Sidor

Arbetslösa människor är olyckliga

Jag har sedan P3-inslaget börjat läsa Frihetsmaskinen och jag gillar verkligen hans blogg. Jag kan exempelvis tipsa om detta inlägg titulerat "Life hacks för ekonomisk frihet" som är mer av en filosofisk betraktelse eller en go to-post till någon som inte riktigt fattar grejen med att skapa sig sin egen pengamaskin. Inlägget har några månader på nacken men är läsvärt. 

Som jag nämnde i förra inlägget om ekonomi och lycka ökade nivåerna av tillfredsställelse upp till en årsinkomst på runt 75 000 dollar. Vissa hävdar att det skulle kunna gå så högt som 120 000 dollar och antar att det har att göra med var du bor och vilka du jämför dig med. Studier visar att du mår bättre om du tjänar bättre än snittet i ett område, oavsett vilken den faktiska summan är (d.v.s. hellre vara kung i ghettot än under snittet i rikemansområdet). Ovan 75 000 dollarsstrecket får du jobba på andra områden om du ska må bättre, exempelvis inom relationer och hälsa. Har ni för övrigt tänkt på att åtminstone hälsa är ett återkommande tema i sparsfären? Jag följer ett antal bloggar som har just dessa två fokusområden nämnda redan i ingressen. Når vi hygiennivå kring vår fysiska standard så är den luckan stängd, vidare till nästa. För visst är det ett privilegium att inte behöva oroa sig för var man ska få pengar till elräkningen och istället kunna fundera på hur man ska kunna vara den perfekta hustrun istället?


Arbetslöshet leder till olycka 
Men en sak genererar stor olycka för de flesta nämligen arbetslöshet. Efter sviktande hälsa är arbetslöshet den andra stora lyckodödaren. Det är att det är företrädesvis män som känner stor olycka vid arbetslöshet, kanske på grund av någon far-i-huset-norm från förr i ti'n. Och på samma sätt som vi jämför oss med grannarnas inkomst jämför vi oss med andelen arbetslösa vilket gör att en person som är ensam arbetslös i ett geografiskt område erfar större olycka än en person som har en massa arbetslösa vänner och grannar.

När jag fick kicken för sex år sedan (då fortfarande en consumer sucker utan FIRE-bacill) minns jag hur jag till en början helt otippat drabbades av euforiska känslor. Visserligen för att avskedet var kulmen på en lång period av omorganisation, nedskärningar och att jag själv hade behövt avskeda folk vilket är stressande som få saker, så det var ju i viss mån en lättnad att komma därifrån. Men jag minns än idag hur märkligt det var: Jag hade ju fått signalerat för mig att just detta med att få gå skulle vara worst case scenario, men istället kände jag mig bara upprymd: Jag var ute ur buren, allt kan hända! Sen var själva jobbsökarprocessen - som alltid - en bitch, men det är en annan historia. Har du nyligen varit ofrivilligt arbetslös och hur kände du då på en finländsk lyckoskala mellan 1-10?

Mvh/
FruEfficientBadass

43 kommentarer:

  1. Eftersom FIRE är så pass litet (ännu) måste man nog skilja på frivillig arbetslöshet och ofrivillig. Oavsett upplever jag att många män i min närhet har sin identitet och sina vänner på jobbet. De är sitt jobb i större utsträckning.

    Visst blir jag orolig över tanken på att bli av med jobbet (mer förut än nu), men jag vet att jag lätt skulle fylla dagarna med andra roliga saker, som inte klassas som jobb, men som känns meningsfullt för mig. Jag har dessutom bara en kollega jag skulle kunna tänka mig att träffa på fritiden (vilket vi redan gör).

    SvaraRadera
    Svar
    1. Helt klart, det är två olika saker. Det beror ju också som du säger på hur mycket annat man har i livet. Du har ju inga problem att fylla det hela med hästrelaterat, vilket ju också måste vara väldigt bra för psyket - att vara ute i alla väder etc.

