Sidor

"Gamlingen med dålig balans"

Så stod det i en anteckning i mobilen som jag hade noterat efter följande episod med framtida blogginlägg i åtanke. Jag var och besökte min man på sjukhuset i somras och utanför fanns en bänk. På den satt en dam version äldre med sin rollator. Medan jag väntade började jag prata med henne och det framgick att hon varit på sjukhuset för att gå på sjukgymnastik. Hon berättade utförligt för mig hur bedrövligt hon hade det. Hon hade så dålig balans att om hon föll kom hon inte upp igen, då var hon tvungen att ringa sin dotter eller hemtjänst. ”Jag blir liggande som en sköldpadda på rygg!”

Vidare kunde hon inte besöka badhuset för att simma, något som hon enligt utsago älskade. Detta eftersom badhuset inte hade rollatorvänlig ingång. Hon kunde heller inte träffa barnbarnen i den utsträckning som hon ville eftersom hon var rätt låst hemmavid där hon hade allsköns hjälpmedel för sin balans. Fram tills nu frammanade hon mina vänaste av känslor: Empati. Men det skulle bli ändring på det. 

Jag frågade henne om det var hennes första besök hos sjukgymnasten och då sa hon att hon gått i flera år. "Kanske dags att testa en ny sjukgymnast" sa jag då varpå hon skrattade och sa: "Jag är lat förstår du, det är mitt problem". 

Det framkom alltså att hon aldrig gjorde sina övningar. Oklart varför hon fortsatte att gå till sjukgymnasten. Kanske för att få beklaga sig om hur jobbigt det är att trilla, eftersom hon inte kan komma upp. Historien kändes väldigt välsmord, som att hon berättat den många gånger förr (”sköldpadda på rygg” kanske var ett grepp hon tidigare rönt komisk framgång med).

När jag satt i bilen på väg hem slog det mig att hon påminde mig om så många misslyckade sparare omkring mig (eller folk jag läst om). Människor som är väl medvetna om sin klena ekonomi, som mycket väl vet vad som krävs för att ta sig ur situationen, men som ändå inte tar ens antydan till steg att göra det. Varför? Jag kan gå till mig själv pre 35:

- Det är trist

- Det är jobbigt

- Det tar tid

- Det är skönt att klaga

Det är vid den sista punkten jag tänkte stanna till en smula. En bekant till mig har i alla år ondgjort sig över sin dåliga buffert. Han har inte ens så att han kan klara sig en månad ifall han skulle bli arbetslös. 

Är han låginkomsttagare? Nej! Han med fru tjänar över genomsnittet höga löner och de bor relativt billigt. Båda klagar lika bra. Ibland ber han om att få låna fruglitt, exempelvis Tobias Schildfats "Alla kan bygga en egen pengamaskin" eller Collins ”The Simple Path to Wealth”. När jag något år senare frågar om böckerna varit bra ser han spefullt på mig (som om det vore han som gjorde mig en tjänst) och säger något i stil med "Ja ja, jag skaaa."

Pardon my french men jag bryr mig marginellt. Det är inte för min skull han ska plöja böckerna i fråga. Vad mig anbelangar får han gärna konsumera för allt vad tygen håller, särskilt om han köper produkter från Electrolux, Husqvarna, Volvo, Zalando, Mathem och ICA, eftersom jag genom mina innehav i Spiltan Aktiefond Investmentbolag har intressen däri. 

I våras fick jag ett bokpaket med posten. "Spännande" tänkte jag, men det var bara fruglitt i retur av vännen i fråga. Han hade vid 45 givit upp, det skulle aldrig bli något sparande. Men rest assured, klagandet har han inga planer på att släppa.

Jag tycker att det är lämpligt att gå till sjukgymnasten för att träna sig frisk, på samma sätt som jag tycker att man ska låna privatekonomisk litteratur i syfte att göra privatekonomiska förändringar. Om man däremot inte har dessa respektive avsikter kan man låta bli att initiera projekten. Som bonus kan man avstå från att klaga och på så vis glädja alla inblandade. 

Jag tycker att denna princip kan appliceras på många områden i livet. Folk som beklagar sig för att de inte hinner vara med sina barn, inte kan, hinner eller orkar träna, lyckas lära sig laga riktig mat eller få till ordentlig sömn eftersom de distraheras av candy crush et al. Sluta. Luta er tillbaka, bejaka era inre impulser som med stor sannolikhet drar åt extensivt Netflixtittande, social mediesurf och onlineshopping. Bara hänge er. Men klaga internt, i era hufvuden. 

Så. Nu har JAG klagat klart. Är du liksom jag en klagare?

