inte konsumerat public service (minus P3 Historia). Och de är mer allmänbildade än jag var i den åldern. Okej och de har sett osunt många slimevideos också.

Jag säger inte att privata poddar ska ersätta svensk public service. Jag tycker precis som Christer Nylander, ordförande i riskdagens kulturutskott: "Sverige behöver mångfald i media, mångfald av medier och vi behöver public service. Vi behöver mer granskning, mer skildring, mer fördjupning – inte mindre”. Problemet som jag ser det är att åtminstone jag i större utsträckning än tidigare hittar denna typ av granskning, skildring och fördjupning annorstädes.*** Men strunt i det, låt de samhällsgranskande programmen finnas kvar inom public service eller på av public service upphandlade externa producenter. Det är inte bristen på debatt kring den typen av program som förvånar mig. Det är bristen på ifrågasättande av statlig subvention av nedan två programtyper jag inte förstår.

1) Underhållning
Jag gick in och drog ut tre hastiga print screens häromdagen och detta var vad som hamnade i nätet:

Programmet "Bäst i test" med Babben och nån snubbe.

"Smartare än en femteklassare" med Joesfin Johansson och en femteklassare.
"Leif och Billy", en "komediserie".

Det var först efteråt jag lade märke till att två tredjedelar av bilderna innehöll toaletter. Det hade heller inte förvånat mig om det stode en toalett redo i rekvisitatrailern för Babbens show på översta bilden, ett program som av SVT etiketteras som "trevligt trams".**** Delge mig gärna i kommentatorsfältet om jag missar ett kvalitativt underhållningsprogram från SVT på sistone. Vad ska jag se? Hvad? Jag fattar att inte alla har samma humor som jag och jag har mig närstående som tycker att Diggeloohohooo etc är prima underhållning, jag är bara nyfiken på exakt vad ni konsumerar i SVT:s nöjesutbud. Kanske missar jag saker?

2) Sport
SVT gillar inte att redovisa siffror efterom det "har med avtal att göra" (alternativt inkompetens se asterisk sex), men för att få en hint om vilka kostnader vi talar om betalade man enligt denna SvD-artikel från 2016 runt 150 miljoner för fotbolls-EM. Det är visserligen bara drygt 2% av den totala budgeten, men det är också bara ett sportevenemang och det finns ju vad jag har förstått andra sporter som löper på under hela året. Jag hörde på något radioprogram (eller podd?) att uppskattningsvis hälften av våra licenspengar/skatt går till sportlicenser, men eftersom jag inte hittar någon källa på det (se nedan) så låter jag det vara osagt. Att alla människor inte gillar allt SVT spottar ur sig är ju knappast någon nyhet ("dumburken" etc) och något man arbetar aktivt med att kväsa i sina Q&A:s sedan gissningsvis rätt många år tillbaka men kanske särskilt intensivt med sedan omstruktureringen av finansieringsmodellen: 



Jag älskar den tålmodiga tonen. "Jag vill inte vara med och betala för ett program. Jag vill inte längre betala tv-avgift." (Det tjuriga barnet bligar stint ner i golvet. Entré: Den trygga modern med hövve på sne:) "Det är tråkigt att du inte känner att ett program inte är värt pengarna. Vi på SVT ska spegla hela Sverige och ha ett brett utbud."  Ehhrm...jag vill inte vara petig eller så men ni liksom gör ju inte det. Visst, TV:n står väl på i en del boenden där det huserar invånare <5 eller >90 år, men bland mina vänner och bland deras lite större barn står SVT-tittande för en rätt liten del av mediaintaget. Det som stör mig en smula är att man vägrar redovisa vad olika produktioner kostar "eftersom man inte är en myndighet och därför inte omfattas av offentlighetsprincipen."***** Man hade ju annars kunnat tänka att man, givet att transparens är lite på modet sedan några år, lite generöst hade kunnat bjucka på den informationen helt frivilligt. På samma sätt som vi medborgare finansierar public services affärsmodell helt frivilligt. Eller äsch, det gör vi ju inte, glömde helt bort.******