      Radera
    2. Många identifierar sig med sitt yrke, då är det klar en blir olycklig om ofrivillig arbetslöshet tillkommer en.’

      Bygger en upp ett liv där identifiation av dig istället är dina egenskaper, familj, hund etc och arbetet enbart i perferin. Ja att bli av med jobbet är ingen stor grej om du har stash på banken. Farbror fri sa en gång att numera kretsar livet kring familj i center, förr var jobbet i centrum och allt annat i perferin.

      Radera
    3. "Farbror fri sa en gång att numera kretsar livet kring familj i center, förr var jobbet i centrum och allt annat i perferin." När "det stora livet" och "det lilla livet" byter plats.

      Radera
  2. I "gamla" (?) könsroller ligger väl försörjningsansvaret hos mannen i en heterosexuell parrelationer. Tror det lever kvar rätt hårt idag. Synen på att mannen ska jobba och kvinnan ta hand om hemmet och familjen. Klart det känns som ett misslyckande då att vara arbetslös som man.
    Jag kan bli mäkta trött på hela normen och när jämngamla kollegor (mellan 30-40) på jobbet näst intill klagar på att de ska gå på föräldraledighet. "Det är så tråkigt hemma, man kommer klättra på väggarna. Man längtar ju tillbaka till jobbet osv bla bla." oklart om de verkligen känner så eller känner att det är en roll de måste ta vid fikabordet på jobbet. Suck.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Haha, ja det måte vara astrist att vara med sitt barn. Jag har också hört den där, dock aldrig från kvinnliga kollegor. Eller...ett par faktiskt. Det ironiska där är att det ofta är de där högpresterande kvinnorna som väntar tills 37 med att skaffa barn som gnäller som mest och ironiskt nog är det de som blir mest bullmammor av dem alla. En avlägsen bekant satt med värkar och skickade in sin sista konsultrapport innan hon tog taxi till BB (sant!) och hon är inte tillbaka i yrkeslivet än tio år senare.

      Radera
  3. Jag har varit "arbetslös" två dagar på 20 år. Dessa två dagar upplevde jag mig riktigt lycklig. Detta var dock tiden före fru coh barn och allt det, men det var en riktigt härlig känsla att slippa den tunga ryggsäcken från jobbet jag sa upp mig från och bara glida runt och göra ärenden, hälsa på folk och gå promenader. Jag hade säkert tyckt det varit långtråkigt i längden, men dessa ögonblick av limbo var helt underbara.

    Livet blir vad man fyller det med. Har man småbarn kretsar det mesta kring dem, vilket absolut kan vara tråkigt i längden, beroende på hur pass barnkär man är. Vissa på jobbet (ofta +40 kvinnor) blir helt till sig när nån kommer med en bebis till jobbet eller nån visar en bild på en bebis, jag tänker mer "jaha". Det är absolut inte astrist att ha barn, men sen tycker väl jag personligen att det är ganska astrist att inte kunna ägna mig åt vuxna intressen i samma utsträckning som innan, både ensam och med Fru Snålgris. Att fixa välling, duscha, torka spill, plocka mat från golvet, borsta tänder, tjata om att äta etc etc blir bara en massa tråkiga rutingöror som man ibland bara vill hoppa ut genom fönstret för att slippa göra. Ska allt detta dessutom fixas på de 4-5 vakna timmar då vi inte är på jobbet blir det inte mycket tid över till något annat.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag kan iofs skriva under på tt barnen blir roligare med ökad ålder...

      Radera
  4. Jag har ej upplevt arbetslöshet men jag kan lätt tänka mig RÄDSLAN som hade stigit in genom dörren om det skulle inträffa. Ty har man föräldrar noga uppfostrade till lönearbetsbördans dygd så blir man skrämd till lydnad. Arbetslöshet skulle nog vara som lepra, folk hade tyckt synd om en men samtidigt hållt avstånd. Bara grejen att säga upp sig för att byta jobb var förenat med fara för liv och rykte tidigare. Tänk om man blev av med jobbet på det nya och sedan inte kunna gå tillbaka till det gamla. Nu när kosingen ramlar in på banken och mindsettet har ändrats ser jag fram emot att få sluta jobba.

