Jag har sedan ett tag börjat lyssna på The Minimalists. Det är en gammal podd och egentligen presenteras inget nytt för dig som tumlat runt i FIRE/minimalistsvängen ett tag. Men det är ganska skönt att koppla av med deras grubblerier kring T-shirtgarderob när världsläget är som det är.
Parentes: I ett avsnitt från mars nämner de visserligen Ukraina, men med den märkliga twisten att de fått förfrågningar från ukrainska medborgare kring ”hur man bäst packar sin flyktväska”. Kalla mig galen, men jag har svårt att föreställa mig att ens en störd person som undertecknad skulle hinna/ha fokus att ägna sig åt dylika funderingar i brinnande krig. Minimalism är en västerländsk fredslyx.
Men i alla fall: En tanke de löpande lanserar är, om jag minns det rätt, "imploderingstanken". Det vill säga, om pryl X av någon anledning skulle implodera, skulle du köpa den igen?
Det här tankesättet är primärt till för rensningsryck och inget du behöver gå och grunna på i vardagen. Men står du inför ett Kondo moment och frågar dig "Behålla eller skicka vidare" kan det vara mycket användbart.
Ett konkret exempel. Jag rensade i garderoben på plan två i syfte att bereda plats för min nya Sellpykapsel. Där hängde bland annat en morgonrock i 60-talssnitt som min mamma haft i sin ungdom. Den var i tunt tyg, turkos- och vitrutig och med skärp. Dessvärre använde jag den aldrig eftersom en morgonrock i mitt tycke ska vara varm och lång, inte sval och kort. Men någon form av nostalgi fanns ändå med den, eftersom den hängt i olika garderober som passerat revy allt sedan min uppväxt. Mamma är uppenbarligen inte intresserad av den längre eftersom den hängde här och inte i hennes ymniga morgonrocksgarderob hemmavid. Så ja, syftet med den var oklart.
Skulle jag då gå enligt Kondoprincipen och hålla i morgonrocken medan jag försökte utröna om den "sprakade lycka" hade det funnits en viss risk för att jag svarat ja. För jag blev lite glad av att se den. Eftersom den var "söt". Men om jag istället använder mig av imploderingstanken blir läget ett annat. För över min döda kropp hade jag lagt tid och energi på att sondera andrahandsmarknaden efter en liknande vara om hade den gått upp i rök. Varför? A) Den fyllde inte någon funktion B) Den var inte tillräckligt känslomässigt laddad. Och i nostalgi ligger ju just det faktum att prylen i fråga är just den prylen, inte en liknande. För övrigt kan man tycka att en känslomässig relation till sina föräldrars gamla kläder borde kvalificera till av regionen subventionerad terapi.
Så här kan man tänka kring det mesta när man är i rrensningstaget. En gammal stereo, dyr vid inköp tidigt 2000-tal. Skulle du ersätta den om den imploderade? En radda presentkrukor i förrådet. Skulle du rusa åstad och köpa nya om de exploderade? De lite för små jeansen, kostymen du hade på ditt tidigare jobb med dress code, ljusstakarna du fått av mormor men som mest står och samlar damm i ett skåp. Skulle du ersätta dem?
Ibland hänger vi kvar med prylar bara av gammal vana och det här är enligt mig ett ganska effektivt knep till att bryta ett destruktivt tankemönster. Idén liknar den jag presenterar i Sparboken - En konkret guide till ekonomiskt oberoende i avsnittet "Min minimalistlista". Det vill säga, en lista på de föremål jag ska ha i min utopiska funkisetta. Jag har för mig att det var 300+ föremål och då räknar jag allt från tandkräm till täcke. Den listan liknar det The Minimalists kallar "Must haves". Som med fördel kan kompletteras med "Nice to haves". Med andra ord: Saker som fyller en funktion eller som ökar din livskvalitet.
Därefter stort glapp och universums alla svarta hål upp till de prylar som varken har en funktion eller som ökar din livskvalitet. Som en radda presentkrukor i förrådet, de lite för små jeansen, kostymen du hade på ditt tidigare jobb och ljusstakarna du fått av mormor men som mest står och samlar damm i ett skåp. Eller i mitt fall: Min mammas gamla morgonrock från 60-talet.
Så mitt tips till dig, i det fall du står i begrepp att påbörja någon sorts vårrensning, är att inför varje objekt ställa dig frågan: Skulle jag ersätta den här om den gick upp i rök?
