Hur min familj ställer sig till sparande

Jag får ibland frågan här på bloggen* hur min familj ställer sig till min sparplan. Vi kan väl börja med att konstatera att mina barn inte är så involverade då de är 9,10 och 13 år gamla. Jag menar då att de inte är inblandade i själva sparandet, eftersom de oduglingarna saknar inkomst. Däremot är de ju insyltade så tillvida att vi ofta talar om projekt flytta-till-landet och de är väl medvetna om att vi lever enklare än deras peers. De har bara den goda smaken att inte klaga.

Min man däremot var jag ju tvungen att mecka lite med. Men grundpremissen var perfekt. Likt Snålcoachen har jag en man som är av naturen sparsam**, och förr var det jag som var den stora slösaren i vår familj. När jag började småspara 2011 utan egentligt mål brydde sig min man inte särskilt mycket om det, tror han tolkade det som ännu ett av mina "idéer" vilket ju var helt korrekt. Jag krävde heller inte att han skulle bry sig om det - vi sparade som sagt inte till något särskilt och han var ju redan en sådan blygsam konsument att man kan säga att vi nu låg på samma nivå.

Men när jag 2015 träffade Jesus i bloggen Mr Money Mustache och förstod att jag, inom loppet av tio år, skulle kunna bli ekonomiskt oberoende om jag sparade runt hälften av min lön, då blev jag besatt. Och jag ville smitta honom med min entusiasm. Men som du säkert förstår är det lättare sagt än gjort. Jag hade ju läst hundratals inspirerande inlägg och därtill befann jag mig i en jobbsitution som jag var rätt less på. Min man trivdes rätt okej på jobbet och hade aldrig tänkt i dessa banor. Att kräva att han skulle lägga in högsta växeln gällande sparande efter en kvarts samtal med mig var lite fåfängt. Jag var tvungen att använda min kvinnliga list. Absolut nyckel till att bli en mästersparare är att hitta sin inre drivkraft. Och då talar jag inte drivkraften i att ha en fin bil eller få åka på fin semester två gånger om året, utan den drivkraft som förlöses om man får tid att fundera på följande frågor:

"Tänk dig in i en situation där du skulle få erbjudandet om en medborgarlön. Din lön skulle vara ovillkorad - du skulle kunna ägna dig åt vad som helst utan att dess storlek ändras. Lönen skulle vara av den storleken att du kunde bekosta dina levnadsomkostnader med den, men ingen överdriven lyx. Skulle du acceptera erbjudandet? Om ja, vad skulle du då göra på dagarna? Skulle du fortsätta att jobba? I så fall, på samma ställe? Lika mycket eller mindre? Skulle du välja att utveckla några hobbies eller ägna mer tid åt något fritidsintresse? Skulle du vilja ägna dig åt altruistiska göromål eller att hjälpa en närstående på något vis? Finns det länder du skulle vilja besöka och eventuellt bo i under en längre period (lönen följer dig ju oavsett var du befinner dig geografiskt)? Skulle du fortsätta att jobba men välja att ta längre semestrar i det fall din arbetsgivare beviljar tjänstledigt? Finns det något ämne du skulle vilja studera?"

Det hade varit intressant om partnern på dessa frågor svarar att "Nej hörrödu, mitt liv ska se exakt likadant ut då som det gör idag, jag skulle inte ändra en endaste detalj!" 

Min man är och har alltid varit ointresserad av pengar, prylar och status. Däremot är han en sucker för tennis, kunskap och familjen - mån om att vara en god son, bror, förälder och make.*** Han är redan en god allting, men det som gnager lite hos honom är avståndet till släkten som bor på annan ort. Jag sådde då ett frö hos honom i maj 2015 som handlar om den dagen hans föräldrar kan komma att behöva lite extra hjälp i vardagen på äldre dar. Eftersom hans syster bor på samma ort som föräldrarna är det lätt att det blir klassikern "syrran får ta hand om det", något som inte alls korrelerar med min mans värdegrund. Därtill nämnde jag möjligheten för honom att ta ett år och, utan att ta studielån, läsa något samhällsorienterande ämne på universitetet, ha tid att gå på debatter och möjligheten att spela tennis i större utsträckning än han hinner idag. Notera att jag bara tog upp detta vid ett enda tillfälle, rätt flyktigt. En vecka senare kom han tillbaka till mig och sa: "Nu har jag räknat på det och sett att det funkar. Ikväll går vi ut och äter, sen kör vi." Och så var det med det, sen dess har han sparat mer än jag, givet att han har högre lön.

