Chefen får permission

För ett tag sedan var jag referens till en gammal chef som på vd-vis "nått en överenskommelse" med sin arbetsgivare och därmed två års ovillkorad lön. Tips! Ska du få sparken, se till att göra det från vd-nivå. När vi slutade på vårt gamla jobb (han sa upp sig två veckor efter mig) hade han inget jobb att gå till och jag minns att han nöjdade sig åt att han ”hade så att han klarade sig i nästan två år" innan han var tvungen att skaffa nytt jobb. Jag avstod från att kontra med min buffert, men undrade i tysthet hur en person som säkert tjänar 200 papp i månaden inte kan ha mer undanstoppat än så.

Nåväl. Nu var det åka av igen för inte kunde han för sitt liv föreställa sig att ta dessa två år och ägna sig åt sina stora passioner: Löka i skärgården och resa. Nej, upp på sadeln igen, varför han befann sig i tre parallella processer. På vd-vis hade han utsett mig till referent innan att ens ha ställt frågan och när han ringde upp mig i ärendet fick jag noggrann information om vad han förmedlat för bedrifter till rekryteraren (underförstått: de saker han ville att även jag skulle framhäva). 

Det struntade jag emellertid i utan gav en ärlig referens utifrån vad jag själv kunnat observera. Jag nöp också till honom en smula genom att på "negativa sidan" nämna att han lämnat mig och andra i ledningsgruppen i sticket med kunden från helvetet. Vilket iofs är smällar man får ta om man jobbar med strategiskt sälj, men här gränsade det till trakasserier och således arbetsmiljöproblem, vilket åtminstone enligt min åsikt faller på den med personalansvar. Det här verkade dock inte inverka negativt på rekryteringen (och i ärlighetens namn är det nog rätt få som stupar på referensstadiet) varför han fick jobbet. 

Han var mycket glad och uppspelt efter signerat avtal och sa att han sagt till den framtida arbetsgivaren att han hade sex månaders uppsägningstid. Vilket ju inte stämde eftersom han fått kicken. Men denna savvy manöver gjorde att han nu hade sex månader med full lön att disponera enligt eget tycke. Till skillnad från när han är fast i kontorsvärlden och inte kan disponera sin tid efter eget tycke. Han hade då köpt en enkel biljett till ett favoritland och ämnade tillbringa resten av våren där. Jag vet inte, men jag tyckte nog det lät som att han var gladare för dessa sex månader i frihet än för det nya jobbet. 

Och det slog mig ännu en gång, hur najsligt det är med frihet. Folk frågar mig: "Är det inte tråkigt att vara ledig när andra jobbar" etc. Trots att de rimligtvis, efter närmare fyra år av observation av mig i frihet, måste se att jag älskar det. Nej, det är inte ett dugg tråkigt att vara fri när andra är ofria. Det är faktiskt dunderhärligt. "Men saknar du inte det sociaaala?". Om man med "sociala" menar att parera knäppa kollegor och chefer så nej. Och de kollegor jag gillat finns fortfarande kvar i livet under rubrik "vänner och bekanta". Vänner och bekanta som jag har än bättre förutsättningar att umgås med nu, eftersom jag är fri att ta mig till dem när som på lunch eller vad de nu har tid med i sina pressade scheman. 

Så nu ser jag fram emot MMS där min f.d. chef dokumenterar sin permission. Gissningsvis har han fortfarande bara två års buffert och kommer så att ha under resten av sitt yrkesliv. 

Har du under yrkeslivet lyckats yxa loss en permission mellan jobb och vad gjorde du då?

Mvh/
FruEfficientBadass