På besök i Prylland

I slutet av juli bodde jag några dagar hos mina 40-talistföräldrar då jag hade några ärenden i Stockholm. Det var intressant. Jag har ju inte sovit över hemma på några decennier och de tre dagarna hemmavid gav mig vissa nycklar till mitt eget beteende. Exempelvis har jag insett att mitt maniska sparande av kalendrar och mina tvångsmässiga köp av blåvitrandiga tröjor är genetiskt betingade. De sker så att säga utanför min kontroll så jag kan lugnt fortsätta och skylla på arv.

Min kalendersamling


Pappas kalendersamling


Mina randiga tröjor

Mammas randiga tröjor

Well, bortsett från de här två insikterna präglades min séjour hos föräldrarna av stor frustration. Vaffö? OMG de har så mycket prylar. Ni som följde min speciellt framtagna hashtag på Insta (#hemmahosen40talist) förstår vad jag menar. Det är Sagaform-produkter från 80-talet och framåt (bland annat en olivgaffel i form av en oliv), det är presenttvålar sedan decennier tillbaka* och det är porslin. Porslin, porslin, porslin och glas. Mina föräldrar är rustade som om hade de jour inför en kommande Nobelfest (fast med fulare porslin) och mig veteligen har de sällan mer än fyra gäster åt gången så mängderna är helt omotiverade. Jag kommer osökt att tänka på en formulering av Frugalwoods på temat lakan. För att göra en lång historia kort har hon tre uppsättningar lakan som bara passar gästsängen. I regel hinner man som bekant tvätta gästlakanen mellan gästbytena, men hon har trots detta svårt att göra sig av med de överskjutande exemplaren och här är min översättning av hennes orsaksförklaring:
"Tänk om vi skulle drabbas av en hemsk händelse, exempelvis att en vulkan får sitt utbrott precis i vårt gästrum och lakanen går om intet (men av någon anledning lämnar såväl säng som extralakan intakta), då hade jag verkligen behövt de där två paren lakan."
Så verkar mina föräldrar tänka. Om allt. Exempelvis bedömer min mor att hon behöver tre små saxar (tänk nagelsaxar) i sitt badrum (det är korrekt, de har till och med badrumsdubbletter).


Saxarna används exempelvis om du behöver klippa av en bit plåster från en plåsterremsa i syfte att stoppa blodflödet från ett mindre sår. Men tänk om det simultant dyker upp tre personer i badrummet med blödande sår? Då behöver man ju tre saxar!**

Listan fortsätter. De har tre potatisskalare, sju handvispar i alla storlekar från minatyr (tre miniatyr faktiskt) till ballongvisp och rejält stora plastvispar, två bananskydd (fråga inte) och innehållen i deras köksskåp är allmänt förvirrande. Nedan vy en eklektisk mix äggkoppar, koppar, skålar, fat från olika epoker och i olika storlek. Jag får stresspåslag bara jag tittar på bilden. Vad är det som händer, är det ett skåp för äggkoppar, tillbringare, vaser, vilka mönster är det som gäller de äter mig levande aaargh ta mig härifrån!


Därutöver har de alldeles för många uppsättningar lakan och handdukar. Jag ser lakan jag vet att jag hade i 10-årsåldern och jag vet att de aldrig kommer att behöva nyttja tio uppsättningar åt gången. Ändå ligger de där, krampaktigt förvarade i ett centralt beläget förråd. Det förråd jag var i för att leta efter en vanlig duschhandduk men se dessa stod inte att finna någon freaking stans i hela lägenheten. Jag lovar att jag FBI-kammade stället och det enda jag hittade var hand-handdukar, så jag fick duscha med en sådan och det är mycket otillfredsställande, särskilt om man har kroppsyta större än en 10 månaders bebis.

Men det område som fick mig att gå upp i limningen var ändå min mammas kläder. Nedan ett snapshot från en av min mammas tre (3) garderobsutrymmen. Om min mamma så levde fram tills dess att hon bleve 100 år gammal hade hon inte kunnat rotera sin garderob mer än tre gånger (om man räknar alla upptänkeliga kombinationer och att hon bara fick bära en outfit i en kvart).