    SvaraRadera
    Svar
    1. "Arbetslöshet skulle nog vara som lepra, folk hade tyckt synd om en men samtidigt hållt avstånd. " Haha bra beskrivning! Man liksomkänner hur folk gärna vill att man ska bli normal asap (så att man kan börja prata semesterrenovering igen).

      Radera
  5. Jag är ofrivilligt arbetslös sedan januari. Hade räknat med att ta ett jobb åtminstone på halvtid från terminsstarten. (Inte nödvändigtvis på skola dock, men det är ju enklast för mig att få.) Men det har visat sig gå mycket trögt att få napp på något och jag är själv väldigt förvånad för annonserna är väldigt många.

    Nå i alla fall... gör detta mig olycklig då? Nja, rent ekonomiskt har jag ju inget behov av att jobba än på väldigt länge men att äta av mitt sparande ännu mer ingick inte i min plan. Risken är att jag förlorar inkomst inte bara en termin utan ett helt år istället. Men har sökt jobb på sommarskola, ett jobb på heltid hela långa sommarlovet. Sökt även andra jobb men inte ens nejsvar på något nästan. Fram till oktober förra året var min erfarenhet att alltid bli erbjuden jobbet när jag väl kommit till intervju. (Så bra har många lärare det.) Nu har jag intervjuats tre gånger utan att bli erbjuden jobbet. En ny erfarenhet! Jag undrar om det bör tolkas som ett tecken på att det är dags för något helt annat. Senaste intervjun var riktigt absurd, men intressant.

    Det jag tycker är speciellt med det här med arbetslöshet är den skam som är förknippad med den. Jag har aldrig känt att det är så dramatiskt alls. Har ju slutat på ställen många gånger och två gånger fått gå eftersom chefen varit missnöjda med mig. Själv har jag inte varit arg eller ledsen då, utan väldigt lättad att inte pressa mig själv mer att gå dit. Missnöjet har ju berott på missförstånd och jag har aktivt valt att inte försvara mig eller förklara något. Varför göra det när man ändå inte vill vara kvar? Den kylan gjorde dock en chef fullkomligt rasande...

    Ser inte ett jobb eller ett yrke som något som definierar mig. Har aldrig känt det så. Däremot är andra väldigt känsliga inför mina perioder när jag inte jobbar. De vågar knappt prata med mig om sådant. De vill inte! En vän har i ett ilsket ögonblick uttalat att jag har misslyckats i livet. Frågade då hur han menade, men fick inget vettigt svar. Tror att frågan var alltför oväntad. Har aldrig känt mig misslyckad, aldrig känt mig som en bluff (vilket verkar vara vanligt), aldrig känt mig otillräcklig på arbetsplatsen. Istället har jag alltid känt mig nöjd med det jag åstadkommit. Man får ju se allt i relation till förutsättningarna i varje situation. Mitt samvete är rent. Jag har inget att dölja. Ändå retar man upp folk ibland, vissa verkar bli oerhört irriterade när jag säger upp mig från jobb där jag inte trivs. Kollegor kan bli bestörta, men mest brydda är vänner och släkt. De blir arga(?) över att jag inte spenderar en massa pengar och inte är beroende av en anställning hela tiden.

    Kanske är de dock mest irriterade över att jag inte har vett att känna skam över mitt "misslyckande". Att jag provocerar är i alla fall tydligt. Och det var inte ens meningen för jag har aldrig haft för avsikt att mitt liv skulle vara en förebild för någon. Jag går bara min väg och hoppas andra är nöjda med sin.

