För ett par födelsedagar sedan fick jag av mina föräldrar ett presentkort på Åhléns. Eftersom jag aldrig shoppar annat än mat, medicin ink självutskriven sådan från stora gröna apoteket, blev jag snudd på vimmelkantig. Vad skulle jag köpa, vad skulle jag köpa, vojne vojne. Ett tag var jag inne på att köpa ett par nya örhängen från SNÖ. Jag tycker de är rätt fina och de är hyfsat minimailist-compliant i det att örhängen är små historier som inte kräver så mycket förvaringsutrymme. Dessutom hade jag då kunnat använda örhängena som ett sätt att variera mina outfits istället för att köpa på mig ett nytt plagg. Dessutom är örhängen rätt synliga, på samma sätt som smink, varför det torde ge en högre ROI än att köpa på sig exempelvis en ny pyjamas. Men i slutänden blev det ett par kostymbyxor i ullblandning från favoritmärket WERA vilket jag inte ångrat en sekund för de är de snyggskönaste brallor jag någonsin ägt.
En dag, några månader efter byxköpet, råkade jag få på mig två olika örhängen - i ena örat en pärla, i andra en guldkula av samma storlek. Detta upptäckte jag först på kvällen. Skumt, tänkte jag. Undrar om jag kan köra en dag till utan att någon märker. Det kunde jag. Av ren nyfikenhet fortsatte jag med denna pseudo-rebelliska handling i en dryg månad innan en kompis lade märke till det. Och hennes reaktion var snarare "Coola örhängen, de är olika" (som att det var meningen av tillverkaren). Nåväl, tänkte jag, let's take it up a notch. Veckan efter hängde jag på mig ett örhänge av modell chandelier i ena örat och det andra örat bart. Det tog tre dagar innan någon sa något. TRE DAGAR! (Alternativt att alla sett det från dag ett men av artighet låtit bli att säga något - "she's losing it, stay away").
 |
| Chandelier |
Vad har det här med någonting att göra då? JO kära du, när du står där på Åhléns eller Tiffanys och väger två smycken mot varandra - bär med dig att du lika gärna kan peta in pengarna i en indexfond och bli rik istället för att inbilla dig att någon bryr sig. OBS OBS jag uppmuntrar ingen att klä ner sig och se sjavig ut - det mår varken ens varumärke (och därför i förlängningen inte heller ens ekonomi) eller ens själ bra av. Men det finns ett tak för vad människor förmår ta in. I mitt fall är det när jag har enbart ett festligt örhänge hängande i ena örat och knappt ens då.
Om du verkligen, verkligen vill sticka ut ur mängden - då jobbar du med din uppmärksamhet. Försök att se varje människa du talar med som det mest intressanta som trillat i din väg sedan den dagen du fick din första smartphone. Ställ frågor och följdfrågor. Skratta åt skämt. Håll upp en dörr. Blinka konspiratoriskt. Ge en uppriktig komplimang. Lägg en hand på hens arm. Le med ögonen. SÅ skapar du ett long lasting impression.
Mvh/
FruEfficientBadass
Sista stycket = pure gold, jobbar mycket med det.
SvaraRaderaFör övrigt har jag tagit min garderob på jobbet till next level:
Har samma skjorta varje dag (men ny t-shirt under varje dag), tar bara hem den och tvättar. Ibland byter jag en blå mot en brun! Ingen bryr sig. Beror förstås på vilket jobb man har men för mig funkar det...
Hälsningar H
Jag är förvirrad...Du tar hem t-shirten men lämnar skjortan på jobbet? Är det skjortorna som är blå resp brun eller T-shirtsen? Undrar ängslig vädur.
SvaraRaderaDet är länge sedan jag köpte smycken eller kläder för att få andras uppmärksamhet, det fungerar inte, precis som du säger. För några år sedan ramlade ena glaset ut ur mina glasögon. Jag skulle på tjejträff på kvällen, så jag stack dit och hade alltså bara ett glas i bågen. Ingen kommenterade det, tror inte at någon ens såg det. Det är fördelen med att ha uppnått en viss ålder, man bryr sig inte så mycket om vad andra tycker./Hanna
SvaraRaderaHaha, så roligt.
RaderaAtt kommentera någons klädsel eller utseende är ett absolut no-no i arbetslivet. Likaså är att fysiskt vidröra en arbetskamrat som du föreslår i ditt sista stycke.
SvaraRaderaOm en medarbetare inte tar hand om sin personliga hygien så framförs den synpunkten (obs ej klagomål) till chefen bakom stängd dörr och mellan fyra ögon, aldrig någonsin öppet så att medarbetaren kan höra.