För att få ut ett plagg ur raddan ovan måste man medelst biceps och med full kraft pressa de intillhängande plaggen åt sidan för att sedan halvt om halvt slita ut det avsedda plagget varpå plaggen bredvid riskerar att dras med i fallet eftersom de är så av statisk elektricitet sammanlänkade med grannplaggen, inte heller är de galgkompatibla utan faller av även av sig själva, sjukt unsatifying. Att jämföra med mitt stilideal, den minimalistiska garderoben nedan, där varje plagg hänger fritt med ett behagligt avstånd på åtminstone ett per centimeter och där man som ägare utan problem kan rabbla upp åtminstone merparten av sina garderobskomponenter vid husförhör. Jag tror inte att min mamma hade kunnat räkna upp ens en femtiondedel av sina garderobsinnehav och då har jag inte ens nämnt att hon har tjugotvå (22) knökfulla byrålådor med tröjor och toppar samt ett par kistor med diton och vad jag kunde se har hon en påbörjad kasse av typen "Lagerhaus flyttkasse" som hon så smått börjat fylla med plagg, inklämd i ett språng i sovrummet.

Inte mammas garderob

Jag tror - med undantag av mina anomalier kalendrar och blåvitrandinga tröjor - att min aversion mot a) prylar b) oanvända ting av typen "fintvålar" som aldrig packas upp men framför allt c) knökade garderober, började i barndomen. Jag har tydliga minnen av hur man drog ut klädlådorna - mina/mammas/pappas - och möttes av maxning. Inte oordnat kaos, mina föräldrar är oerhört prydliga, utan kompakta, välvikta staplar hela vägen upp så att det går trögt att stänga lådan. Som att byråerna är någon form av komprimerad långtidsförvaring snarare än en operativ supportfunktion för beklädnad av kroppen. Jag menar, för att över huvud taget kunna nyttja dessa plagg på ett ändamålsenligt sätt borde man som ägare behöva plocka fram alla staplar samtidigt (vilket i min mammas fall beyder 22*3=66 kompakta staplar) för att kunna bedöma vad som bäst lämpar sig för dagen. Snittkvinnan använder runt 30% av sin garderob kontinuerligt tror jag att min mamma använder runt 3% och då är jag generös.

Jag har ett minne av en flytt när jag var i tonåren. Mamma skulle rensa sin garderob och jag skulle coacha henne i att säga bu eller bä inför varje plagg (urdålig idé för övrigt - be aldrig om smakråd, det är du och bara du som måste bedöma om ett plagg passar dig). Jag minns än idag den ändlösa radda beiga kjolar som passerade revy. Säkert tjugosju stycken. Jag minns att hon då sa något i stil med att "det här är ju alldeles galet, jag har för många beiga kjolar." Och nu då? Hon har en 120 cm bred garderob enbart dedikerad till svarta byxor?! Absolut ingenting har förändrats.

Den här vistelsen fick mig att förstå mig själv bättre. Okej att minimalism etc. är lite på modet och en del av tidsandan. Men för mig är det mer än så. Minimalism är min föräldrarevolt och det är mina föräldrars maximalism som eldat på mig att gå i exakt motsatt riktning. Jag ser detta väldigt tydligt hos vänner som vuxit upp i hem där man inte hoardat kläder, vispar och nagelsaxar. De har inte alls samma fanatiska behov av att göra sig av med prylarna som jag. För mig symboliserar en dubblett av ett föremål raka vägen utför med slutstation skrotupplag. Min man tittar besvärat på mig när jag tittar besvärat på hans nya tennisrack och frågar vad vi ska göra av det gamla. Han ser en neurotisk kvinna med för få fritidsintressen. Jag ser ett upplag av fjorton tennisracketar, ordnade i preussiska rader i ett förråd, jämte trettiofem välstrukna svarta byxor från fyra decennier tillbaka. Jag måste förklara det här för han, att det är psykiskt.***

Vad tror du, formas vår inställning till prylar av våra föräldrars inställning till prylar?