    Om någon läsare här nu ser mindre smickrande personlighetsdrag hos mig här, var inte rädd att dela med dig av dem. Men att jag är egensinnig, självrättfärdig, envis och lite stolt vet jag redan. ;)

    /Eva

    SvaraRadera
    Svar
    1. "Senaste intervjun var riktigt absurd, men intressant. " Du vet reglerna Eva, man får inte sitta inne med absurda detaljer i detta kommentatorsfält - ut me't! Om du gör det kommer jag att plocka osynad absurd rekryteringsepisod ur hatten.

      Radera
    2. Hade inte väntat mig att du skulle hugga på den detaljen. Har skrivit lite (med betoning på lite) om det hos IGMR för ett tag sedan. Det är egentligen så mycket att jag inte orkar dra det. Men det var under 75 min en massa märkliga missförstånd, himlande med ögon, hånfulla muttranden och ständiga frågor om jag inte var nervös. Men jag var lugn och saklig. De verkade däremot nervösa. Det kom till och med tårar ur ögonen från en av de tre närvarande cheferna! Det var som att sitta och titta på ett skådespel. De ställde "personliga frågor" som inte alls var personliga och påstod hur jag nog var egentligen och blev sura när jag inte höll med. Jag tänkte mest på varför de överhuvutaget kallat mig dit.

      Nå, din tur nu! :)

      /Eva

      Radera
    3. @haha underbart! I skolvärlden? Låter mer som ett uppfuckat privat företag och sådana intervjuer har jag varit på många, många gånger. Jag minns en av mina första intervjuer på ett företag som brukar göra reklam på baksidan av bussarna för att sälja fakturorna och en man i 50+ - åldern (jag var väl 25) som inte kunde slita sin blick från mina ben. Alltså, det är var länge sen och innan Me2 och idag hade jag ju rest mig upp och gått (alterntivt blivit så smickrad att jag stannat kvar), men det fktum att han helt ogenerat råglodde på just mina ben under hela intervjun (hade kort kjol, "så jag fick väl skylla mig själv" som det hette på den tiden) samtidigt som han ställde den ena frågan mer bisarr än den andra...Bland annat hade han en hang up på detta med lojalitet. Allt annat verkade kvitta, men man skulle vara lojal mot firman. Till slut närmade han sig pudelns kärna och det var mitt stjärntecken. Han var nämligen till 100% jakt efter en Jungfru (alltså...) eftersom han hört att de skulle vara särskilt "lojala". (Vän av ordning kanske kunde ha poängterat att mitt personnummer stod på cv:t så att han hade kunnat sålla bort mig innan den här timmen wasted 4 evva). Jag klarade mig därifrån med blotta förskräckelsen.

      Å Eva, jag har så många fler historier av det här slaget så jag måste ge mig. Men låt mig bara nämna rekryteringsprocessen till ett traineeprogram hos en av de stora telekombolagen där jag skulle skriva fyra A4-sidor för hand som sedan skulle skickas till en kvinna i USA för skriftanalys. Alltså, innehållet spelade ingen roll, det var min handstil de ville åt.

      Eller eller eller den där mannen (den presumtive chefen) på ett företag som tillverkar kontaktlinser som ägnade en timme åt att berätta om hur jobbigt det var att pendla mellan Skåne och Stockholm och vilka hotell han brukade bo på och vad det kostade, men inte ställde en (1) fråga till mig och när jag fick rekryterarens återkoppling menade han att chefen "hade fått ett mycket negativt intryck" av mig. Baserat på vad? Min förmåga att lyssna på honom? Där borde jag fått 5+. Eller så var det ett elaborerat psyktest vad vet jag.

      Och på tal om psyktest - jag har gjort så många va. Värst var det s k Rocharchtestet a.k.a. bläckplumpstestet. Herregud, 70-talet ringde och ville ha sina bläckplumpar tillbaka. De hade lika gärna kunnat hala fram lite pyskedeliska droger för att se vad jag skulle avslöja om mig själv som påverkad. Over and out. För den här gången. Det kanske blir ett inlägg på det så att vi får en sammanställd bild av hela landskapet ink. läsarnas kommentarer.