Mvh/FruEfficientBadass
Jag har verkligen gått in i det här med rensning hemmavid igen (främst för att det är kaos på jobbet tror jag, jag behöver ha kontroll någonstans) och var i behov av en ny vinkel. Tack för den!
SvaraRaderaVänligen, Hanna
Oooohhh det vore nog vääldigt få prylar jag skulle ersätta. Och knappt nåt av klädesplaggen heller, inte de jag ofta har på mig skulle jag nog ersätta.
SvaraRaderainte ens de
RaderaSkulle du gå naken?
RaderaNä såklart inte, men endast favoritbyxorna skulle jag ersätta med likadana, och kanske en viss topp och en kappa.
RaderaJag vet inte om du har hör talas om konstnären Kristina Schulz som i sitt examensarbete ville undersöka vad man faktiskt behöver och därför tömde sitt hem och sen började tillverka det hon och familjen behövde. Här är hennes sida: https://kristinaschultz.se/100dagar/om-projektet/
SvaraRaderaHär en bra artikel i SVD: https://www.svd.se/a/ee869/tomde-lagenheten-pa-allt-och-flyttade-in-igen
Det där var en galet intressant artikel, herre min je. Påminner mig väldigt mycket om upplevelsen flera somrar i rad, efter att ha campat i ett glamping-tält (i ekonomiklass, ingen lyx haha) men där vi hade med oss sängkläder och en miniuppsättning köksutrustning. Oj, lång mening. Men poängen var att när vi kom hem, undrade jag om vi verkligen behövde så mycket köksprylar och allt annat vi hade hemma. Vi hade klarat oss 4 v på i princip ingenting. Lite pryttlar att laga mat med, något att sova i, baddräkt, shorts och några tröjor. Sängar. Det var en otroligt salig känsla. Sort tack för artikel-länken.
RaderaEn konstnär på min mans sida släkten berättade om projektet för ett par år sedan men det var guld att få länken, tack.
RaderaMinimalism är ett destruktivt tankemönster. Sentiment, d.v.s. känslor, är själens kännetecken. En människa som skalar bort besjälade föremål ur sitt liv försöker göra sig själv till en död robot.
SvaraRaderaAtt vilja eliminera sina känslor och begär speglar en buddhistisk dödslängtan.
Trams! Det handlar väl inte om att skala bort känslor! Det handlar om att skala bort saker!
RaderaBesjälade föremål. Låter som shintoism. Lustigt nog är Marie Kondo, en av världens mest kända minimalister, shinto. Hon tycker dock det är viktigt att tacka och säga farväl till de föremål man rensar bort.
RaderaI knew it! I alla år har människor insinuerat att jag har kaos i huvudet och detta lett till min längtan efter att förenkla. Men såklart: Dödslängtan!
SvaraRaderaNär vi gör rensningar (vilket händer ganska oregelbundet) så kan vi ställa frågan "skulle du sakna denna om huset brann upp". Ibland blir svaret ja, men oftare ett nej.
SvaraRaderaMinns särskilt när vi rensade i det ärvda släkthuset. Det är så lätt för någon att säga att just den här ljusstaken/mattan/ekskåpet ABSOLUT måste sparas, men när övriga närvarande säger att de inte vill ha det (och därmed inte heller ha det i sitt förråd) så hände det att även hamstern sansade sig. Och insåg att även om gammelfarmor ofta satt i den där gungstolen och det var ett väldigt trevligt barndomsminne så är just denna gungstol obekväm, onödigt stor och dessutom ful.
Ska jag då göra mig av med saker som används sällan? Och ta omaket att hyra eller låna när det verkligen behövs. Nja.... takboxen behöver vi när alla andra behöver sina (tex på sportlovet). När det gäller skidor så har vi lite blandade uppsättningar (slalom/längd/snowboard) just för att främja spontaniteten. Om de finns hemma så är det lätt att ta en tur när snön väl faller här i södra delen av landet.
Grejen är att det är lättare att göra sig av med stora otympliga saker som urväxta cyklar eller en kajak. Just för att de är stora och otympliga och tar plats. Men de där små kaffekopparna med blommor på som man fick i studentpresent ligger fortfarande oanvända i sin förpackning. För jag dricker inte kaffe själv och om jag får kaffedrickande gäster så vill de ha större koppar/muggar. Och så kan kopparna ställas längst in i skåpet där de inte syns.
Spargrisen