Mvh/
FruEfficientBadass

* Förstå min besvikelse när jag, fem år efteråt, hittar min 60-årspresent till morsan (ett Redken All Soft Schampo+balsam, mina absoluta favoriter) helt oanvänd i ett badrumsskåp. Vad är poängen att ge saker om de inte används? Kommer osökt att tänka på en episod i 20-årsåldern då jag var nyfrälst vad gäller eltandborste och hade skaffat en till föräldrarna för att något år senare upptäcka att den låg ouppackad i en låda. Jag frågade då om jag kunde ta tandborsten (eftersom jag fick höra att de haft någon form av nördigt parental meeting där de gemensamt beslutat sig för att eltandborste inte var "deras grej" hur nu man kommer fram till ett sådant beslut) varpå min mamma såg på mig med hundögon och liksom "Okej....det kanske du kan?". Alltså, ni vill inte använda den själva, men ni vill heller inte att den kommer till användning? Inte heller säljer ni den i lokaltidningens köp/sälj-radannons eller vad ni nu använder? Exakt vad är det jag inte fattar?"
** Tur att det finns 18 saxar i reserv i övriga huset så att man har rejäl beredskap ifall midget-zombies med vassa tänder skulle attackera stora delen av befolkningen och de skulle söka skydd just hos mina plåsterrems-välförsedda föräldrar. 
*** Inte desto mindre actionnable, han kan fetglömma att han ska spara sitt gamla racket. 

41 kommentarer:

  1. Hahaha, älskar dina beskrivningar!

    Mina föräldrar (födda på 50-talet) har på något sätt alltid gjort sig av med det mesta, jag har inte en enda pryl kvar från barndomen. De är inte på något sätt minimalister, utan fortsätter köpa rätt mycket junk men gör sig även av med junk i löpande takt. Själv är jag absolut ingen minimalist, men inte heller hoarder utan någonstans däremellan. Vet inte hur det passar in i din analys :)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Nja du passar hyfsat in eftersom du varken utsatts för det ena eller det andra utan hamnar just däremellan.

      Radera
  2. Åh vad jag känner igen mig i din beskrivning. Både hemma hos min mamma där saker svämmar över överallt, inte minst kökssaker. Eller när min pappa dog för några år sedan och hans sambo ställt massor med saker i rummet som var hans som jag och min syster skulle ta. Vi tittade på varandra och ville inte ha något av det, för det fanns inga behov av allt gytter.
    Men mitt ex, som är 60-talister, är ännu värre. Det kryper i hela kroppen på mig när jag ser alla hans saker. Och tittar in i den översvämmade garderoben där det finns multipla upplagor av allt. Bla hittar jag ett flertal beige capribyxor och undrar vad som händer i hans huvud när han fattar ett köpbeslutet, undrar hur tankarna går när han ser ett par beige capribyxor i affären och tänker hm, de ska jag köpa för jag har ju bara fem par hemma. Eller svarta finbyxor, som används kanske en handfull gånger per år och ändå hänger det tip par i garderoben. Hjämlte honom att flytta för några år sedan och insåg att han hade kunnat leva utan att tvätta på över ett halvår och ändå haft fullt med klädet att använda.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det är kanske det han gör, nu när ni inte lever tillsammans längre, när en dröm att leva ett tvättfritt halvår? Iklädd beiga capribyxor (med många fickor?)?

      Radera
  3. Hahaha detta är mina föräldrar och min släkt.. Att min släkt dessutom samlar på hus/gårdar gör att det finns förråd och vrår överallt som kan fyllas med dessa bra att ha ting. Jag ser på riktigt framför mig att vi får hyra in en mobil temporär återvinningscentral när det är dags att tömma dessa alla hus. Hemma hos mig rensas det hela tiden o min genetiska mutation som kallas anti-prylar har absolut en genetisk bakgrund. Och det gör mig till släktens svarta får.

    SvaraRadera
    Svar
    1. "Att min släkt dessutom samlar på hus/gårdar gör att det finns förråd och vrår överallt som kan fyllas med dessa bra att ha ting. " Ytterligare en nivå av jävelskap. Det är därför vi har ålderdomshem i Sverige, en sorts statens reglerade downsizing av överdrivna bohag, cirka 2 år före dödsögonblicket. En gammal person (vågar inte definiera någon ålder, dessutom är ju 90 det nya 70 etc) ska inte ha mer än att det ryms i en serviceboende-etta.

