Sidor

Drifting

Jag lyssnade på avsnitt 33 i podden Chose FI som gästades av Dominick Quartuccio. Här talar de om boken "Think and go rich" av Napoleon Hill, en av de största bästsäljarna evva efter typ Harry Potter. Om du inte orkar läsa den kan du avsätta en halvtimme och se filmen med ynglingen med det oerhörda namnet Clark Danger. Key learning är att Napoleon på 30-talet intervjuade ohemult många amerikaner som inte ansåg att de levde ett särskilt lyckligt eller lyckat liv (tror det var 25 000). Hans slutsats var att känslan av att driva runt som en båt på öppet hav, utan mål, riktning eller mening, var den i särklass största anledningen till att folk kände sig som förlorare.


"Drifting - Det tillstånd i livet då vi tror att vi tar medvetna beslut, trots att vi i själva verket mest driver runt i ett sorts hypnotiskt tillstånd."

Dominick menar att det ofta är i samband med betydande (ofta negativa) händelser (avsked, skilsmässa, sjukdom o.s.v.) som vi vaknar upp ur vår dvala och börjar ta kontroll över våra liv. Detta eftersom vår normala tillvaro då får sig en törn - det uppstår en glipa - då vår autopilot inte längre tar besluten åt oss utan vi tvingas till att själva ta kommandot över våra liv. Dominick menar att det är relativt sällsynt att människor (amerikaner i synnerhet) tar aktiva beslut som leder till spänning, utveckling och pirr i magen*. Betydligt vanligare är att man knegar, konsumerar och försöker hålla jämn takt med the Joneses.

Jag kom att tala om det här med en väninna innan sommaren ("Stina Vini" i kommentatorsfältet, ni minns familjen som gjort en minimalistisk resa i inlägg 11 augusti) och hon berättade en historia hon tidigare delat med sig av men som jag glömt. Stina blev sjukskriven för utmattningsdepression rätt tidigt i karriären (hon var väl runt 25) och var då under isen i gott och väl ett år. Därefter återhämtade hon sig sakta och mår idag bra. Jag har alltid slagits av hur lugn och harmonisk hon verkar - hon höjer aldrig rösten** och hon har nära till sina känslor och då särskilt skratt. Jag har sällan träffat en person som skrattar så mycket och så hjärtligt. Det skulle vara hennes man då. Helt underbart, man vill bara hänga med dem och sitta och skratta.

Any How, hon berättade att efter den mardrömsresan det innebär att vara nere på botten, är hon inte rädd för någonting. Att förlora jobbet för att sedan behöva sitta på en dåligt avlönat kneg stör henne inte det minsta - så länge hon får må bra. Medan jag ser folk som säkert tjänar det dubbla eller tredubbla mot vad hon gör, som stressar upp sig multum vid minsta motgång privat eller i yrkeslivet.**** Då tänkte jag på det där med drifting - Stina driver inte som en båt på öppet hav. Hon tog tillfället i "glipan" och valde att omkalibrera sin kompass till ett liv i ett annat tempo och med färre krav. Vad tror ni - kan det ligga något i drifting-tesen eller är det bara amerikansk självhjälpsmumbo?

Mvh/
FruEfficientBadass

P.s. "Försök att fånga dagen, om framtiden vet vi ingenting" (Okänd) D.s.
P.s. 2. Vad var det för floskelcitat ovan? Ibland blir jag rädd för mig själv. Any How, när jag stod och målade innerdörrar igår tisdag så såg jag att ChooseFI släppt ytterligare ett avsnitt med "Dom" (som verkat blivit lite av en husgud för dem), nämligen avsnitt 96: "Drift". Det handlar mycket om våra hjärnor och tekniken, vilket drifting-slukhål våra mobiler blivit (visste du att apputvecklare går till spelindustrin och då särskilt enarmade banditer för att lära sig hur man får människor fast? Och att FB medvetet gjort så att antalet likes i den röda bubblan inte visas direkt när du öppnar appen utan väntar några sekunder, för att du först ska tänka "vilken loser jag är" för att sedan översköljas av dopamin när den röda brickan äntligen fylls med siffror) (Och visste du att inte ens Steve Jobs lät sina barn hålla på med iPad i någon större utsträckning eftersom han förstod hur beoendeframkallande tekniken var?). Tänkvärt och konspirationstangerande i ljuv kombination - gå lyss! D.s. 2