Föreslår jag att röra arbetskamrater? Nej nu missförstår du, jag vidrör bara vackra okända män i kollektivtrafiken när färdmedlet kränger till.
RaderaSicken replik :-)
RaderaMvh
Newman
Så du lever än? Ibland blir jag osäker. Jag måste dra en ofrivillig ordvits då och då för att få ett livstecken.
RaderaJag lurkar här varje dag, ska du veta :-) Du och Sparo-Micke är alltid med mig till morgonkaffet. En liten ritual har det blivit!
RaderaKör på som vanligt, så lovar jag att bidra med sporadiska dumheter ;-)
Mvh
Newman
Jag tror faktiskt att arbetskamrater lägger märke till att man har samma kläder nästan varje dag eller något annat som är udda som tex olika örhängen men de flesta är för artiga för att påverka. Att jag har varit tillräckligt representativt klädd har öppnat en hel del dörrar för mig för att jag kunnat följa med på möten eller representation med kort varsel. Om någon kommer i oprofessionell klädsel så utesluter man sig från många sammanhang. Tänk snubben som kommer i korta och tajta jeans och flipflop till kontoret på ett konsultbolag! Jag hoppas han fick ett samtal med chefen.
SvaraRaderaApropå folk som luktar illa så hade jag en chefskollega i säljsammanhang som var med om detta mardrömslika. Personen i fråga (den som luktade illa) hade ett säljuppdrag i butik och chefen hade fått flera samtal från butikschefer som ville porta personen i fråga då lukten störde kunderna. Ajajajajaj vad jag var glad att jag inte gick i den chefens skor.
SvaraRaderaHar delat kontorsutrymme med en person vars dagliga intag av exotiska kryddor - samt rå lök av allehanda sorter - var kontinuerligt extensiv, jag blev väldigt bra på att komma ihåg denne persons vanor vad gäller dennes ankomst och hemgångsrutiner, samt andra vanor personen hade som resulterade i dennes frånvaro rent fysiskt från kontorsutrymmet.
RaderaSom Plina skrev - jag tror nog att kollegor noterar men är för artiga att säga något. Jag inkluderad. Jag kollar in mina kollegor och noterar i sinnet om dålig stil, illa lukt med mera. Jag kanske är väldigt petig ist...man bryr sig om olika saker.
SvaraRaderaSB
Jo kanske. Min poäng med ovan test inte gav utslag någonstans, inte ens hos barnen (som sällan tiger still).
RaderaJag växlar mellan glasögon och kontaktlinser på jobbet, beroende på dagens arbetsuppgifter. Kombinerat med en hijab-liknande arbetsklädsel känner mina "kunder" inte alltid igen mig. Kan leda till en del förvirring. Jag har ju samma arbetskläder varje dag så de är det ingen som anmärker på.
SvaraRadera/Malin
Uniform, som jag skulle gilla det. Tänk vad mycket andlig energi som skulle frigöras, så mycket intellektuell kapacitet som skulle kunna realiseras. Och så kreativ man skulle bli med detaljerna; som att växla mellan glasögon och linser, eller ha röda strumpor. Plus att jag är en sucker för skoluniformer - och ridkläder. Jag är född i fel land och klass, 30-talets england, ta mig tebaks.
RaderaHade en manlig arbetskamrat som bar samma svarta skjorta och samma svarta kostymbyxor i ett helt års tid. Alla pratade OM det, men ingen tog upp det MED honom.
SvaraRaderaOch nej, han var inte fattig eller snålsparsam. Bara ointresserad av att lägga pengarna på kläder. Under samma år hann han köpa inte bara en utan två Ducatibågar för rätt rejäla summor.
Hade han möjligtvis två veckouppsättningar av likadana kläder, tex 2 par byxor och 10 skjortor alla likadana? Det är väldigt inne och modernt för män, vi har tex några kända it-ansikten som gör just det: apple-jobs resp fejjan-zuckerberg. I Sverige inom bank är ju bankpyjamasen känd, likadan kostym som chefen och så vit alt blå skjorta. Likadant varje dag.
RaderaMen du kanske hade koll på att han hade exakt samma klädesplagg alla dar i veckan?
För att inte tala om den nya uniformen chinos, ljusblå skjorta, marinblå kavaj, bruna skor+skärp. Jag tycker det är snyggt, men det är imponerande vilken spridning denna kombo fått. Lite som efter publiceringen av Den unge Werthers lidanden, då alla skulle ha gula byxor och blå jackett.
Radera