      Radera
  4. Självklart. Exakt som dig, min mamma samlade på allt. Och försökte gärna släpa hem saker till mig att fylla mitt hem med...
    Jag kan säga at både jag och min syster var glad att hennes sambo ville behålla allt när hon gick bort, vi behövde bara tömma kläderna. Nära gränsen till hoarder.
    Där är definitivt anledningen till att jag slänger friskt, jobbar mig mer och mer till att minimalistiskt hem.

    SvaraRadera
  5. Åh, så skönt att få höra att även andra lider i det tysta när man kommer in i maximalistiska hem. Eller var du tyst EB? Försökte du prata med dina föräldrar om detta?

    SvaraRadera
    Svar
    1. Alltså de var inte där så jag fick gå och muttra för mig själv. Men när jag träffade mamma för ett par dagar sedan frågade jag, inte dömande utan av uppriktig nyfikenhet, tilllle hon sparar på exempelvis Laura Ashely-tvålen hon fick i julklapp av mig tidigt 90-tal. Nu står den nämligen bara och värmer hylla på A-läge i badrumssskåpet. Då såg hon skyldig ut och sa: "Jag ska använda den snart." Vem vet, kanske kan lite tuva välta stort lass. Det är när hon klipper förseglingen på tvålen som minimalisten väcks till liv och utan att hon vet ordet av har hon bara 15 par svarta likadana brallor kvar.

      Radera
  6. Föräldragenerationen alltså. Mina något äldre än dina. Aldrig slänga något, det sitter inpräntat i ryggmärgen. Kanske minns de sina föräldrars spartanska uppväxt, kanske är det kriget, men allt kan "vara bra att ha". Känner samma aversion som du över dessa skåp med osorterade, udda ting. What's the point? Vet inte om min minimalism är en reaktion, men jag tror och hoppas att jag inte kommer att bli likadan. För gamla människor tror jag dock att vissa bekanta ting i hemmet skänker trygghet, som lanternor i en obekant farled.

    Magnus

    SvaraRadera
    Svar
    1. " som lanternor i en obekant farled." Minsann! Det du inte har i prylar har du i ord.

      Radera
    2. Mycket fint uttryckt " som lanternor...

      Radera
  7. Har vi samma föräldrar?!

    Jag älskar hur du på ett så enkelt sätt förklarar varför jag är som jag är. "Minimalism är min föräldrarevolt och det är mina föräldrars maximalism som eldat på mig att gå i exakt motsatt riktning." Jag hade ju ingen tonårsperiod, så det här är helt klart min frigörelse.

    Min fundering är; gäller detta beteende endast 40-talister, eller finns det även hos 50-talister? Tänkte att de förra är skadade från krigsminnen, men det borde ju inte de senare ha? Eller?

    Jag fasar verkligen för den dagen vi barn ska rensa bland föräldrarnas alla grejer. Kläder, böcker, porslin (de där fyrtioåtta uppsättningarna med glas!), motorsågar, borrmaskinshylsor... Hua. Kan man kanske anställa nån?

    SvaraRadera
    Svar
    1. Anställa någon? Oh, yes den affärsidén finns redan har jag sett. ;)
      https://www.rensautvarberg.se

      Radera
    2. Från krigsminnen? Sverige hade inget krig och de som växte upp, det vill säga fyrtiotalisterna under de få år det var krig i omvärlden under deras levnad - växte upp under den tid i Sverige det var en enorm framtidstro. Tonåringar under Elvis-eran, studenter under studentrevolten samt att arbete och bostäder fanns det gott om. Snarare deras föräldrargeneration samt barnen som var födda på trettiotalet som fick uppleva bostadsbrist, 30-talskrisen och rädslan att tyskarna skulle invadera Sverige,fyrtiotalistbarnen var nog lyckligt ovetande om vad som hände.
      Själv är jag sen femtiotalist och min systrar tidiga fyrtiotalister ingen av oss är några hoarders, känner inte alls igen mig./Em