      Radera
    4. Oj, du hade minsann intressanta erfarenheter på området. Läser gärna mer om det där. Skriv, skriv!!!

      Hang up på lojalitet i kombo med malplacerad sexfixering, mina psykanalyser kickar igång och bekräftar mina fördomar om en viss typ... Inget jag orkar dra. (Vissa är nog tacksamma för det.)

      Intervjun jag beskrev var på ett gymnasium inom Sveriges största skolkoncern och har nyligen haft Skolinspektionen på sig.

      Rorschachtest har jag aldrig förstått vad det är, sökte på det nu. På Jensenskolorna använder de två tester via nätet innan man ens kommer ifråga för en intervju. Fick dåliga vibbar, de borde ha talat om det i jobbannonsen och valde bort dem direkt. Har annars bara varit med om något test där man skulle välja två bland en kvadrat, en triangel, en cirkel och ett trassligt garnnystan. Jag valde kvadrat och cirkel. Fel val! Rätt val var triangel och cirkel. Målmedvetenhet och mjukhet ville de ha. Inte ordning och mjukhet. Bara tack och adjö! ;)

      /Eva

      Radera
  6. Jag var ofrivilligt arbetslös efter lumpen och bodde hemma. Ingen kul situation. Några år senare blev jag det igen och det var lika jobbigt eftersom jag levde så tajt. Nu tror jag dock att jag skulle kunna ha det rätt gött som ofrivilligt arbetslös. Gärna i kombination med att bli utköpt lagom till att grönkålen tittar upp i trädgårdslandet.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Fallskärm 4-life, gärna 12 månadsrullar.

      Radera
    2. @IGMR: Men jaaa att vara arbetslös HOS FÖRÄLDRAR efter tid BORTA huuuu där har jag varit och jag höll nästan på att börja medicinera. Jag tänker alltid på "dagens ungdom" som verkar bo hemma tills de är 28 - hur tyar de?

      Radera
  7. Jag tror att det har med identitet att göra både inkomst och arbete när man vill mäta lycka.

    Om jag tjänar tillräckligt för att bo i hyreslgh och bara åka kommunalt, men inte oroa mig för hyran...så kanske jag behöver
    1x pengar.
    Vid 2x pengar kan jag ha en bostadsrätt och bil
    Vid 3x pengarna så kan jag ha villa och 2 bilar och en och annan semester
    vid 4x pengarna så kan du ha fin villa och fina bilar.

    5x pengarna ger inget mer....du måste upp i kanske minst
    50x eller kanske mer 500x pengarna innan du kan nå nästa nivå.

    Därav att det finns en cutoff i glädjenytta i vissa studier och en nytta i andra....man har helt enkelt missat att det finns ett mått av trappsteg i nytta. Dvs 1,0-1,9x pengar ger samma nytta men 2,0 ger mer än 1,9....Dock bara en teori. Har för mig att jag läst om det men definitivt något vi diskuterat på jobbet.

    Dvs vem man kan identifiera sig med utifrån vilka ekonomiska muskler man har. Man kan som fattig glänsa om de andra är fattigare, men man måste smyga som rik bland superrika.

    När det gäller jobb har jag lite mer på fötter avseende vetenskapen. Det finns tydliga tecken och skillnader. En man som förlorar jobbet (eller går i pension) har en groteskt ökad dödlighet. Sannolikt är det en del av en sociala nätverk och identitet som försvinner.

    Det finns även ett stort mått av samhörighet och mening. Vi vet att det är om man är borta från någon mer än 3månader så är det svårt att komma tillbaka, man har ställt in sig på det nya.

    Tror att om du skulle identifiera tre grupper med personer. En vars familj är deras identitet, en vars jobb/ karriär är deras identitet och en vars hobby är deras.
    Sedan ordnar du så alla dessa blir av med jobbet men ekonomin är säkrad och följer upp dem.....en av grupperna kommer att må dåligt, de andra inte.

