torsdag 15 februari 2018

Management by Horse

För ett tag sedan bilade jag mellan Ystad och Haparanda (åtminstone kändes det så) och tvingades lyssna mig ner på podcastskelettet. Jag trillade då på ett Kropp & Själ från mitten av januari på temat ledarskap. Det började bra med ett rätt underhållande segment där Emma Hamberg berättade om hur usel hon varit som chef på Vecko-Revyn - hög igenkänningsfaktor för min del. Men sen...OMG...ett inslag om en ledarskapsutbildning genom hästar. Alltså, "Led med hästar", drivet av i vanlig ordning någon driftig kvinna med trolig bakgrund inom näringslivet, som lyckats kombinera sin hobby (hästar) med en produkt med högt täckningsbidrag (ledarskapsutbildning). Smart. Det handlade alltså om att "Leda med hjälp av förtroende - ty en häst går bara jämte den som inger trygghet och har naturlig auktoritet" osv (tur man är anonym annars hade jag blivit stämd av hästkvinnan eftersom hennes affärsidé säkert är varumärkesskyddad inom EU/Asia Pacific). Därefter paneldebatt där man slänger in några ledarskapsauktoriteter bland annat Cissi Elwin d ä för SM i ledarskapsfloskler av typen "det är viktigt att vara trygg/kunna leda sig själv/skapa utrymme för eftertanke/inte bli för kompis/tillåta misstag/bryta destruktiva mönster tidigt" samt ett helt obegripligt snurr från en paneldeltagare kring att vi ska sluta prata om "human beings" och istället vara "humans". Det jag tänker när jag hör detta är:
 
  • Tack Herre för att jag aldrig mer behöver gå en ledarskapsutbildning
  • Tack igen Herre för att antalet HR-konsulter i mitt liv är 0
  • Fattar de inte att den huvudsakliga anledningen till att konflikter på en arbetsplats uppstår är att det är onaturligt för oss att umgås på det viset? Låt mig utveckla:


I grottsamhället rörde vi oss troligtvis rätt fritt fram och tillbaka ur grottan. Det var ingen som stipulerade att morgonfika var 30 minuter och att det var turordning i semesterplaneringen beroende på om du har föräldradagar att ta ut eller inte. Inte heller tvingade du in delar av flocken i en trång grott-i-grottan-håla större delen av dagen i syfte att älta icke-frågor och banaliteter*. Det var liksom "ut och jaga/samla med dig så syns vi när det blir mörkt". Om man ens hade någon "chef" i jämförbar bemärkesle - jag har för dålig koll, kanske en socialantropolog i läsarkretsen kan vara behjälplig?


Any How, vi lever i bur kontorslandskap eller andra avgränsade miljöer större delen av den yrkesverksamma tiden och det vore väl snarare konstigt om vi inte gick varandra på nerverna då. Det finns ju ingen vi vill vara nära så stor del av tiden? Din man/fru? Dina barn? Din bästis? Nej, just det. Möjligen dig själv. Det är därför egenföretagande är så befriat från konflikter på arbetsplatsen. Däremot kan man med rätt stor ackuratess bevittna hur det slår slint i skallen hos vilda djur av typen björn och varg när de sätts inom hägn. Människan är ett djur, hence - sätt na inte i bur.




Nu försöker jag att lägga band på den mest klagiga sidan av mig och istället fokusera på konstruktiva lösningar (= resultatet av många ledarskapsutbildningar på hästgårdar) så hör här FruEB:s bot:
 
- Avsluta samtliga möten inom 30 minuter.
- Sluta maila, börja ringa.
- Fokusera på leverans, inte face time.
- Upphör med tidskrävande navelskåderi. Jag refererar till alla aktiviter som innehåller orden "utveckling", "kompetens" eller "feedback".
 
Jag har med något undantag alltid jobbat i internationella organisationer. Jag har genomgående kommit bäst överens med de kollegor som befunnit sig minst en flygtimme bort. Varför?
1/ Vi nöter inte på varandra dagarna i ända - lite som att ha en toyboy i Marseille.
2/ Vi visar på grund av punkt 1 lite respekt och leveransiver inför varandra (ingen vill ju framstå som "den lata nationen" vis-à-vis de andra). Våra chefers synpunkter har varit sekundära - vi har triggat varandra i de löst sammanhållna grupperna.
3/ När vi väl har setts har det varit under uppsluppna förhållanden - business blandat med bra mycket pleasure, vilket har byggt en positiv stämning i gruppen vilket ytterligare triggat punkt 2.
 