* Nej, jag talar inte snusk, jag menar högst alldagliga aktiviteter som att starta en YouTube-kanal, hoppa av ekorrhjulet och starta eget, sälja alla sina ägodelar och flytta till Peru.
** Inte mot mig i alla fall (det hör iofs kanske inte till vanligheterna att man gör det i det vuxna sällskapslivet annat än i hårda kvarter, efter ett glas lägenhetsbråk för mycket) ***
*** Explorer och Loranga
**** Av typen "sidsteppade vid befordran" eller "snålt tilltagen tjänstebilspolicy".

16 kommentarer:

  1. Kan efter 4 års livskris och sjukdom bara hålla med. Blir man så sjuk som jag är finns ju vara en sak att göra - anpassa sitt liv. Det GÅR inte att leva som förut, fysiskt omöjligt! Sedan får man lägga på varierande mängd änglakörer på det. Jag blir personligen galen på att svår sjukdom genast ska omdanas till ett halleluja personlig utveckling projekt (gärna i Youtube och Instagram). Verkligen är vara ett helvete som man förhoppningsvis kravlar sig ur.

    SvaraRadera
    Svar
    1. "Jag blir personligen galen på att svår sjukdom genast ska omdanas till ett halleluja personlig utveckling projekt". Jag kan tänka mig att det är mycket frustrerande. Det läggs på ytterligare en börda då - inte bara ska du bli bra, du ska bli det med buller och bång, gärna med en självhjälpsbok som resultat. Och folk står väl hejande bredvid och nickar uppmuntrande och letar framstegstecken kan jag tänka.

      Radera
  2. Som Maria säger. Jag trillade också dit med utmattningssyndrom och det blir fånigt tydligt att det inte går att fortsätta som tidigare. Man måste anpassa sig till rådande förhållanden. Gällande tekniken - skärmar är min nemisis. Jag har fått stänga av i princip alla funktioner på min telefon, även Safari. Sociala medier är borttagna och på jobbdatorn är bara vissa privata sidor öppna för surf... bloggandet är ur det hänseendet lite problematiskt för mig. Lätt att fastna.

    SvaraRadera
    Svar
    1. "Bloggandet är ur det hänseendet lite problematiskt för mig. Lätt att fastna." Jag hade EXAKT den här diskussionen med min man imorsen när jag berättade om FB-funktionen med dröjsmål på notifikationer och han menade att jag ju gör samma sak med bloggen. Och så är det ju, jag blir ju glad om många läser och kommenterar. Men det vore ju synd att säga att Google lyckats få BLogger till den enarmade bandit Facebook kommit att likna. Inga röda bubblor eller "Detta inlägg lästes av 14% fler än dina senaste inlägg", bara en tråkig graf man måste klicka sig vidare till. Men jag beundrar ditt förhållningssätt ink. digital detox (kring din födelsedag exempelvis). Jag har bara en notifikation på mobilen och det är för sms. Instagram min enda sociala mediakanal och där sänder jag bara, interagerar inte, som en arrogant jävel.

      Radera
    2. Jag har tagit bort social appar på min surfplatta. Har bara dem på telefonen och den får bo i köket. Telefonen och plattan är avstängda 20-07. Inget slöscroll framför tvn eller i sängen. Dator har jag för närvarande inte. Den kraschade ungefär samtidigt som jag blev sjuk och Försäkringskassan förbjöd mitt bloggande. Har inte saknat den! Det går att vänja in sig med striktare vanor kring sina apparater. Svårt, men för mig blir det tydligt när jag bryter mot mina regler. Min hjärntrötthet ballar ur i migrän vid för mycket skärm.

