Helgens städprojekt - barnens skapande

Ett område som ofta berörs i minimalismsfären är barnens teckningar och dagispyssel. Alla är väl rörande överens om att man inte kan spara allt, såvida man inte vill sluta som den här kvinnan.

En del rekommenderar att man skannar in teckningarna och spar dem digitalt. Jag är inte där än, jag spar analogt i tre pärmar, en för varje barn. Ni som har barn vet att de är som mest produktiva under vissa år (typ 4-8). Ett tag fyllde vi nästan en pärm per barn och år, men nu räcker en pärm nästan tre år med den hårda gallring jag genomför runt en gång i kvartalet. Du behöver:

- En pärm per barn

- Lite plastfickor (jag har de vanliga + en fyrdelad variant för foton som är bra för småpyssel

- Hålslagare

- 2 pennor: En blyerts för att skriva namn och år på varje teckning, ibland infogar jag också lite text om under vilka omständigheter teckningen kommit till. När barnen var riktigt små var det kul att få höra historierna bakom huvudfotingarna.* Samt en vattenfast för att skriva på laminerat material.

- Egentid. Detta är en övning som kräver barnfritt. Nedan excercis gjordes i fredags när barnen var hemma på sportlov. Det var första gången jag testat att rensa med barnen hemma varför jag med emfas kan propsa på att göra detta till en barnfri aktivitet (förslagsvis tills de gått och lagt sig).

 Mina barn producerar enorma mängder teckningar och pyssel, det mesta hemmavid. Varje kväll vittjar jag pysselbordet från hel- och halvfärdiga teckningar och lägger i en tidskriftsamlare märkt "Pågående". Mina barn avslutar aldrig en teckning som påbörjats dag före, den måste avslutas i ett svep av någon anledning. Men eftersom jag vill undvika att skapa trauman utöver de jag redan åsamkat, sparar jag rubbet under en bufferttid på säg, 2-3 månader. På så vis undviker jag att slänga saker som barnet potentiellt skulle kunna komma att fråga efter några dagar senare (har aldrig hänt men vem vet). Efter ett par månader är tidskriftsamlaren proppfull och då är det dags att rensa. De kriterier jag har för att spara är att teckningen ska vara "hel & klar" (d.v.s. ingen skiss eller halvritad historia), att viss möda ska ha lagts ner på att göra den och gärna att den ska vara lite originell och signifikativ för just det här barnet i den här perioden. Exempelvis nedan vänster - ett av barnen har under vintern ritat matfigurer. Här ses en glass-kypare servera en muffins-man och en...cigarett-kvinna? Well, det var lite kul så den sparade jag. Till höger en habil skiss av den äldsta. Men vi har triljoner sådana skisser plus att hon numer för sitt eget arkiv, så den rök, även om det smärtade (låt mig vara tydlig med det - det ÄR och SKA VARA en smärtsam process, om det inte är det är du en usel förälder enligt socialstyrelsens riktlinjer för empatiskt föräldraskap).

Det som inte är teckningar utan mer av pysselart, förvarar jag i en kartong högt uppe i garderoben så att de ska falla ur barnens arbetsminne innan jag börjar rensa. Det värsta som finns är när man precis har hivat senaste kvartalets fritidspyssel och så kommer åttaåringen och frågar efter sin sprattelgubbe i form av en tax.**

En kvartals bruttoproduktion

Saker som utan att passera juryn hamnar i slängahögen är:

• Fyll-i-teckningar (en fritidsprodukt, hemska)
• Random klotter och påbörjade skisser som aldrig kommer att avslutas
• Födelsedagskort (förutom om de är riktigt personliga, exempelvis gör min svärmor fantastiska saker där hon klipper ut foton på barnen, målar och skriver fina små texter)****

Det som kanske inte är uppenbart sparvärt men som jag ändå sparar är barnens primitiva korrespondens med exempelvis klasskamrater. Nu hittade jag i fredags ett "brev" till min åttaåring med den absolut raggiga repliken "LiSa VAd jilAr du aT JöRA, helSningar hArry" (det går inte att spegelvända bokstäverna i Word men hade det gått kan du ju vända på allt vändbart). Mottagaren Lisa är inte en helt oäven brevskrivare hon heller. Förra hösten fiskade jag upp nedan meddelande från sovrumsgolvet (hon hade skjutit lappen under dörren när min man låst om sig i ett försök att spela piano i fred):

Nedan ser du resultatet av dagens övning: En maffig hög till återvinningen och en slimmad liten platt hög att hålslå in i de välkurerade pärmarna. Ain't it fantastic? Och jag känner mig så lätt till sinnes efteråt. Det är som att jag, genom att skyffla iväg bröten, också lämnar fritt utrymme för barnen att fortsätta skapa. Med utrymme i "Pågår"-tidskriftsamlaren är det en enkel sak för mig att plocka undan halvfärdigt, vilket ger ny skaparlust dagen efter i form av ett rent pysselbord som bjuder in till att rita.

Ovan t v: Slänga    Ovan t h: Spara

När pärmarna är fulla tar jag upp dem till landet där barnen har varsin "Flytta-hemifrån-låda" med sina pärmar och absoluta toppskiktet av deras dagiskreationer. Dessa lådor kommer jag med varm hand tvinga på dem i samma sekund de lämnar bokföringsadress FruEB. Helt ärligt tror jag inte att de kommer att kika så mycket på det här, jag har själv ägnat mycket sparsamt med tid åt mina gamla teckningar, men nu känner jag att jag har ryggen fri. Och är det inte i ärlighetens namn det Gott Föräldraskap i slutänden handlar om?*****


Extra Extra! Här ser ni Lanas fallosfoting (se kommentatorsfältet):

Och den flyger dessutom!?

Mvh/

FruEfficientBadass

* Inte sällan ritade mina barn min man som en pytteliten huvudfoting och mig som en amazonvariant mitt i bild. Något för familjeterapeuten?

** Om ni är skrupelfria, gör då som jag och kör antingen den ignoranta metoden ("Jag vet inte älskling, har du letat i dina lådor?") eller den offensiva metoden ("Va!? Har du tappat bort din taxsprattelgubbe? Har jag inte sagt åt dig att hålla reda på dina saker? Nej nu...").***

***Wow, noter på noterna: Att ärlighet varar längst är en akademisk produkt som mig veteligen inte är testad på individer under 10 år. Som förälder måste du lära dig att ljuga, men på ett schysst sätt. För konsekvensen av att spara på alla sprattelgubbar blir att mamma kommer se ut som kvinnan på bilden längst upp och vilket barn vill väl det? Exakt.

****Framför allt läser hon bloggen

***** En bekants föräldrar var heltidspolitiker och hade sparsamt med tid för de fyra barnen, men de inrättade tidigt en "terapifond". "Det är bara att komma och berätta när det är dags".