Prylbanta kapitel 3 - tema varför är det så utmanande?

Kapitel tre är uppdelat i två delar: ”Vanliga tankevillkor vid onödig konsumtion” (17 punkter) samt ”Vanliga tankevillor vid onödigt ägande” (12 punkter). Jag blir alldeles till mig vid varje punkt eftersom de alla påminner mig om någon i min omgivning. Jag kommer bland annat att tänka på:

• Barndomskompisen med gåvohysteri – minsta lilla sak skulle ”firas med present”.
• Väninneparet jag såg på flygplatsen i NY som formligen hoppade på sina väskor för att få ihop dem efter en weekend av ”umgängesshopping” (shopping de med viss sannolikhet glömt om ett halvår).
• Kollegan i jakt på ”det perfekta setet” i form av den ultimata stereoanläggningen (han köper alltså kablar för 6 000kr styck men ljudbilden blir aldrig perfekt se)
• En ung släkting som redan i 15-årsåldern börjar spara på porslinsserier (”proaktiv konsumtion” som dessvärre nästan alltid misslyckas eftersom smaken ändras och livet inte alltid blir så som man fantiserar om i tonårsrummet)
• Kvinnan som vill göra sig av med bokhyllorna hemma genom att forsla upp böckerna till landet (jag). Författarna konstaterar lakoniskt: ”…prylar som inte används hemma kommer inte automatiskt få ett uppsving på landet och böckerna som inte lockar till läsning hemma kommer inte heller att göra det i sommarstugan”. Jag rodnar, så träffad känner jag mig.
• Killkompisen som vid en flytt fick göra sig av med såväl långfärdsskridskor som dykdräkt han aldrig använt eftersom han haft fullt upp med karriären (Avsnitt ”I framtiden är allt ljusare”).
• ”Det är ju ett arv”-logiken från en gammal vän som avsatte säkert 10% av sin bostadsyta åt föräldrarnas gamla samling förstaupplagor som hen aldrig läste eller ens bläddrade i.

 

Vad gäller arv och nostalgisparande påpekar författarna att ”Det kanske allra effektivaste knepet för att göra ett starkt avtryck på yngre generationer är istället att tillbringa mer tid tillsammans med dem”. Bingo Minimalisterna!

 

Minimalisterna börjar kapitlet med den kittlande tanken att införa en ny sorts terapi – konsumtionsterapi. Jag skulle vilja göra ett tillägg nämligen att införa konsumtionspsykologi som obligatoriskt ämne i skolan. Som Katrine Marçal (f.d.Kielos) så vackert sa: ”Barn är som våt cement, allt som passerar lämnar ett avtryck”. De 17+12 punkter Minimalisterna redogör för i detta kapitel är så klockrena och nagelfar och brottar ner varenda drivkraft till konsumtion. Efter att ha läst det här kapitlet och diskuterat det i skolan tror jag att man hade tagit udden av konsumtionsolycka för en hel generation. Vad tror ni, hade det fått uppbackning av Staten & Kapitalet? För de sitter ju, som bekant, i samma båt.

Mvh/

FruEfficientBadass