Idag blir det ett personligt inlägg, kanske det mest utlämnande jag skrivit. Jag har funderat både länge och väl på om jag ska behandla detta ämne, men har till slut bestämt mig för att göra det. Varför? Dels för att jag tror på att dela med sig av tuffa saker eftersom vi trots allt är ett mänskligt community. Och dels för att jag - tro det eller ej - kommer att kunna knyta det hela till en frugal poäng på slutet.
Eftersom inlägget handlar om min son har jag bett honom att läsa igenom det först och ge sitt godkännande. För enkelhetens skull kallar vi honom F.
De av er som varit med sedan start kanske minns att jag i början skrev att jag hade tre tjejer. På sistone har jag emellertid refererat till en son. Det kommer sig av att mitt äldsta barn föddes som tjej men nu lever som kille. Inte bara lever, han är en kille, såväl juridiskt som fysiskt. Han har dessutom alltid varit en kille, vilket eventuella transföräldrar fattar innebörden av. Någonstans har man alltid vetat.
Jag är ingen flummig typ men redan när F låg i magen var jag helt övertygad om att det var en kille. Jag hade till och med gjort ett album för foton där jag skrivit Filip på omslaget, eftersom det var så barnet skulle heta. Efter en besvärlig förlossning var jag rätt omtöcknad och jag minns min förvirring när F:s pappa meddelade att det var en tjej. Min spontana, drogade tanke var att det skett en förväxling av barn.
F har på något vis alltid betett sig som en kille. Inte som så att han snusat Ettan Lös och dekorerat barnkammaren med truckposters. Jag hade inget att jämföra med i begynnelsen eftersom han var ensambarn i tre år. Men när tjejerna kom växte sig känslan allt starkare att han inte var som dem. Han lekte med andra saker, klädde sig annorlunda och han umgicks med sina vänner (mest killar) på ett annat sätt. Det var liksom inte lika mycket intriger och fulspel som det kan vara med tjejer (aoooh major shit storm coming up!).
Runt tolv års ålder, långt innan han var medveten om att det fanns ett namn för tillståndet, förklarade han för oss att han "tänkte som en kille", att han ”var en kille i huvudet” e d.
Vi hade i det allmänna familjekaoset varken tid eller ork att ta in det där. Jag ska erkänna att vi under rätt lång tid hoppades att det skulle vara en av dessa faser barn går igenom när de går in i puberteten. Inte för att jag är anti-trans, men för att jag insåg att ett trans-scenario inte skulle bli en promenad i parken.
Jag ska inte tråka ut er med alla turer för det har varit många. Men låt oss säga att vi haft vår beskärda del av BUP-tid de senaste åren. Först en neuropsykiatrisk utredning, sen en olidligt lång väntetid för att komma till mottagningen för könsdysfori vid Karolinska. En väntetid som nästan fick oss att förlora F. Det var stundtals oerhört mörkt.
Flytten till Hudik var en välsignelse för F. Han började årskurs nio som kille, bara lärarna kände till historiken. På gymnasiet träffade han likasinnade och "kom ut". Pandemin var jävulskap, men för honom var det skönt att slippa ta sig till skolan varje dag. Som så många andra ungdomar i hans situation samsas transutmaningen också ofta med depression vilket gjorde att han vissa dagar inte kom ur sängen.
Exakt trettio läkar- och psykologsamtal på KI senare (jag bad om en sammanställning) fick han så dagen efter sin 18-årsdag diagnosen transsexualism ("Ett psykiatriskt tillstånd då en persons egenupplevda könsidentitet inte överensstämmer med det biologiska, kroppsliga könet" Wikipedia).
Läkarna sa att han var ett "solklart fall" (sjukt nog var jag stolt över det - klart F var trans med guldstjärna!). Veckan efter fick han testosteron utskrivet och han har nu fått injektioner i två års tid. Idag mår han bra. Han flyttade hemifrån för ett drygt år sedan och läser på folkhögskola, har vänner och strålar som en sol varje gång jag träffar honom.
 |
| Hans senaste alster: En födelsedagspresent till sin far (som gillar Ravel) |
Jag börjar nästan grina när jag skriver detta och det är delvis av glädje men också av de minnen av skräck som väcks till liv. Det har funnits så mycket oro och skräck de senaste åren.
Nattliga akutkörningar till psyket, självskadebeteende, nattsvart framtidstro, tårar, psykofarmakaexperiment, oändligt långa kötider, trassel i systemen (exempelvis den BUP-chef i Hudik som vägrade ge ut hans journaler inför fortsatt utredning på KI trots att den rätten är grundlagsskyddad men tro mig - det lärde jag henne med emfas) och mitt nattliga husvankande av rädsla för att något skulle hända.
En klok vän till mig sa i samband med detta att man får de barn man behöver. Jag ska villigt erkänna att mitt liv i stort varit ganska lätt. Jag kanske inte har glidit fram på en räkmacka, men nästan. F fick mig att förstå att livet kan vara något annat. När man nästan mist ett barn får man perspektiv på saker. Jag lovade mig själv att aldrig klaga på något om F fick må bra. Nu mår han bra, därmed klagar jag aldrig över något. (ironi).
Jag vet att det här ämnet är laddat och att det finns de som tycker att trans är en trend, hittepå, en social sjuka etc. Alla har rätt till sin åsikt, men jag tycker att det mediala debaclet är märkligt. Transsexualitet är en medicinsk fråga och forskningen ska bedrivas inom ramen för akademi och sjukvård, inte i form av ett åsiktskrig i ledarspalterna.