      Radera
    3. Ja det är det här som är lite skumt, krigsmodellen går inte riktigt att applicera. Men jag fick en annan tanke. 40-talisterna (om du tillåter mig att raljera över just denna generation Em, du och dina systrar får vara undantagen som bekräftar typ en regel) var ju den första generation som, möjligen tillsammans med sena 30-talister, var med om de fördelaktiga konsumentpriser som blev resultatet av import av billigt producerade prylar från forna öststater och senare Asien (Kina började ju avreglera provinser sent 80-tal och då peakade ju många 40-talister karriär- och lönemässigt). Var det kanske nyhetens behag att kunna skaffa nya kuddfodral till soffan varje höst och köpa nya bakbunkar så fort man tröttnat på de gamla? Mormor hade inte de alternativen, hon sparade på allt. Det gör även 40-talisten, men stänger heller inte av inflödet trots att det är fullt i skåpen. Och nu, med 70-talisterna och framåt (d.v.s. barnen) har man börjat förstå att konsumtion inte per defintion skänker lycka plus att man gör föräldrarevolt. Bara en teori.

      Radera
    4. anonym 09:02 Givetvis fanns den tjänsten redan... ;-) Bra att veta om sisådär 15-20 år.

      anonym 09:40 Krigsminnen i form av att de minns ransoneringen samt att farmor tog emot "krigsbarn" från Finland. Jag vet att mamma umgicks med väldigt fattiga barn under sin uppväxt, även om hon kom från "fin" familj. Pappas familj var extremt fattiga och han fick börja jobba när han var väldigt ung (12? 13?). Jag tänker att deras föräldrar påverkat hur de blev som vuxna, men såklart gjorde de stora ekonomiska framstegen att de dessutom kunde samla på sig saker, även om de kanske inte behövde det.

      Fru EB: Tror du kan vara nåt på spåren. Det här med att spara allt, det har de förmodligen ärvt från sina föräldrar, men istället för att rensa ut gammalt när de köper nytt, så köper de nytt och bygger ut. Suck liksom.

      Radera
    5. Sverige har ganska många som invandrat från länder med krig, t.ex så invandrade många från Finland efter krigsåren så bara för att Sverige inte varit i krig innebär det inte att många inte är berörda. Dessutom tog Sverige emot ganska mycket krigsbarn såsom påpekats ovan.

      Radera
    6. Jo, jo jag har två finska "farbröder", det har gått bra för dem. Trots allt är det stor skillnad att ha varit med under brinnande krig, det påverkar generationer framåt. Sverige har varit förskonat. /Em

      Radera
  8. Jag mår fysiskt dåligt av att läsa detta inlägg. Det är exakt likadant hos min mor. Jag var på vinden häromdagen hos henne för att leta lite liggunderlag och jag hittade så mycket skit (dock inga liggunderlag). Det har aldrig funnits några tankar om att rensa och kasta. Sen skyller hon på min bortgångne får! Han samlade mest verktyg, så nu kan jag leta sånt i hennes källare istället för att gå till Clas Ohlson, vad jag kallar en frugal vinst.

    Givetvis har det smittat av sig, vi har av nån anledning också flera nagelsaxar och ingen är bra. Ägnade mig åt att rensa ut skit i köket, hälften var "gåvor" från min mor, av typen jordgubbsavsnoppare.

    Och det här med att fylla alla lådor och hyllor, insåg nyss att man får ha luft i skåp och lådor. Det känns som man behöver avprogrammeras.

    Tack för att ni lyssnade på denna rant.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Min bortgångne Far skulle det stå. Hon skyller alltså inte på döda får, då hade jag haft andra problem.

      Radera
    2. jag blir så lycklig av den här bloggen. Skönt att du inte har problem med döda får :D

      Radera
    3. Det här kan potentiellt vara en av de roligaste kommentatorstrådarna sedan jag startade bloggen. Som en stödgrupp med en twist.

