Idag får ni en solskenshistoria om en man, låt oss kalla honom, min man, som på ett oförklarligt sätt tappade bort sina tofflor. Det var inte första gången saker försvann för denna man. Exempelvis hände det så gott som dagligen att han förlorade sin plånbok (handfatet), sina nycklar (köksbordet) och sitt passerkort till jobbet (på en krok i hallen). Men den här gången verkade faktiskt tofflorna ha försvunnit på riktigt eftersom husets Designated Searcher For All Things (FruEfficientBadass) gjorde husrannsakan utan resultat. Eftersom mannen var lat och därtill ointresserad av shopping, blev det aldrig några nya tofflor. Veckorna kom och gick, hösten kom och med den kylan. Vintern kom och året övergick i ett nytt. Mannens klagan växte sig större och mer intensiv för var vecka, hans fru ignorerade så gott hon kunde. Och så plötsligt en dag hände det...
...han bad mig att köpa nya tofflor. Och jag gjorde det, eftersom jag är en lydig fru*. Jag köpte inte vilka skittofflor som helst utan ett par riktiga kvalitetstofflor som lovar "Warm when it's cold. Cold when it's warm", precis den typ av värmefunktion jag är så förtjust i.Vart vill jag komma med det här? Jo, att det:
1/ Fanns en stoisk effekt (för mannen) att vänta ett bra tag på att få sina tofflor. Månader av kalla fötter på kalla golv gjorde att de nya tofflorna kändes som den ultimata lyxen, jämfört med om de införskaffats direkt.
2/ Trots den initiala investeringskostnaden kommer tofflorna nog att betala igen sig i antal år av användning plus att vi inte behöver skruva på riktigt lika mycket värme.
Plus att jag fick en anledning att posta den här bilden på vår lånehund.
Mvh/
FruEfficientBadass
* Vän av ordning undrar kanske varför hen inte gick och köpte sina tofflor själv. Det är svårt att förklara...låt oss säga som så att min man är svårt drabbad av shoppingaversion vilket gagnar vår plan mot FI så jag klagar inte. Han värsta mardröm är att av misstag köpa damkläder när han ska köpa nytt. Det gör att han inte är tränad att röra sig i butiksmiljöer, går vilse, mår dåligt etc. Det är helt enkelt lättare att jag sköter det.
Som man undrar vart vissa saker tagit vägen!!
SvaraRaderaI den mån jag kan styra över min mans yttre gör jag gärna det. Han har förvisso ganska bra smak - när det gäller klädesplagg var för sig, vill säga. Han är mindre bra på vad som är snyggt att kombinera ihop.
Alla som haft hand om barn i dagisåldern vet vad jag menar, hur de glatt blandar prickigt, rutigt och randigt med sommarklänning över skidbyxor osv. Lite åt det hållet är det här också. Många män har ett defekt färgseende och det är väl kanske en av förklaringarna till varför han tycker att ljusgrå tröja till beige chinos funkar. Så med det sagt, jag är gärna med och handlar kläder.
Även tofflor.
Efter många år lyckades jag lära honom ngn sorts bas dvs bruna skor = brunt skärp, svarta skor = svart skärp. Det verkade ha gått in då jag en dag ertappade honom med svarta skor och brunt skärp. Då pekade han på sin bruna rock som han (till skillnad från skor+skärp) enbart bär en promille av arbetsdagen. Jag brukar trösta mig med att jag på detta vis vet att jag inte lever i ett pseudoäktenskap med en garderobsgay.
Radera