Smärta är bra

Innan jag börjar. Sen jag klev in på FI-banan har jag blivit mindre och mindre intresserad av gränsdragningen mellan mitt och ditt, så till den grad att jag idag stjäl från främlingar på bussen på riktigt överväger att donera en njure till för mig okänd mottagare. Tänk vilken grandios känsla, att kanske ha räddat någons liv!? Sedan jag slutade jobba har jag vid ett par tillfällen lämnat blod för första gången i mitt liv och det är väl det som givit mersmak. När det där sms:et trillar in ("Ditt blod har nu använts till en patient"), då känner man sig som en miljon dollar. Det enda som avhåller mig på njurfronten är att jag har tre barn som kan komma att behöva framöver, men så fort de skaffat avkomma blir det njure ut. Däremot har jag förnyat min registrering i donationsregistret och det gäller såväl organdonation som donation till forskning (jag menar, kan man med rent samvete beröva vetenskapen ett sådan praktexemplar?). Jag vet att jag anmälde mig någon gång på 90-talet, men när jag loggade in på Socialstyrelsens hemsida hade jag ingen anmälan. Den försvann väl i någon servermigration kan en anta. Men nu finns jag där i alla fall och jag skulle verkligen uppmuntra dig att göra detsamma. Förutom karma-aspekten - hur skönt vore det inte för dina anhöriga att slippa ta traumatiska beslut vid din dödsbädd? Klicka HÄR, det tar femton sekunder med Bank-ID. 

Nej, det är inte ett inlägg om stoicism och jag har [ännu] ej skräddat mig en tagelskjorta. Jag lyssnade för ett tag sedan på när Dr Phil gästade Joe Rogan podcast och det var en upplevelse. Dr Phil är en sån där person jag skulle gilla att ogilla, ni vet, den typiske amerikanen med släpig sydstatsdialekt och Oprahkompatibel framgång. MEN varje gång jag lyssnar på honom misslyckas jag. Podden är dryga timmen lång och jag kan verkligen rekommendera en genomlyssning. Det som diskuterats mest efter avsnittet och de bitar som lagts ut på YouTube rör Dr. Phils syn på det amerikanska förhållningssättet till medicin (apropå opioid-jiddret i USA) och i viss mån även psykofarmaka. Jag ska inte gå in i detalj på det resonemanget utan du får lyssna själv, men han drog under programmets gång en liknelse som gick något åt det här hållet: "Om du är ute och går barfota en stekhet sommardag och ska korsa en bred asfalterad väg kommer det att bränna rejält under fötterna. När du kommit nästan halvvägs och knappt står ut längre har du två val. Antingen vänder du och springer tillbaka. Eller så springer du framåt. Men smärtan tvingar dig åt något av dessa håll. Du står inte stilla kvar. Smärtan tvingar fram ett beslut. Pain is good."

Hade jag varit nykter alkoholist hade jag säkert börjat tänka på något tillfälle då jag pinkat ner mig in public e d som lett till en vändpunkt.* Men eftersom mitt liv i mångt och mycket kretsar kring tankegodset från en amerikansk rörelse som kallas FIRE - Financial Independence Retire Early, kanske känner ni också till den, kom jag genast att dra en parallell till den. För hade mina erfarenheter från yrkeslivet varit genomgående mer tillfredsställande snarare än långtråkiga och stundom ångestframkallande, hade jag nog inte halkat in på FIRE-spåret. Det var efter att jag inom loppet av fem år erfarit två avskedanden** och efter två på varandra följande fall av lunginflammation, troligtvis förvärrade av stress och allmänt dåligt mående på jobbet, som jag insåg att något behövde göras och det omgående. Sense of freakin' urgency. Lyckligtvis var det under den här två månader långa sjukfrånvaron (jag var riktigt risig ska tilläggas så jag var rätt ödmjuk inför livets gåva om en så siger) jag trillade in på MMM för första gången och utsattheten i kombination med att jag kände mig inmålad i ett hörn gjorde mig oerhört mottaglig.

"If you wake up everyday and there is nothing in your life that you're excited to do, man, you need to go back to the drawing board. If all you're doing is just grinding it out, you get up every day, go to a job you don't like, do tasks you don't care to do [...] what kind of existence is that? Find something you love. It's out there somewhere. Something healthy that will keep you excited."

Nu kanske ett enkelt jobb- eller karriärbyte räcker för den stora massan för att återigen känna att de har ett raison d'être***. Men du tillhör inte stora massan eftersom du då hade hängt på en annan sajt vid denna tidpunkt på dygnet så jag frågar: Var det vid något givet tillfälle du så att säga tog beslutet att pursue? Och var detta i ett tillfälle av styrka eller svaghet?

Mvh/
FruEfficientBadass

* Prisa Herren att detta ännu inte skett så att man kan fortsätta att vara hobbyalkis.
** Hahaa det är nu ni upptäcker att jag blott är en slirig rättshaverist som inte klarar att behålla ett jobb, därav min besatthet vid FIRE.
*** Det är åtminstone vad mina vänner brukade säga till mig när jag efter ytterligare ett jobbyte började få myror i benen. "Du måste hitta vad du brinner för!". Jag HAR hittat det jag brinner för och det är frihet, dessvärre betalar det inte så bra!?