Receptklubben Mästerkocken - Del 1: Gott att börja med

Det har hänt två gånger i mitt liv att jag i kollektivtrafiken fått sådana skrattanfall att människor börjat snegla misstänksamt på mig. Det första var vid läsning av Eric Ericsons Korrespondens (brevet om en radiokanal "specifikt riktad mot hundar") och det andra var när jag fick nedan bok i min hand (jag kommer aldrig mer ha ett oproblematiskt förhållande till grisknorrar).

 

Det var helt enkelt för roligt och jag kan än idag inte avgöra om det var riktigt värt det för jag höll på riktigt på att stryka med, precis som i Monty Python-sketchen. Med detta sagt tänker jag nu göra en rip-off på det experiment Familjen Brun gjorde i "Den bruna maten - sanningen om 70-talets kokkonst." Jag nämnde tidigare att min mamma hade en liknande receptlåda, men jag hade också turen att själv fynda en på loppis för några år sedan till det facila priset av 25 kronor. Jag har emellertid, fram tills nu, inte prövat några av recepten.

 

Receptklubben Mästerkocken, 70-tal

Boxen är i ett behändigt format och i elegant, rökfärgad plast. Av receptkortens kondition att döma verkar den ha varit sparsamt använd, men en liten exotika är att den tidigare innehavaren fyllt i egna kort som ligger i slutet under kategori 28 - "Mina egna recept". Vid en snabb genomgång av dessa kan jag konstatera att det uteslutande rör sig om drinkrecept, vilket skulle kunna förklara att boxen inte använts i övrigt.

 

Any How, jag har tänkt gå metodiskt till väga och göra ett nedslag i varje kategori i turordning. Vi börjar således med kategori 1: "Gott att börja med". Kategorin innehåller 31 kort och i en första utsållning bestämmer sig jag och ett av barnen för att gå vidare med tre kort:

• Favoriter - toast med banan, böckling och majonnäs.
• Melon "cocktail" - en skiva skinka på en melonbit som ska "läggas upp som en båt" samt
• Grillad grapefrukt 

Efter lite diskussion bestämmer vi oss för att testa grapefrukten. Så här lyder baksidestexten:

"Grapefrukten är alltför litet använd i nordisk matlagning (verkligen? ). Ibland brukar man servera saften nypressad som alternativ till cocktail för den bilburne (Händer mig jämt när jag kör. "Vill du ha en alkoholfri öl eller ett glas besk grapefruktjuice?"). Men här kommer den på mer spännande sätt- varm som förrätt med en aning salt på, vilket plånar ut den lite beska smaken."

Enligt receptet ska man ha "2 stora tunga (?) grapefrukter, några korn salt, 4 tsk smör och 4 små persiljekvistar", men eftersom jag inte räknar med att någon ska äta anrättningen köper jag bara hem en grape.

Det hela var snabbt avklarat. Receptet innehöll trots allt bara fyra ingredienser. Efter att ha strött på "några saltkorn" och 2 tsk smör var det skjuts in i ugnen i 225 grader i 15 minuter. Men eftersom min yta, så som det stipuleras i receptkortet, inte var "en aning brun" fick vår grapehalva stå i dryga 20 minuter. Då kunde vi inte hålla oss längre utan tog ut anrättningen, lät den svalna en minut och garnerade med den omotiverade persiljan.


Ja, vad ska man säj. Det smakade ungefär som att man saltat och smörat en halv grape och haft den i ugnen. Beskt, lite salt och lite fett. Och så persilja då. Barnen var emellertid generösa med sina betyg. Minstingen gav rätten en trea trots att jag tydligt såg att hon fick kväljningar. Personligen är detta inte något jag kommer att bjuda någon människa på framöver, någonsin.


Mvh/
FruEfficientBadass