Mvh/
FruEfficientBadass

23 kommentarer:

  1. Klagar inombords då och då men ger mig ett mentalt piskrapp när jag kommit till sans igen. Efter ett par riktigt ekonomiskt tuffa år (ur min synvinkel) så har sparandet gått i stå. Det har inte funnits pengar över. Våra inkomster rasade runt 50% runt covid-starten så det är klart det har känts. MEN, vi är fortfarande förmögna i jämförelse med, vad är det..93%?!, resten av jordens alla människor. Vi har mat i frysar och skafferi, barnet har hela rena kläder, vi kan betala räkningarna, vi har ett varmt hus med rena lakan i sängen och rinnande vatten i kranen. Jag försöker ha det som mantra, vi har det SÅ BRA, även om kontantbufferten gått åt till veterinärräkningar/bilreparationer/tandläkare/annatsomintegårattväjaför så finns fortfarande ISKen med en liten summa som säkerligen är mer än vad många har undanstoppat. Då slutar jag (för en stund) att klaga inombords över att jag ”måste” köpa det där nedsatta bäddsetet på Jysk istället för dyrt ljuvligt linne som jag egentligen skulle vilja ha. Jag kan ju för bövelen ändå köpa ett nytt set när det gamla rämnat. Tack vare mina frugala skills när det gäller planera och handla billigt så lever vi utan större ångest trots de mycket minskade inkomsterna. DET är något jag är djupt tacksam över. Och stolt över. Det ser ut att rätta till sig inom närtid och jag längtar efter att få börja mata in i sparandet igen. Jag längtar mer efter det än de där påslakanen i linne om jag rannsakar mig själv.
    Morsan

    SvaraRadera
    Svar
    1. "veterinärräkningar/bilreparationer/tandläkare/annatsomintegårattväjaför". Hatar dessa poster.

      Radera
    2. Jag har påslakan kvar från 1977 används regelbundet. vet inte varför jag bara har just detta kvar,(inte för min sparsamhet) för jag hade fler i olika färger, gav bort dem till en familj med många barn.

      Numera när jag inte är så mån om att hänga med och köpa, köpa. Tänker jag när jag ser mitt hela, lena och skönt urtvättade påslakan, varför behöll jag inte mer och köpte mindre? Jag hade ta me tusan varit mångmiljonär idag!/E

      Radera
  2. Jag klagar endast på saker jag inte kan göra något åt som vädret och regeringen, jag röstar givetvis men jag kan inte göra något åt alla svagsinta som röstat fram regeringen.

    SvaraRadera
  3. Det handlar väl helt enkelt att axla ansvaret. Jag klagar nock lite då och då men jag har fantamej alltid tagit ansvar och jobbat framåt för att få det, alt, bli bättre. Man har bara en chans på lif.

    SvaraRadera
  4. Eftersom det finns ganska gott om klagare borde det vara något evolutionärt. Tänk om mänskligheten gått under om det inte fanns klagare?

    SvaraRadera
    Svar
    1. Intressant tanke. Men å andra sidan, se framför dig lägerelden på savannen. Person A: "Jag är så hungrig buäbuä varför får jag inte ha antilopkött i min mun?" Person B: Tyst (ety hen är ute och jagar antilop). INGEN av oss borde därför vara klagare, alla (eller >70%) borde vara doers.

      Radera
  5. Jag har en gammal vän som ofta klagar över sin familjs ekonomi och frustrationen över att de fortsätter med samma beteende och inte är intresserade av att göra något åt det gör att det börjat påverka vår vänskap negativt vilket är väldigt ledsamt.

    Vi hade för tio år sedan ganska lika ekonomiska förutsättningar som unga vuxna efter högskolestudier och inkomstmässigt ligger vi väldigt lika med två bra löner i hushållet. När jag började jobba så såg jag till att mina utgifter understeg inkomsterna och har nu också hittat till börsen. Min vän köpte för tio år sedan ett hus utan besiktning, tog lån till insatsen, har höjt belåningen i takt med värdeökningen och lagt pengarna på renoveringar som inte avslutats. De har köpt en fallfärdig sommarstuga, en husvagn som kräver renovering, och nu i somras ett växthus för att odla tomater. Medan vi stod och beundrade det fina växthuset berättade de att hustaket läcker ibland när det regnar mycket. Utanför garaget (som är fullt med prylar så bilen inte får plats) står en Audi.

    De är sjukt stressade över pengar och jag har lite försiktigt sagt att de kanske ska överväga att sälja sommarstugan eller på något sätt få ner sina utgifter så de kan börja spara litegrann. Men det sköts ner direkt för de tycker så himla mycket om sommarstugan och de har verkligen inte lust och ork just nu att starta upp ett strukturerat sparande. Det gör ont i hjärtat att se utförsbacken som deras ekonomi är påväg utför och det känns som en tidsfråga innan det kommer braka ihop fullständigt.

    //AK_N

    SvaraRadera
    Svar
    1. "och jag har lite försiktigt sagt"... Jag har gett upp det där. Att "försiktigt säga något" ger i regel 0,0% payoff. Och det är då det slår en att man kanske bara ska strunta blankt i det. Om de varit mottagliga hade de varit mottagliga för exempel på hur andra roddar sina liv på ett sätt som frambringar mindre oro och ängslan. Är man inte emottaglig är man det inte. Ingen idé att slösa energi.