Det är fortfarande jag som är den mest besatta av oss, den som driver på sparprojektet mest aktivt. Men han höstar in rätt mycket deg bara på att leva som han tidigare gjort, eftersom vi nu inte gör av med hans lön på resor och onöding spending av andra slag. Så mitt råd till dig, i det fall du inte har din partner med på tåget, är att ta en långpromenad eller arrangera en barnfri middag och tratta igenom frågorna ovan.

Ett annat förslag är att få hen att läsa boken Meet the Frugalwoods - Achieving Financial Independence through Simple Living, av Elisabeth Willard Thames. Detta är i mitt tycke den mest inspirerande boken på temat finansiellt oberoende jag läst. Du kan ju göra som med barnen - locka med en belöning. När hen har läst hela boken tar du på dig den där polisutstyrseln hen köpte till dig i julklapp.

Mitt sista förslag är att konsultera MMM. För dig som, trots mitt idoga tjatande, ännu inte gått in och läst alla hans inlägg, låt mig bara citera inläggsintrot i ett tvåstegsinlägg på detta tema:

I’ve done it! I have lit the fire of Mustachianism in my own heart, and can suddenly see what should have been obvious from the start: the entire basis for most of the modern US lifestyle is complete bullshit, we are all wasting almost all of our money every day, and we could all be vastly better off if we just stopped doing it. I want to be free, and happy, and rich, and I want it NOW!

There’s just one problem. I have a spouse who is still deeply cocooned in the system. He (or she) still loves the fancy shoes, massages at the spa, video game systems, the $2500 bikes, the Apple-brand computers, or the Porsche Cayenne Turbo S minivan  for carrying around our 10-pound baby. I love her, but I can’t seem to get through to her. I’m shouting through the 8-inch-thick foggy shell of hardened Consumer Mucus that has formed over her entire body, and I can see those eyes I fell in love with staring back at me from deep within that shell. But I can’t seem to break her out of it. How can I do it?

Som sagt, det är två hands-on-inlägg om hur du får med din partner på resan, "Selling the Dream - How to Make your Spouse Love Frugality" och del 2: "Selling the Dream of Financial Independence - Part 2".

Ditt jobb är att få snöbollen i rullning, inte att manuellt rulla den. Respektera att den andre kan behöva tid på sig. För mig tog det ett antal år att göra kopplingen mellan att jag alltid kände mig i mitt esse när jag fick trampa runt på landet och insikten att detta faktiskt kunde vara görbart. Och inse att för vissa kommer FIRE aldrig att bli en attraktiv livsstil. Du får i det fallet helt enkelt göra din egen plan. I så fall behöver ni diskutera igenom gränsdragningarna i er ekonomi rent praktiskt - är ni gifta är ju "ditt" sparande rent juridiskt "ert gemensamma".

Så summerat: Så fröet och avvakta. I väntan på action, live by example. Att leva genom eget exempel är också den mest framkomliga vägen med barnen. I takt med att jag själv slutat komma hemdragande med shopping av olika slag, har även de förlorat intresset för de quick fixes det innebär att vara en consumer sucka. De visar också tecken på stor tillfredsställelse när vi väl företar oss saker. Exempelvis kommer vi i sommar att åka på utlandssemester hela familjen - någonting vi inte gjort på sju år. De är så uppspelta inför detta att jag är rädd att de kommer att svimma av rena upphetsningen i taxin på väg ut till Arlanda. Sa jag taxi? Jag menar på pendeltåget.

Mvh/
FruEfficientBadass

*Ibland=två gånger
**Han har så anspråkslösa intressen förstår du. Han spelar på sitt piano och äter snällt upp sin mat. Dyra bilar vet han inte vad det är och klocka har han aldrig haft. Kläder köper han inga heller, det är jag som får tvinga in honom i butik någon gång vartannat år.
*** Jag vet detta då han i ett socialt frågespel på frågan "Vilka är dina drivkrafter" svarade "Att vara en god son, bror, förälder och make".