Jag gillar grundtanken med public service. Jag tycker att vi ska ha ett par skattefinansierade kanaler, exempelvis en nyhetskanal i TV och en i radio, gärna med fördjupade problematiseringar i syfte att hjälpa mig svenne banan att navigera i en allt mer komplex omvärld som i allt större utsträckning delges oss via sociala medier. Jag skulle alltså med DN:s "public service är i fara"-retorik som bas uttrycka mig någonstan i stil med nedan:

"Vårt public service är troligtvis inte i fara än på fem år (och därefter åtta år i stöten) eftersom vi via skattsedeln finansierar bland annat sportevenemang och undermålig underhållning som görs bättre av kommersiella kanaler. Låt oss se denna skrämselhicka som ett wake up call för Hanna Stjärne där hon sitter och nickar till på ett 'SVT pitch'-möte, som potentiellt skulle kunna resultera i att SVT girar in på en väg där man fokuserar på en basverksamhet med kvalitativ och politiskt oberoende omärldsbevakning. I samband med denna omformulering av uppdraget reduceras TV-skatten och alla är nöjda utom möjligtvis Babben som nu helt får leva på konferensgig." 

Eftersom ni som läser bloggen är smarta läkare, liftpersonal, licencierade licensmakare, hjälp mig att förstå. Varför diskuterar man inte själva omfattningen av uppdraget? Eller görs det och det är jag som inte uppfattat den på grund av min dagligmediadetox?

Mvh/
FruEfficientBadass

* "SVT har de senaste åren ökat sin närvaro på olika orter i landet och hade under2017 fast närvaro på 34 orter. I början av2017 öppnade SVT ytterligare en redaktion i Övertorneå." Äntligen! "Stal två snöskotrar - får fängelse".
** Mitt första frågetecken är att man inom public service trots målsättningen att "jobba opartiskt och sakligt" företrädesvis anställer människor som röstar på ett och samma minoritetsparti, något som, åtminstone om man kollar granskningsnämndens fällningar, har viss bäring på de journalistiska vinklingarna - en fråga Jan Helin verkar halvintresserad av att diskutera. Det andra är att man gjort konst av att fiffla med extrainkomster kring det största nöjesevenmanget, det som förr hette schlagerfestivalen. Vaffö? De får ju betalt via skattsedeln för att slippa just sådant? En tredje sak som gör mig brydd är att de samhällsorienterade debattprogrammen av typen Agenda är riggade att skapa "nerv" snarare än begriplig diskussion (Katarina Graffman berättar i detta klipp om hur hon, under sin tid i TV-svängen kunde se hur man aktivt sökte de mest polariserade kverulanterna i syfte att leverera "bra TV", något som visserligen inte bara är ett problem inom public service men jag slipper betala för att se det på andra kanaler). Slutligen undrar jag hur man resonerar då man utformar rekorderliga anställningsavtal för de egna (och bygger redaktioner som vad jag förstått är betydligt större än motsvarande privta diton) allt medan man kisar rätt tight innan man anlitar externa produktionsbolag till svältbudgetar med påföljande arbetsmiljökonsekvenser för de som jobbar där. Outsourcing är för övrigt något man lägger runt 12% av budgeten på. Ironiskt nog är de program jag tycker är bäst i public service utbud oftare producerade just av dessa externa produktionsbolag, såsom Medierna (Tredje Stadsmakten). Filosofiska rummet (Lokatt Media) och P3 Historia (Munck).
*** Och innan du börjar knattra filterbubbla, låt mig återgå till punkt 2: Anställda inom public service består till mer än hälften av folk som röstar på ett minoritetsparti och journalistiken blir därefter. 

****Jag insåg precis att min värsta mardröm alla kategorier hade varit att bli halvsenil, lam och stum och varje dag på hemmet rullas in i dagrummet och ställas framför repriserade "Bäst i test". Note to self: Cyanidkapsel i kindtanden.
***** Det är i och för sig barmhärtigt att slippa ta del av hur många skattekronor som gått till "Bäst i test" istället för att via något kostnadseffektivt projekt skickas till utrotningen av exempelvis TBC som dödar uppskattningsvis 210 000 barn om året.
****** Jag tror att en orsak till denna restriktiva inställning till att blotta sin verksamhetsbudget är att man ogärna visar sin ineffektiva användning av resurser jämfört med privata och/eller utländska aktörer. 