    Jag är övertygad om att det man gör när man diskuterar lön, jobb = lycka är att man tittar på faktorer som korrelerar men som inte alltid med causal-samband.
    Brukar dra ett exempel. När solglasögonförsäljningen ökar (lönen ökar) så ökar glassförsäljningen (glädjen).
    Det finns ett klart samband, men vi skulle inte få mer glass sålt om vi gav folk solglasögon....

    På samma sätt är det svårt att skilja ut vad arbetslöshet betyder för en enskild individ. Är det "mening"?, ekonomi?, social närvaro?, ett andningshål i ett övrigt hemskt hemmaliv?

    Det verkar som om folk blir lyckligare om de har pengar nog för att känna sig trygga och att de kan känna sig lyckade utifrån sina preferenser.
    Det verkar som om folk mår bra av att ha något att göra....inte nödvändigtvis arbete, men något som tillför "mening"

    Med vänlig hälsning
    Thz

    SvaraRadera
    Svar
    1. "är det gäller jobb har jag lite mer på fötter avseende vetenskapen. Det finns tydliga tecken och skillnader. En man som förlorar jobbet (eller går i pension) har en groteskt ökad dödlighet. Sannolikt är det en del av en sociala nätverk och identitet som försvinner.
      Det finns även ett stort mått av samhörighet och mening"
      Många bra tankar där. Jag tror också man kan finjustera ytterligare ett steg det där med vad som är viktigt med jobbet (och annat) för människor. När man pratar generellt om vad som är viktigt så utgår psykologer idag ofta tydligen utifrån ålder som en variabel. Medelålders personer t ex vill generellt ha ansvar för att känna sig behövda. Tonåringar vill generellt känna sig solidariska med något och ha en grupptillhörighet.

      Radera
    2. "Medelålders personer t ex vill generellt ha ansvar för att känna sig behövda. Tonåringar vill generellt känna sig solidariska med något och ha en grupptillhörighet." Intressant Kaktus! Och Thz, fantastisk kommentar. Jag kom att tänka på dig när jag talade med min andliga vägledare igår som just nu coachar en ur ditt skrå att göra en break-out och byta karriär. Detta är lite OT men kanske inte, för det har med identitet att göra. Läkaren i fråga är gift med en annan läkare och båda kommer från läkarfamiljer. När hon nu väljer att byta karriärbana möts hon - kanske inte av spott och spe herregud det är läkare vi talar om - men både ett och två varsamt lyfta ögonbryn och diskreta ifrågasättanden. Tror du att det är svårare att byta karriär från läkare till något annat än ett byte från, säg, civilekonom till hundvakt? (ett mig närliggande exempel)

      Radera
  8. Jag var ofrivilligt arbetslös först på deltid sedan på heltid under 2016/2017. Det var hemskt. Dels för att jag inte hade A-kassa (pga av tidigare expat liv) dels pga av identitetskris. Vem är jag när jag inte jobbar. Jag fick mitt nuvarande jobb i december 2017 och det var så fantastiskt! Jag älskar mitt nya jobb, mina kollegor, min lön. Samtidigt idag kan jag se tillbaka på den svåra jobbsökartiden med tacksamhet för jag lärde mig så mycket. Att handla på 2nd hand, att minska min konsumtion generellt, att vara tacksam för det jag har etc. Jag tror också att det är denna erfarenhet som har bäddat för mitt FIRE intresse. Min pengamaskin är fortfarande inte byggd, men jag har börjat spara. Min challenge är jag har mycket grejer jag behöver investera i innan jag kan börja hårdspara. Bra basgarderob/skor/köpa lägenhet etc. Att läsa bloggen ger mig verkligen stöd på min resa. Och påminner mig om värdet i minimalism. Vårkram från Köpenhamn! /S