Lyckligtvis verkar yrkeslivet gå mot mer gig och mindre bundenhet till skrivbordet, men det tar sådan tiiiiiiid. Om jag hade lett ett företag idag skulle jag ba': "Åk härifrån! Ha telefonkontakt när ni kommunicerar och lös problemen PRONTO utan att blanda in mig, jag dricker martinis. Så ses vi om ett kvartal igen och har ni levererat bra kör vi party party så får ni presentera för varandra hur väl ni levererat."
Mitt chefsideal
När jag checkar ut ur yrkeslivet tänker jag hålla artig distans till inhägnader. Möjligen med undantag av en och annan vistelse på badhuset eller en kortare transport med tåg till fjärran nejder. Men om jag skulle få för mig att börja jobba igen, så skulle det vara som egenföretagare. Jag skulle skapa en riktigt badass ledarskapsutbildning. Jag skissar just nu på en idé, få se vad ni tror om den:


MANAGEMENT BY HORSE SHIT

Låt dina medarbetare få lösa sina vardagskonflikter en gång för alla. Vi samlas på Hästberga kursgård, idylliskt belägen i Snuttruva i de Sörmländska skogarna. Under två arbetsdagar, helt befriade från vardagens måsten och arbetslivets stress, samlar vi på oss så mycket hästskit vi bara kan för att sedan förutsättningslös kasta denna på varandra i syfte att ge tillbaka för gamla och nya oförrätter. Vi varvar skitkastandet med samkväm i vår prisbelönta restaurang och avrundar vistelsen med en workshop kring temat hästskit där vi får lära oss mer om hästskitens historia och biologiska sammansättning. Den investering ni gör i er personal under dagarna på Hästberga gård kommer att betala igen sig mångdubbelt i mer harmoniska och förlösta chefer och medarbetare. Välkomna, önskar Fru EfficientBadass och gänget på Hästberga!




 


Ovan är tänkt som en tryckt folder, att skickas till VD och HR på utvalda företag. Vad tror ni, är jag rätt ute? Eller hinner någon före?
 
Mvh/
FruEfficientBadass
 
* Som en liten passus kan jag nämna att mina väninnor löpande ber mig göra röstmemon från mina ledningsgruppsmöten då vi kan avhandla saker som (och jag skojar inte nu) huruvida någon i personalen ska bära en skylt med texten "eld" eller en skylt med en printad bild på en eld under den kommande brandövningen (alltså - någon ska låtsas vara en eld vid stora entrén för att trigga personalen att hitta alternativa utrymningsvägar - ett solklart ledningsgruppsärende). Jag tror vi lade runt 25 minuter på den diskussionen. Eftersom det inte var jag som stod för notan brydde jag mig inte om att räkna på vad det kostade min arbetsgivare att komma till avslut i den frågan, men gissningsvis var det dyrare än ett dygn med sveriges hetaste manliga eskort. Dessutom minns jag inte ens vad vi beslutade.

13 kommentarer:

  1. OMG! Det här är helt klockrent. Jag känner mig redan som en tickande bomb på jobbet, vet inte hur länge till jag står ut med allt corporate BS. Egentligen borde jag inte läsa dina inlägg för jag gräver mig allt djupare och djupare, men det är ändå för djupt för att klättra upp, jag kan inte sätta på skygglapparna och låtsas som ingenting. Jag måste snart säga upp mig alltså. Tur att karln inte har nåt emot att jobba...

    SvaraRadera
    Svar
    1. Kom gräv med mig syster. I botten av gropen väntar ett lågavlönat "skitjobb" med stor frihet från Bullshit och evig lycka.

      Radera
  2. "Get your shit together and sign up right now!" :D

    SvaraRadera
    Svar
    1. Taget! Du får rabatt på första kurstillfället som tack.

      Radera
  3. Detta var bland det bästa jag läst. Efter många år inom kommun och landsting (bara dessa namn är ju sömnpiller) med avbrott i några år för naturvetenskapliga studier gör att jag kan med tillförsikt se fram emot att klimatförändringar, vulkanutbrott och stormar kommer att rädda oss från corporate BS. Kommun och landsting har dessutom en tendens att efterapa stora industrikoncerners corporate BS men då några år senare. Det vill säga när den stora industrikoncernen redan lämnat just den organisationsteorin, värdebaserat nonsens eller strategiskt tillväxtpladder så fångar kommun och landsting upp den och implementerar, gärna med konsulter. Resultatet blir sådär, aka horse shit. Stor igenkänningsfaktor på elddiskussionen. Vi har haft liknande på min arbetsplats när det gällde en vägbeskrivning till en utbildning. Se upp för trafiken ville en skriva... Jag föreslog skolpoliser vid övergångsstället men det var ingen som fattade ironin.