"Det här var ju inte så FIRE"

Så sa min man till mig när vi åt lunch vid Stora Skuggan i mitten av maj. Jag minns nu inte vad kalaset kostade, och det kan ha att göra med att det var min man som betalade för oss med resterna av sitt "Rikskort". Tror min lax kostade 140 krrrronorrrrr.


Jag satt och funderade på det ett slag och sedan öppnade oraklet* sin mun och talade: "Jag tycker visst att det är FIRE. För här sitter vi en vardag mitt på dagen i strålande sol och äter en fantastisk lunch** tillsammans, du och jag och vårt äldsta barn***.  Vi är helt ostressade, solen skiner och vi får sitta och prata med vår förstfödde utan att småttingarna accompagnerar bilden med klösljud. Vem behöver semester eller kompensatorisk shopping när det vanliga livet är så här?"****

Jag menar, lunchen här kanske gick på 450 kronor. Inte frugalt, vid första anblick. Men en dussincharter för vår familj går på runt 30 000 kronor om vi kör något riktigt sjabbigt ställe. Vi kan alltså ha en sådan här überfabulös liten familjetillställning nästan 67 gånger om året istället för att åka på charter. Och nu gör vi det bara...säg fyra gånger om året?

Det många får om bakfoten är att en frugal weirdo lifestyle handlar om att vid varje givet tillfälle välja det snålaste alternativet. Aldrig äta ute, aldrig köpa något nytt, aldrig resa utomlands, aldrig ge sig själv någon form att lyx eller perk. Snålheten i sig blir en dygd och avsteg från den följs av kval och maror.

Kval och maror

Kanske har jag gjort oss en otjänst genom att etikettera detta "a frugal weirdo movement" men jag älskar Liz Frugalwoods och alla hennes hittepå. Ingen förklarar emellertid bättre hur det ligger till än Brad i ChooseFI (och han gör det ofta och intensivt med sig själv som exempel). Från Choose FI episod 128R "Zone of Awareness":

"This is not the ultra frugality show, this is not the 'deprive yourself, live this kind of miserable life and then you reach FI and expect it to be Nirvana'. That's not the way the world works. This is about finding what you value in your life and persuing it. To me, I don't pinch every penny. I've set up a framework of my life that just does not cost that much. [...]. We don't value furnishings in our house, we don't value expensive cars. We don't value going out to dinner. But that allows us to buy craft beer, or be generous to our kids teachers and have our kids sign up for a very expensive swimming program. Does that make me anti-FI? Of course not. That is a crazy thought. It means I find value in my life and that's what we pursue. I always want to hit this: It's not about pinching pennies, it's not about ultra frugality or deprivation, it's about value."

Fast jag tror ändå att han räknar mynt hemma

Min yttersta strävan är att få bestämma över min egen tid cirka 100% av tiden. Detta resulterar just nu i att jag är mycket ute i naturen och gullar med barn och djur.***** Och så älskar jag att skriva bloggen. Nej, jag älskar inte att skriva bloggen. Jag måste skriva bloggen, det är som en klåda som måste klias ut och ni är slaskhinken. Så länge jag får göra dessa två ting: Vara i naturen och skriva bloggen, är jag helnöjd med sakernas tillstånd. Låter det påvert? Uppenbarligen har du inte varit i min hjärna och jag säger som Ljudetavregn - mina låtsaskompisar säger att jag är jätterolig.

Dessutom har jag ju i min frugala kalkyl räknat in min "lyxkonsumtion". Att gå ut och äta på Miss Voon ett par gånger om året, att hösta ett par glas bubbel på Sturehof, att ta minstingen till Paris 2020. Detta är inte kostnader som får kalkylen att rämna, det är kostnader som redan ligger inne i kalkylen. Däremot finns det kostnader som inte ligger inne i kalkylen:

- Nytt kök
- Nya tuttar
- SUV
- Resa till Taha'a******
- Nytt badrum
- Skilsmässa
- Regelbundna besök på Östermalms mest överskattade kvarterskrog som börjar på C
- Konstant turn-over i min garderob

Så länge jag håller mig till mina små "splurges" (hjälp Magnus, vad blir det på svenska?), så är ingen ko på isen som en säger. Eftersom jag redan slaktat de stora drakarna anser jag att småfjutt av typen ett krogbesök eller en drinkrunda inte spelar så stor roll. Jag är ändå kungen, drottningen och Madde i jämförelse med vad jag var för sju-åtta år sedan då jag bara planlöst strösslade pengar på allt som rörde sig. Så, med det sagt frugal weirdo, vad har du för beteenden i vardagen som för en utomstående skulle framstå som "inte så FIRE" men som ingår i din frugala kalkyl? Kanske är de till och med en förutsättning för att du ska kunna leva ett liv som strävar mot FI?