Nota bene: Jag har likt alla andra svårt att förstå den dramatiskt ökade förekomsten av företrädesvis transkillar de senaste 15 åren. Jag kan då inte förklara det, eftersom jag inte bedrivit medicinska långtidsstudier i frågan. Men som förälder har du ett uppdrag och det är att underlätta för ett barn i kris. Det är enkelt att stå vid sidlinjen och rya teorier och påpeka risker av typen ”folk som ångrar sig”. Men när man står inför två alternativ: Ett barn som vill leva eller ett barn som inte vill leva, är valet rätt enkelt. Jag väljer alla dagar i veckan ett barn som i 30-årsåldern approcherar oss föräldrar med mord i blick och undrar hur tusan vi tänkte när vi lät honom få testosteron framför att besöka en minneslund och nöjt konstatera att vi åtminstone inte tog några förhastade beslut.
Det är dessutom svårt att ta förhastade beslut inom ramen för svensk transvård. Vilket kanske går stick i stäv med den mediala bilden eftersom media som bekant föredrar negativa avvikelser framför moderata helhetsbedömningar. Vi stod som sagt i kö i två år, följt av två års intensiv utredning av läkare och psykologer. Samtliga professionella yrkesmän utan transpåhejande agenda. Behandling sattes in först när F var myndig.
Vilken är då min finansiella take på detta ämne kanske ni undrar? Ha, ni ska få inte bara en, inte två utan TRE poänger (samt en bonuspoäng):
1. Eftersom både jag och F:s pappa (redan innan fait accompli i transfrågan) bestämt oss för att, knappt halvvägs in i FIRE, ge våra dåvarande arbetsgivare fräcka fingret och säga upp oss, var vi fria att göra förflyttningen norröver. En flytt som var avgörande för F:s välmående. Om vi fortfarande hade sprungit ekorrhjul i väntan på den av staten stipulerade pensionsåldern hade vi inte kunnat göra denna förändring.
2. Utredningen på KI blev klar fyra år efter att remissen skickats. Det var fyra år i underjorden. Med risk att bli granulär är förekomsten av bröst oerhört besvärande för en transkille och det säljs en rad hjälpmedel för att få dem att inte synas.
Samtliga har det gemensamt att de är hemska. Svintighta toppar som riskerar deformering av bröstkorgen och som gör att man inte kan ta djupa andetag, svindyra USA-importerade tejper som ger blodiga sår vid avrivning samt kliande eksem. Dessa ”hjälpmedel” resulterar i svårighet att vara med i skolidrotten eller att ägna sig åt någon form av fysiskt aktivitet.
Efter peak svart hål, när F var 16 år och vi var ungefär en tredjedel in i utredningen, tog vi ett eget beslut nämligen att låta F få brösten borttagna i privat regi (mastektomi). Det hela utfördes hos en plastikkirurg specialiserad på transoperationer. Idag tror jag inte att det är tillåtet att genomgå bröstkirurgi om du är under 18, men mitt under brinnande corona dagarna före jul 2020 drog vi ner till Malmö för att få det gjort.
Där och då vände det. F kunde börja andas igen, både fysiskt och mentalt. Han öppnade upp och fick vänner i skolan och fick under våren sin första kärleksrelation. Han började spela tennis igen, umgås med oss i familjen och han målade och skapade som aldrig förr. Om jag någonstans inom mig hyst ett litet litet tvivel var nu detta som bortblåst. Jag kunde för mina ögon se hur han kom tillbaka till oss, vår älskade, underfundiga unge.
Jag hade ett snack med ansvarig läkare på KI innan ingreppet och även om hon inte kunde ge sitt officiella godkännande sa hon så klokt att "man kan leva som kvinna utan bröst, men man kan inte reversera en testosteronbehandling". Så för oss föräldrar var det skönt att få bevis för att vi var på rätt väg redan innan han fick diagnos och därmed hormonbehandling.
Poängen är att det inte är gratis att operera bort bröst. Jag minns inte vad det kostade, men det var den typen av belopp vi inte hade kunnat hosta upp tio år tidigare. Läkaren på KI sa att hon aldrig hört talas om någon som gjort det privat, alla väntar på diagnos och av regionen bekostad kirurgi.
3. Under den jobbigaste delen av allt detta bodde vi i Hudik. Jag hade som ni vet inget vanligt jobb, utan pluggade och jobbade periodvis deltid. Det gjorde att jag kunde rikta mitt fokus på F. Det fanns dagar då han bara låg i sängen, men jag fanns ofta i krokarna och ibland spelade vi backgammon eller låg på sängen och pratade. Om jag fortfarande sprungit ekorrhjul hade jag nog inte haft de fysiska och mentala resurserna att lägga på det sättet.
4. Eftersom jag inte hade något gängse jobb behövde jag heller inte beblanda mig med skit av typen Försäkringskassa och Arbetsgivares HR-avdelning. Under tuffa veckor meddelade jag bara redaktionen att jag inte jobbade. Plugget vispade jag ju undan med vänsterhanden och hade jag missat en tenta hade ingen brytt sig. Det var oerhört skönt att slippa fundera på sådana saker.
Pengar är inte allt och de gör dig inte lycklig, påstås det. Men pengar köper dig rörelsefrihet. Nu var det inte primärt för att stötta ett barn som jag 2015 började sikta mot Fire, men i efterhand ter det sig nästan som Guds Finger. Jag fick den här ingivelsen 2015 för att tre-fyra år senare kunna steppa upp gentemot min son. Jag vågar inte ens tänka på hur det hela hade utspelat sig om jag inte hade haft den möjligheten.
Av respekt för min son (som kommer att läsa detta inlägg med kommentarer) skulle jag vilja be er med transkritiska åsikter att vända sig till mer lämpliga fora för debatt. Jag skriver inte detta inlägg för att skapa transopinion utan för att beskriva hur ett rejält stash på banken kan underlätta i livets alla tänkbara och otänkbara scenarios.
MvhFruEfficientBadass