      Radera
    4. Jag sparar tusenlappar på att slippa gå i (fortsatt) terapi. Tack FruEB!
      PS. Min man fick läsa inlägget och gick direkt för att sortera ut nagelsaxar

      Radera
  9. Miljonärmamman14 augusti 2019 10:11

    Håller helt med. Mina föräldrar är precis som dina. Det är ordning på allt elände, men det är vansinniga mängder. Av allt. De har sparat varenda geléglasburk de någonsin konsumerat, bara en sån sak. Precis allt finnt i ohemula mängder, men man får inte själv använda något av det. Brorsans gamla puttekulor fick ej användas av min son. Så jag fick köpa nya. De cirka FEMTON stora sylthinkarna fyllda av spelkulor står alltså kvar hemma i päronens villa. De är födda 49 och 50 och lär aldrig använda dem. De har precis byggt ut den redan stora villan för att få lite mer "plats". Minns flytten. Den tog många år. Jag fick hjälpa dem rensa under somrar. De hade sparat allt vi barn någonsin använt. Möglig söndergnagd pipmugg från tidigt 80-tal, någon? Jag är extremminimalist och det är alla gånger en motreaktion på maximalismen i min barndom. Jag tål inte prylar längre.

    SvaraRadera
    Svar
    1. " De cirka FEMTON stora sylthinkarna fyllda av spelkulor står alltså kvar hemma i päronens villa. De är födda 49 och 50 och lär aldrig använda dem." Hahahaaa! Men tänk om?

      Radera
  10. Man har olika fokus. Det första jag såg på bilderna var blockflöjten. En av mina svaga punkter. Och det var ju endå bara en. Jag har flera..... /Karin

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ok Karin, du såg en (1) flöjt på bilden. Men det finns utrymmen även utanför bilden. För cirka femton år sedan skaffade jag en dator till mina föräldrar och då brakade helvetet lös i samband med att pappa upptäckte Blocket. Har inte räknat men skulle tro att det finns i storleksordningen 20 olika blåsinstrument i boendet just nu och då har han ändå sålt av en del.

      Radera
    2. Haha, då ligger jag (nog) i lä (vågar inte räkna). Försöker just göra mig av med ett gammalt fiolskelett, kanske ge till en kreativ slöjdarbekant. Har svårt att slänga ett ärvt instrument fastän det inte ens lät bra när det för länge sen var i spelbart skick/Karin 50-talist

      Radera
  11. Exakt så här är det hos oss: ”Min man tittar besvärat på mig när jag tittar besvärat på hans nya tennisrack och frågar vad vi ska göra av det gamla. Han ser en neurotisk kvinna med för få fritidsintressen.”

    Jag blev säker också minimalist från början pga en mamma med liknande spartendenser som ovan. Men en annan anledning var faktiskt att få tid över till fritidsintressen! Men har liksom fastnat på rensarstadiet! Verkligen hög tid att gå vidare. Tack för din spegling!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Håller med. När rensning är ens mest tidskrävande hobby bör man fundera på om det inte är dags att lyfta blicken. Men faktum är att jag bara i dagarna har börjat känna fast mark under fötterna. Alla våra pinaler är på ett och samma ställe i H-land och allt klart inför skolstart så nu tänker jag läsa och dricka te.

      Radera
  12. Nej, inga hoarder tendenser hos mina föräldrar. Min man är om jag skulle låta honom lite av en hoarder. Han är uppvuxen i ett nivå 1 eller 2 land så jag tror helt klart det har med det att göra.
    Min egna minimalism har nog med att göra att jag tidigare haft hur mycket saker som helst och det blivit som en motreaktion. Dessutom har vi bott väldigt litet ett tag och då blir det verkligen uppenbart hur jobbigt det är med alla prylar.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Drömmen om minimalistettan lever och frodas. För alla pengar man sparar på att inte ha ett renoveringshus och trädgård kan man bjuda sina vänner på restaurang fem gånger om året minst.

      Radera
  13. Åh, jag tror att du är något på spåren fru EB! Jag är aldrig så peppad på att rensa bland mina saker som när jag varit några dagar och hälsat på mina föräldrar, och nu blir jag peppad på att rensa igen när jag sätt dina 40-talistbilder! KBT brukar ju prata om att det är viktigt att börja med ett positivt mål och sträva efter hur man vill att det ska bli, inte hur man vill att det inte ska bli. Men tänk om det är precis tvärt om när det kommer till utrensning?

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tror på din tes. Å andra sidan blir jag lika triggad av att se vacker minimalism, som i Fumio Sasakis bok. Då vill jag bara anlägga prylbål på tomten och tutta på.