    SvaraRadera
    Svar
    1. Å gulledig S, vad du värmer mitt hjerta av sten. Du skriver så bra saker. Jag tänker på:
      a) "Jag fick mitt nuvarande jobb i december 2017 och det var så fantastiskt! Jag älskar mitt nya jobb, mina kollegor, min lön" Tänk vad lite skit i maskineriet kan göra får vår tacksamhet och tillfredsställelse! Aldrig är man så lycklig som när man tillfrisknat efter en periods sjukdom. Men att du lyckas hålla i det så länge och inte efter de tre månaderna som Thz nämner ovan återgå till ett normaltillstånd där du dels börjar skvätta pengar på kinaplast men också klaga över ditten och datten, chapeau till dig du har erövrat livets bästa hack - tacksamhet!
      b) "Jag tror också att det är denna erfarenhet som har bäddat för mitt FIRE intresse. Min pengamaskin är fortfarande inte byggd, men jag har börjat spara." Som vi har diskuterat vid flera tidigare tillfällen är det tydligt att man gärna måste åka på en nit för att fatta FIRE-grejen. Jag började ju puruse på allvar efter en kick 2013 när jag insåg att jag inte alltid skulle bli flaskmatad per automatik. Bra för dig att det kommer hyfsat tidigt i livet (antar jag, du verkar yngre än en ann i alla fall).

      Oroa dig inte för basgarderob etc, men din frugala inställning parat med lite stilkänsla kommer du att kunna bygga bo med stilmässig och miljövänlig vintage, blandat med en signaturpryl här och där. En FU-väska och en bricka från Illum och sen är det bara att köra. (jag ville skriva svenskt tenn men kom på att du bor i Köpenhamn och dessutom börjar jag tröttna på mina svenskt tenn-referenser).

      Radera
  9. Blir uppenbarligen fet, deprimerad, lat, passiviserad, uttråkad av att inte jobba. Däremot kan mängden jobb diskuteras och märkt jag mår bäst av 2-3 dagar veckan så jag hinner med allt annat. Även lata mig :) Haft perioder av frivillig/ofrivillig arbetslöshet och då bara hittat på dumheter som att inleda struliga komplicerade relationer. Helt bortkastat såhär i efterhand. Men behovet av stimulans finns och måste mättas, gäller bara rikta in sig på rätt positiva saker..

    SvaraRadera
    Svar
    1. Mrs Doubtfire, det verkar även som att du blir hyperaktiv bland kommentarerna och skriver många och rekordlånga dylika - är det som ett substitut till struliga komplicerade relationer? Eller bara för att du är uttråkad?

      Radera
    2. Är nog ibland rätt hyperaktiv, adhd, manisk... :) Nåt fel är det ju, märker det själv..

      Radera
    3. Det är min hjärna, den kommer på en sak och sen en sak och sen en sak. Det fungerar jättebra med mina jobb, men den verkar inte fungera som andras hjärnor. Den ploppar mer eller hur jag ska förklara..

      Radera
    4. Allt är olika. En bra ide är att skriva en lista på sådant en vill göra när man inte är beroende av en inkomst längre. Min lista är väldigt lång och den ska fyllas på ytterligare. Då minimeras risken att bli "lat" för ingen annan säger till dig vad du ska göra.

      Radera
    5. Lustigt med den här Anonym som generöst delar med sig av sina instiktsfulla sanningar om andra på sista tiden(ironi).

      Radera
    6. Ja, jo har nån stalker här på alla bloggar som verkligen inte gillar moi ;) Ändrar mig, är nog uttråkning och verklighetsflykt från mitt deprimerande liv för tillfället..

      Radera
    7. @Mrs D ta det inte personligt. Anonym skjuter brett med sin psykologie doktor i substitutvetenskap, troligtvis för att hitta substitut för den uppmärksamhet hen inte får i verkliga livet. Jag tycker att du är en grym kommentator och du ska fortsätta att skriva precis som du gör. Hade jag kunnat eller velat göra emojis så hade jag skickat dig den där som skjuter lila hjärtan och på det en enhörning som är gravid med cupcakes.

      Radera
    8. 🦄🦄🦄 håller med EB!