      Radera
    2. Du har helt rätt, jag insåg att det inte är någon idé att försöka lyfta det fler gånger. Men det är så tråkigt att jag börjat känna av en viss missunsamhet mot att vi nu har en bättre ekonomisk situation än dem, men det är nog bäst att bara försöka låta det vara.

      // AK_N

      Radera
  6. I perioder är jag en klagare & det är inte sexigt på något sätt (men också en som sparar & tränar mer i vissa perioder). Tack för påminnelsen!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Med självinsikt kommer man undan med det mesta.

      Radera
  7. Så mycket klaaag om barnen från föräldrar jag känner, och frågor till mig hur mina är så rara mot varandra. Jag förklarar vikten av kvantitetstid, ansvar, regler kring vad som absolut inte går, matscheman och daglig samvaro i många timmar när barnen är små. Då blir allting bara jobbbbbigt och ingen förändring sker... Jag klagar inte utan grämer mig för mig själv och försöker lyckas bättre framöver. Tänker ofta att jag har ett retroaktivt ansvar gentemot mina förmödrar - deras liv var hemska på riktigt, och jag har fått så mycket serverat. Det är min plikt att ta till vara allt jag kan av det goda livet.

    SvaraRadera
  8. Ju äldre jag blir desto mer inser jag att Strindberg hade rätt:

    "Det är synd om människorna."

    Har slutat försöka påverka omgivningen. Ler åt 30-åringarna som flyttar in och totalrenoverar nyrenoverade lägenheter med motiveringen att de "vill sätta sin prägel på den".

    Jag minns tiden efter förra fastighetskraschen, kollegan som fick gå från huset när den rörliga räntan steg till 17%. Det som hände då har präglat hela mitt liv ... och mitt sparande. Nästa år får jag för första gången över 200 000 i utdelningar.

    /Max

    SvaraRadera
    Svar
    1. Minns den tiden också, skulle anställa och kommer ihåg alla desperata människor som ringde, det var förfärligt.

      Människor som i årtal fick lida ekonomisk och om de hade "tur" fick skuldsanering.

      Radera
  9. https://ki.se/cns/psipet-effekten-av-psilocybin-pa-depressionssymptom-och-synaptisk-densitet

    SvaraRadera
    Svar
    1. "Rekrytering av patienter påbörjas under hösten 2020." Var det ett medverkandetips specifikt till min man eller om psilocybin i största allmänhet?

      Radera
    2. Studien rekryterar löpande. Såg den igår på Twitter och tänkte på er.

      Radera
  10. Jag är mer småbittert gnällig.

    SvaraRadera
  11. Hmm det där sved lite. Min personlighet består till 80 procent av gnäll. Resten är nog mestadels bacon. Att jag försöker gnälla på ett humoristiskt sätt kanske bara gör mig till ytterligare en tant med dålig balans? Läskigt.
    Fast jag tycker inte att jag gnäller istället för göra saker. Jag gör båda. Startar företag och gnäller över hur illa rustad jag är för att ragga kunder. Tränar och klagar över min totala oförmåga till koordination och smidighet. Och så vidare. Kanske borde jag klaga mer inuti mitt hufvud, men vad skulle jag då blogga om?

    SvaraRadera
  12. Alltså, det här med klag är något jag alltid försöker lära ut till mina elever. Man kan inte bara komma med allmänt klag på att någon är dålig eller att något är dåligt. Det är så okonstruktivt att jag blir galen. (ex kommer alla mina naturlever någon gång på gymnasiet som klagar på att fysikläraren är dålig - nej, det är inte läraren det är fel på fysik ÄR svårt och kommer ALLTID vara svårt!). Jag vill att de ska ha någon form av konstruktiv kritik - ex. Läraren förutsätter att vi har vissa kunskaper som vi inte har och det gör att vi inte förstår. Kan vi få en lista på de begrepp vi förväntas kunna.

    Jag blir galen på allmänt klag...!

    SvaraRadera
  13. Jag har också svårt för klagande.
    "Gör något åt det eller finn dig i det!" brukar jag tänka (och ibland säga).

    Men ibland är det mer av en social grej. Folk klagar över ditt och datt och håller med varann för att känna att de inte är ensamma om sina problem, för att framstå som lite ödmjuka och sköna (om de klagar på sig själva), kanske för att ha något att prata om.

    Den typen av klagande har jag större överseende med (och ägnar mig åt själv ibland). Men även detta kan bli tröttsamt, särskilt om det är uppenbart att personen inte har något att klaga om egentligen (Den vältränade som klagar på sina fettdepåer, den som sätter alla tentor men klagar på sina bristande kunskaper osv.)

    SvaraRadera