Mvh/
FruEfficientBadass

* Jag.
** De firade "mångfaldens dag" med att bjuda på kungens slaktade får, Djurgårdshumor.
*** Som officiellt hade PRAO eller vad det nu heter nuförti'n, varför ska de ändra namn hela tiden? WSP? WPS? De har anglifierat det på det här barnets skola.
**** Okej jag använde inte ordet "kompensatorisk" där och då men hade jag bara fått ett glas vitt till lovar jag att det hade hänt.
***** Förutom ekorrarna. Jag såg en BBC-dokumentär en gång med en sorts zoolog som sa att han "absolutely adored all animals except for squirrels...they are pure evil".
****** Googla den du, så har du något att spara till sucker.

Första året i frihet - en sammanfattning

Idag är det exakt ett år sedan jag lämnade kontorslandskapet och inch allah blir det för evigt. Jag skrev om min första dag i frihet här och om mina initiala krämpor här. Det är också i krämp-inlägget jag summerar känslan av att gå från att vara heltidsanställd till att bli fri. Jag citerar:
"Vetskapen om att jag denna lördag inte skulle börja få en gnagande känsla av obehag varesig under lördagen men inte heller under söndagen, gjorde mig nästan yr av adrenalin. Så jag bokstavligt talat studsade upp redan i gryningstimmen och gick en milslång promenad i mitt favoritnaturområde för att sedan ta en lång cykeltur inne i stan. Det kändes som att jag var pånyttfödd. Alltså, som att någon bokstavligt talat dragit ur min matrix-plugg och att jag på nytt kunde se färgerna, höra ljuden, känna dofterna."
Jag kan fortfarande längta tillbaka till de där första skälvande dagarna i frihet på samma sätt som jag med vemod minns de första dagarna hemma från BB med barn nummer ett, när allt kändes overkligt och magiskt. De kommer ju aldrig igen. Såvida jag inte tar ett tjänstemannajobb på pin kiv bara för nöjet av att kliva av efter något halvår. Och då blir det ändå inte riktigt samma sak, på samma sätt som att en sladdis nu inte hade givit mig förstabarnsbubblan åter. Man vänjer sig vid allt, så även vid frihet. Så det som inledningsvis genererade ett lyriskt rus är numera standard och jag måste aktivt dra mig till minnes mitt tidigare liv för att få ett litet pirr i magen. Förbättringar som jag spontant kommer på är:

- Mer tid för barnen
- Mer närvaro i stunden
- Mer tid för läsning*
- Mindre huvudvärk & ryggont
- Markant mindre hjärtklappning/dubbelslag, händer typ aldrig numera och var vardagsmat förut
- Gläds åt småsaker, känner tacksamhet
- Bättre sömn
- Hypokondrin har nästan försvunnit, tar inte ens blodprov längre
- Större nyfikenhet
- Typ inga infektioner under denna vinter**
- Bättre tålamod [med exempelvis barn]
- Mindre oro

Av hela listan är det nog den sista punkten som väger tyngst och den har nog bäring på de flesta punkter på listan. Exempelvis hade jag en punkt som jag sedan raderade då den kändes futtig och det var "slutat med deo på grund av avsaknad ångestsvett" men den har ju med avsaknaden av obehag och stress att göra. Ångest, vånda, oro, nervositet, bävan, stress, kval - kärt barn har många namn men allt är väck. Med något litet undantag när det körde ihop sig med familjelogistiken har jag nog genomlevt mitt första år i harmoni, lugn, inre balans och själsro och det finns helt enkelt inte ord nog att beskriva hur underbart det är.