      Radera
    3. Och det skulle inte falla mig att pilla med telefonen om jag träffar folk. Tycker det är vansinnigt oartigt helt enkelt. Dessutom slöseri med värdefull vänskapstid.

      Radera
    4. PS (långsam idag) I appen (!) Calm som jag tipsat om vid något tillfälle finns en bra föreläsning om Sociala medier - beroende. Ligger under "More". Calm är fö värt pengarna tycker jag om man behöver variation och stöd i sin meditation/avslappning/Mindfulness.

      Radera
    5. Jag tycker också att det är väldigt oartigt. Man ska alltid prioritera den som är i det fysiska rummet. Men det har ju hänt en själv också. Var på bio med min gudson (svensk barnfilm aaaargh) och försökte lite försynt Tradera under tiden. "Lägg ner mobilen" befallde han med den pondus bara en femåring (med ett 40-årigt psyke) kan uppbåda.

      Calm - ska testas. Efter min fjärde gratisomgång Headspace bas.

      Radera
    6. Håller med om oartigheten. Tycker det är alltid intressant att se par eller familjer på restaurang som uppenbarligen inte har något att säga till varandra utan de måste leka med telefonen. Sorgligt!

      Själv har jag i princip övergett FB men fastnat på Instagram. Gillar ta bilder, berätta och det är ett bra sätt att förmedla till familjen att jag är vid liv.

      Radera
  3. Jag håller med att sjukdom får en på andra tankar. Själv är jag inte längre fastklistrad vid mina prylar. Förr kunde jag få mardrömmar om att få inbrott eller en brand bröt ut och alla grejor borta. Nu är jag mycket mer relaxed och gör mig istället av med så mycket som möjligt om jag kan. Definitivt kom även tanken på att lämna Alcatraz innan 69,7 år när jag var sjuk.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Just det här med att alla grejer skulle försvinna har jag funderat en del över speciellt nu när jag magasinerat grejerna och bolaget inte tog ansvar för något utan man var tvungen att kaffe en extraförsäkring. Egentligen har jag ungefär en flyttkartong med grejer som jag skulle bli lite ledsen över att förlora och jag skulle i ärlighetens namn inte sörja över om resterande 7,9 kubikmeter försvann. Tänk att få försäkringspengar att köpa just det man vill ha. Att få börja om från början.

      Radera
    2. @Lana: "Förr kunde jag få mardrömmar om att få inbrott eller en brand bröt ut och alla grejor borta. Nu är jag mycket mer relaxed och gör mig istället av med så mycket som möjligt om jag kan." Exakt den känslan är ju oslagbar. Jag skulle se det som en magnifik minimalist-förstärkning att få hemmet nerplockat av ett par driftiga inbrottstjuvar specialicerade på loppisfynd och third hand-soffor. Det enda jag skulle sakna hade varit en ring och en klocka som har affektionsvärde (och barnen då såklart om vi talar riktig ful-liga).

      Radera
  4. By the way, vad betyder Explorer och Loranga, hittar inte ”tre stjärnor”

    SvaraRadera
  5. För vår del började resan mot en annan tillvaro faktiskt med en positiv händelse, nämligen en resa jorden runt med 3 barn under ett drygt halvår. Då insåg vi att tillvaron kan bestå av något annat än ekorrhjul + konsumtion & när vi kom hem började vår frihetsresa. Det var ju dock en form av ”livsomvälvande” händelse som var grunden till vår förändring, om än en positiv sådan.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack för påminnelsen Tinga, så kan det ju också vara. Och enligt handboken är det bättre att sträva mot något snarare än från något. Om ens önskan bara är att slippa gå till jobbet och då kommer livet bli perfekt, blir det nog magplask direkt. Det är därför jag är så förtjust i frågan ”vad skulle du göra om pengar inte vore ett problem?” I ert fall, tydligt: mer resa. Men ni har säkert även annat i vardagen som pockar.

      Radera