    SvaraRadera
    Svar
    1. He he så underbart att få vältra sig i detta. Vi har en instruktion på toaletten om hur man tvättar händerna samt att man bör nysa i armvecket. Ibland tror jag att jag drömmer en mardröm om att jag tvingats gå om dagis.

      Radera
    2. Haha! Ja, och så underbart att någon vågar säga sanningen! När det inte längre skulle heta personalavdelningen utan HR på min arbetsplats visste ingen riktigt var HR stod för; Human Resources eller Human Relations! Priset togs dock av en stackars internpostmedarbetare som la till ett L i mitten av HR i tron att posten skulle till HLR, alltså till sektionen för utbildning av sjukvårdspersonal i HLR!

      Radera
    3. Vi har ett område där toaletterna är skyltade med information om hur man gör rent efter sig. Jag vet vem det är, och har det tvivelaktiga nöjet att vara mycket uppdaterad om färgen på hans avföring.

      10 år till, 10 år...

      Radera
  4. Gud nåde den som försöker protestera mot möteskulturen eller dessa jävla grupparbeten, då blir man sedd som uppviglare och en icke anpassbar individ och vem vill bli det, utan de flesta följer flocken men gnölar i lönndom eller så sväljer det allt med hull och hår utan att ifrågasätta. I värsta fall kan man bli diagnosticerad, kväst eller utfryst. Måhända att vi inte har diktatur men i bland undrar man vem det är som styr, när vi alla fållas in och fogligt går in i samma bås. Det är som ett stort Knutby light. På något subtilt sätt är vi förtryckta eller? Lite lagom sådär. Svårt att samla människor till någon gemensam protest eller aktion mot mjukförtrycket, istället går man i väggen på individnivå.
    Själv har jag ströjobbat de senaste 15 åren för att slippa vara fast och jobba för mycket. Ingen trygghet alls och utan bidrag, har gått utmärkt. Har gått ifrån jobb utan nytt, det har alltid ordnat sig./ Född Fri

    SvaraRadera
    Svar
    1. Najs, det är så jag ämnar tillbringa de resterande åren. Inte mer än två år på ett ställe, allra helst kortare. Då hinner man inte vävas in i den värsta administrationen.

      Radera
  5. Jag var på planeringsdag där vi skulle rösta vad vi skulle göra av alla luddiga förslag. Dock gjorde vi det per ämnesområde, vilket gjorde att vi i princip röstade för allt. Jag ledsnade och röstade för allt för jag ska ändå vara borta nästan halva året. Då får de väl lösa skiten bäst de vill. :-)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Sedär, bra lösning (att ta ett break alltså). Jag tror verkligen på pauser i yrkeslivet, eller seriemonogami (dvs byta jobb ofta). Då får man dels lite smekmånad och uppsägningstiden är ljuvlig. Jag erfar en sådan just nu och det är en fröjd att sitta i alla möten och med ro se all skit som tornar upö sig i horisonten.

      Radera
  6. Sorry Linn, har för tjocka fingrar för iphonen och raderadeditt meddelande iställetför att svara. Du kände igen dig från en HR-mässa och det kan jag verkligen fatta - det måste vara floskel heaven. När jag började jobba trodde jag naivt att HR var en sorts företagets neutrala "rättvisebatiljon" dit man kunde gå om man upplevde oegentligheter eller problem. Jag trodde också i min enfald att HR hade ett inflytande på ens karriär vid såväl rekrytering som avancemang. Så här 16 år senare (reservation för att jag jobbat i stora firmor, det kanske ser annorlunda ut på mindre ftg/kommun etc, är att HR inte är inblandade i dessa frågor, tandlösa vs ledningen. Om konflikt uppstår mellan ledning/anställd tar HR ledningens parti nästan undantagslöst. Detta förhindrar emellertid inte att man håller fina workshops kring fina mjuka värden inför personalen (för det är viktigt att vara en arbetsgivare med sunda värderi gar!). Nu låter jag som en bitter rättshaverist och jag vill för protokollet säga att jag gillar många av de HR-människor jag trillat på under åren, de är ofta sociala och öppna. Det jag vänder mig mot är diskrepansen mellan den altruistisks agendan utåt och den egentliga agendan (ofta styrd av ledningens whims) samt det berg av floskler och metoder dom härrör från detta yrkessegment.

    SvaraRadera

Att unna sig 1:2

Ciao sucker. Innan jag börjar vill jag be er notera att jag lagt till en blogg till höger (i det fall ni läser webbversion) och det är Cosmo...