1/ Vi har inte så mycket annat för oss än att hitta på nya traditioner*
2/ Vi har tre tjejer och ett dito stämningsläge i hushållet**
3/ Jag instämmer med Katrine Marçal att "Barn är som våt cement, allt som passerar lämnar ett avtryck" så jag såg en möjlighet att modulera deras psyken en smula genom en årligen återkommande övning.
Övningen är inte särskilt avancerad, du behöver bara några papperslappar. Den går ut på att de i skrift ska uttrycka kvalitativ kärleksförklaring till sina syskon. Lapparna ska därefter läggas i påskäggen. Efter insinuationer om att påskharen skulle råka ut för en olycka i år om lapparna inte producerades skred de till verket och efter någon timme fick jag sex små skrynkliga lappar. Till dessa lade jag lappar från mig och fadren, så varje barn fick tre lappar i påskägget.
Jag vill inte på någe vis ge sken av att jag tror att bråken upphör eller att de plötsligt börjar behandla varandra med avsevärt mycket mer respekt i vardagen. Men jag tror ändå att vi med denna exercis sådde ett litet frö. Dels fick de tänka till lite kring vad ett syskon faktiskt gör för dem. Exempelvis har minstingen och störstingen inte jättemycket gemensamt då det skiljer ett antal år dem emellan. Men när minstingen satt där och funderade kom hon ju på att störstingen brukar bära henne på ryggen när hon blir trött, så hon skrev det. Jag såg tydligt hur det darrade lite på trulig tonårsläpp när mottagaren läste lappen. Oklart hur rörd minstingen blev av störstingens lapp***, men det är som sagt första gången vi gör det här så man får ha rimliga förväntningar.
Bör uttryck av uppskattning enbart vara spontan? Jag vet faktiskt inte. Men jag tänker att det kan ju inte skada att låta dem träna sig på känslouttryck en smula. Jag ser det som det Pavlovska experimentet. De ska, så fort de första risen börjar skyltas i blomsterhandeln, börja fnula på sina syskonkomplimanger för året. Och "Du är snäll" göre sig icke besvär. Det ska vara konkret, exemplifierat och sant. På så vis matas deras hjärnor också med äkta vara - på samma sätt som de "minns" sina babyår genom att se foton på sig själva på olika resor/fester etc. till den grad att de faktiskt tror sig minnas händelserna på riktigt. Nu kommer minstingen förhoppningsvis alltid minnas att storasyster bar henne på ryggen när hon blev trött. Vad har ni för påsktraditioner och tvingar ni också era barn att visa kärlek?
Med vänlig hälsning/
FruEfficientBadass
*Till skillnad från typ alla vi känner stannar vi hemma och går varandra på nerverna.
** Tänk cat fight fast med verbala tilltugg av typen "Du är dum i huvet"/"Jag hatar DIIIIIIIG"/ "Jag ska X:a dig" (X= random otrevlig aktivitet, välj fritt ur din fantasi).
*** "Glad påsk önskas världens roligaste och konstigaste varelse"
Låter som en utmärkt tradition! :) Jag gjorde något liknande när jag vikarierade i en åk 3 under ett par dagar för många år sedan. Läraren hade inte lämnat instruktion så jag fick liksom fria händer. Beslutade en lektion att eleverna skulle skriva något positivt till tre klasskompisar de valde själva. Jag samlade in lapparna. Kollade inte först så att alla hade blivit omnämnda minst en gång, litade (kanske naivt) på att alla skulle få något i alla fall. Dagen därpå läste jag upp alla lappar inför klassen. Oj vilken stämning det blev! Hade en assistent i klassen som nästan började gråta. Det var så fina saker och de flesta elever blev märkbart rörda! Dock blev en elev utan lapp. Det var den elev som var negativ, småelak och svår. Tyckte dock synd om honom och talade med honom efteråt som faktiskt inte sagt något om saken. Han menade att han inte var förvånad och jag berättade att hans goda egenskaper kanske var gömda och att hans uppgift nu var att visa upp dem i klassen mer så att de fick se hur fin han också kan vara mot andra. Han verkade förvånad över det. Nästan lite förvirrad faktiskt. Nå, jag vet inte om jag gjorde rätt. Men i det stora hela blev det en starkt positiv upplevelse för både mig och många elever.
SvaraRaderaTror starkt på denna typ av övningar med barn, så fortsätt! :)
/Eva
Utsätter man 9-åringar för sånt, även om han var småelak och negativ, är det ok? Han kommer aldrig att glömma det och inte dig heller förmodligen. Hur kan man som lärare göra på det viset så att en liten kille blir så utpekad.
RaderaJag förstår att det finns sådana som du som reagerar på detta. Själv både tänkte och kände jag att det blev väldigt bra, ja att det är är bland det bästa jag gjort, utan tvekan. Assistenten, (som inte var någon ung person utan äldre och rutinerad) och som kände eleven väl, var också mer än nöjd. Tror inte någon märkte detta och han själv behövde knappast känna sig utpekad av någon, eleverna var ju fokuserade på sig själva! Om han nu kände sig utpekad ändå, så lär jag ha fått höra det av någon, t ex föräldrarna. Har svårt att tänka mig detta. Tycker att han faktiskt fick en positiv tankeställare eftersom han ju fick veta av mig att jag förutsatte att han har goda egenskaper som alla andra, bara att han valt att visa de dåliga utåt i klassen. Nu handlade ju mitt tilltag inte om honom och om att straffa någon. Men att ett barn inte skulle få stå för sina handlingar förstår jag inte. Nå man får tänka hur man vill om detta. Skulle utan vidare kunna göra samma sak igen. Lättkränktheten i vårt samhälle är inget jag ställer mig bakom heller. Om man står för sina handlingar finns det ju ingen anledning att skämmas. Om man känner sig kränkt behöver det ju inte bero på kränkning utan på att man inte vill inse sina fel. Det gäller även barn. Men nu tyckte väl du antagligen att detta bara blev ännu värre i dina ögon. Det är ok. Mina uppfattningar brukar ibland förarga. /Eva
RaderaDet där med lättkränkthet har varit poppis på senare år, och något som tyvärr också används för att skyla sitt egna dåliga beteende när man har betett sig illa mot en annan människa. Jag är knappast en sådan som du tror att jag är. Om man vill kritisera någons beteende finns det väl andra sätt, speciellt när det är fråga om ett barn. Känns i vilket fall som helst varken kärleksfullt eller empatiskt.
RaderaJag är ingen pedagog men jag tror Eva har ett stort hjärta och hanterade det på ett kärleksfullt sätt. Man kan ju vända på det och säga att en del (mig själv inkluderad) skulle ha varit betjänta av lite coaching gällande sociala interaktioner i den åldern. Jag tror ju inte eleven var omedveten om sin svåra sits - nu var det en vuxen som såg det och gav konkreta åtgärdsförslag. Jag blir ibland så less på att man inte ska låtsas om elefanten i rummet som vuxen.
SvaraRaderaHeja Eva och fru EB! Den lille killen fick positiv feedback trots allt och säkert en tankeställare som han blir betjänt av i vuxenlivet. Jag fick alltid höra att jag var så duktig och kunde klara allt. När jag växte upp i verkligheten visade det sig att jag inte var så duktig i allt och den insikten blev lite chockartad, skulle jag vilja säga, eftersom jag inte fått robustheten från sanningsenlig återkoppling (konstruktiv kritik?)när jag var barn.
SvaraRadera