      Radera
  14. Körde inte du med något Leantänk i något inlägg? Dvs det finns inget som heter bra och ha. Antingen används det eller inte. Har varit med om utrensning från föräldrahemmet och nu i efterhand borde vi valt alternativet "vi rensar dödsbon, ring 070-xxxxxx) som syns lite överallt. Det mesta har inget värde, och det som har värde äts upp av alla de timmar du lägger ner för att rensa bort allt som inte har något värde.

    Men det har sin nytta, efter rensningen går jag själv mer o mer åt minimalist hållet och säljer mer av mina egna prylar än vad jag köper nytt. Börjar få tomma hyllor ute i förrådet!

    I förlängningen jobbade våra föräldrar alldeles för länge med att fylla upp sina stora hus med en massa skräp som vi barn därefter får rensa ut. Kopplingen från detta till FIRE och minimalism är ju klockren.

    SvaraRadera
  15. "Har varit med om utrensning från föräldrahemmet och nu i efterhand borde vi valt alternativet "vi rensar dödsbon, ring 070-xxxxxx) som syns lite överallt" Haha, absolut så ska jag göra. Det blir för roddigt om man ska in och peta i allt plus...jag vet inte...känns lite privat?

    Apropå det där med tomma hyllor. Minns inte vem som skrev om detta om det var Karen Kingston kanske...att man alltid ska vinnlägga sig om att ha en tom hylla hemma. Det är psykologiskt viktigt att känna att det finns en plats där man bara kan fläka ut sina prylar om behovet skulle uppstå. Mitt äldsta barn har proppat sina hyllor knökfulla till sista centimetern och jag får lite svårt att andas när jag ser det. Vill inte lägga mig i heller men faktum är att det är relativt få av sakerna i hyllan som används. Förvaringsutrymmen/hyllor/lådor är OPERATIVA instanser tycker jag. Långtidsförvaring har man i ett minimalt vinds- eller källarutrymme och aldrig någonsin i ett hyrt sådant.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Vi hade faktiskt en gubbe/marknadsknalle/dödsboprofitör som skambudade på alltsammans, men vi är ju rediga gossar som tänkte att det här kan vi göra själva. I efterhand ett dåligt beslut. Ja det blev ganska så privat, ibland är det bra att veta mindre.

      Karen eller vem det nu är som sa det är vis. Ska ta det till mig, tycker själv att tomma hyllor är skönt. Det skapar lite frihet. Kanske lite stört men att rensa undan skapar lite glädje för mig, och jag nickar instämmande med ditt inlägg.

      Våra hordinginstinkter måste vara för mat och överlevnad, inte leksaker och skräp eller 40st exemplar av samma sak. Tycker du ska ta ditt corporate lingo o tvinga resten av familjen till lydnad som duktiga anställda :). "Is this good for the company?"





      Radera
  16. Trodde det var inne att döstäda, i såna fall hög tid för fyrtiotalisterna att sätta igång. jag känner minst tre som har döstädat och flyttat till mindre. Alla födda på fyrtiotalet, ingen av dem har knökafullt i lådor och skåp./Em

    SvaraRadera
  17. Mina föräldrar är nog en light-version av dina, de har också vindsförråd som ingen vet vad som finns i, helt oöverblickbara staplar med bananlådor och tätt packade klädstaplar... De har tre skrivbord (på två personer - ja), när mitt syskon frågade om det gick att låna/få ett till barnbarnet som började skolan var svaret nej, haha! Tror det kan vara behov av millimeter-rättvisa som gör att saker inte används - typ att om inte alla barn/barnbarn kan få ett skrivbord ska ingen av dem få det (ologiskt, vi bor tex alldeles för långt ifrån för att släpa hem deras gamla möbler...). De har också nyligen byggt ut 150 m2 stora huset ytterligare :)

    SvaraRadera
  18. Goda skratt vid läsning! Så jag är inte den ende som får lite smått panik när man hör sin mor beklaga sig över att hon inte har plats till sina saker, allt tänkbart och otänkbart finns i flera exemplar. Har alltid förundrats över hur många garage det finns som inte har plats för en bil... Haha

    SvaraRadera