Finns det då ingenting jag saknar med mitt gamla liv? Strukturen? Gemenskapen på arbetsplatsen? Alltså...struktur och gemenskap har jag ändå. Faktum är att min struktur aldrig varit bättre. Jag ägnar varje dag åt struktur eftersom jag fortfarande har tre barn hemma. Men jämte struktur har jag också natur. En masse! Jag har aldrig sett mig själv som en utpräglad friluftsnisse och det är jag ju inte nu heller. Men jag har utvecklat en helt ny relation till utomhus. Älskar't! Får jag inte komma ut innan klockan 10:00 klättrar jag på väggarna och från att ha stressat ihop ett veckosnitt på 5 km under helgerna går jag nu drygt 8 km om dagen.

En annan sak jag har är socialt utrymme på ett aldrig tidigare upplevt sätt. Mitt sociala liv har blomstrat som en fransk gödselhög. Dels har jag träffat nytt folk genom FIRE-communityn (jag menar bara CampFI, som en klassåterträff minus retards) men jag har också haft mer tid för mina gamla vänner. För det är betydligt enklare att ses på exempelvis lunch om den ena inte har en pressande agenda (tror MI30 skrev något om detta för ett tag sedan). Man blir som en flexibel social modul som kilar in sig där det finns plats. Det typiska mönstret är att jag kommer till dem och äter lunch (om de jobbar hemma eller sitter på externt kontor) eller så kommer de till mig och då slutar det alltid i horisontalläge, vet inte varför.

Jag och Stina Vini

Jag hade kontakt med människor i härliga miljöer även tidigare, som smarta och ibland rätt roliga tjänsteman. Exempelvis var jag för exakt två år sedan på en konferens i det överjordiskt vackra Champéry där det bjöds på helt fantastisk mat och i teori vackra vyer över schweiziska alptoppar, men det jag såg mellan 09:00-17:00 var vyer av nedan slag***:


Okej jag kan eventuellt sträcka mig till en knappt förnimbar avsaknad av "fredagsstämningen". Men det lilla fladdret slukades i regel kvickt upp av lördagseftermiddagens molande måndagsångest. Så, summerat - bortsett från de initiala krämporna (som jag delvis tillskriver den exceptionellt varma sommaren), har detta år varit det i särklass bästa året i mitt liv. "Hälsan tiger still" säger man ju och jag inser att det är precis så det är. Det är ju inte så att jag går runt om dagarna och talar i tungor över mina lyckonivåer - jag skulle inte ens säga att jag är särskilt mer "lycklig" nu än tidigare - men mina nivåer av välbefinnande är betydligt högre och mina nivåer av oro har droppat som tegelstenar i öppet hav. Nu förstår jag människor som lyckas bryta med dysfunktionella relationer eller blir av med konstant smärta. Man behöver inget mer för allt annat antar per automatik färg och doft och form. Och det är precis så jag skulle beskriva mitt liv idag. Från att ha spelats i svart-vitt med ett störande pip i bakgrunden är det nu tyst som i en skogsglänta med spelande färgraster i alla upptänkeliga former. Flumflum men så känns det. Mitt år av detox är över. Nu väntar nästa steg. Stay tuned bitchas.

Jag sökte på "a wonderful world of colors and shapes"
Mvh/
FruEfficientBadass

* Jag har bland annat bränt igenom alla Brontëböcker. Inte för att det är särskilt avancerad litteratur, mer som 1800-talets motsvarihet till tantsnusk. Men det är böcker jag alltid tänkt att jag ska ta till mig någon dag och nu är det gjort. Och om jag ska vara fullständigt ärlig läste jag inte böckerna utan lyssnade på dem under mina skogspromenader vilket var synergiskt och mycket rogivande. Gratis på Biblio och Katarina Ewerlöf som uppläsare!
** Vad jag minns i alla fall. Jag upplever att jag aldrig varit så frisk, vilket i och för sig kan ha att göra med att jag inte sitter ihopträngd med andra föräldrar i kontorsmiljö.
*** Om du undrar varför jag fotade mina transylvanska kollegor var det för att jag ville visa en vän den slående likheten med  Gru i "Dumma mig". Jag tror att vi under denna session diskuterade kvalitetsprocesser.