      Radera
    9. Tack :) Tycker det mest är kul när människor psykologiserar mig eller vad man ska kalla det. Kanske lär mig nåt och får tänka till. Väck upp mig från denna dimma:) De riktiga stalkarna har jag på utsidan av bloggvärlden.

      Radera
    10. Man måste köra på. Haters will be haters.

      Radera
  10. Jag lät mig köpas ut från ett tidigare jobb. Det var en stor lättnad att gå därifrån. Många oroade sig för att jag skulle drabbas av identitetskris eftersom jag hade en hög chefsroll. Jag oroade mig inte alls för det. Eftersom jag dessutom var utköpt var ekonomin inte ett omedelbart problem. Jag älskade att styra min egen tid. Jag hatade arbetsförmedlingen och mina möten där med handläggare som behandlade klienterna som mindre vetande fuskare. Att gå på intervjuer var alltid intressant ur ett rent intellektuellt perspektiv men allt mer mentalt nedbrytande vartefter månaderna gick och "nej tack" lades till "nej tack".

    Det började bli lite pinsamt när jag stötte ihop med gamla kolleger som glatt frågade vad jag gjorde numera. Hur god självkänsla man än har så kommer man förr eller senare börja undra om det inte är något fel på en.

    Att vara arbetslös blir ju dessutom ofta ett slags limbo. Man vet inte vad man kommer att göra, när man ska göra det eller var. I vart fall blev jag rätt så handlingsförlamad.

    Utifrån vad jag vet idag hade jag använt tiden annorlunda men då begrep jag inte bättre så det blev två förlorade år.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tror det är riktigt jäkla jobbigt som du beskriver Frihetsgraderna att vara ofrivilligt arbetslös.
      Märker på en del omkring mig.
      Jag fick en rejäl smäll med mitt företag för ett tag sen. Tänker inte gå in på detaljer, men allt jag byggt upp under så många år raserades. Det var superjobbigt, min baby, men man bygger upp livet sakta igen och igen och.. finns ingen annan väg och det är erfarenheterna som skapar oss.

      Radera
    2. @Frihetsgrader: Det som är paradoxalt är ju också att det kan vara på din nivå det blir riktigt svårt att komma vidare. De höga positionerna utannonseras inte och de lägre får du inte oavsett om du vill ha dem eller ej av en handfull skäl lön varandes ett och kompetensglapp ett annat. Ofta är man också som hög chef, van att ta strategiska beslut, rätt usel på det operativa. jag har jobbat som marknadschef under ett antal år men skulle aldrig få ett jobb som exempelvis marknadsassistent idag givet att jag bara inte kan hantverket i en digital miljö.

      Det där du säger om att du idag skulle använt tiden annorlunda...tror att du är inne på något när du beskriver det där med limbo. Om man mentalt är inställd på ett nytt jobb kommer man inte att kunna slappna av förrän man har kråkat ett nytt avtal. Du kommer att erfara något helt annat nu till sommaren. Jag måste in och läsa din blogg så att jag får vara med om count-down. Hur känns det?

      Radera
    3. Det är ju svårt att "byta ner sig" på arbetsmarknaden. Man blir betraktad med misstänksamhet. Jag förstår det och inser att jag gör på samma sätt när jag själv rekryterar även om jag försöker låta bli. Det är också naturligt att en chef är lite skeptisk till att ha en underställd som har haft motsvarigheten till deras eget jobb. De oroar sig lätt för att få en konkurrent eller en kritiker på halsen.

      Till slut landade jag mitt nuvarande jobb som är ett operativt chefsjobb. De första åren älskade jag det. Jag hade roligt nästan varje dag.

      Those were the days... Jag undrar om det var jag eller jobbet som ändrades.

      Radera
  11. Många har varit inne på det redan, men visst är känslan av gemenskap en av de viktigaste kriterierna på lycka? Somliga hittar nya gemenskaper snabbt vid arbetslöshet, andra känner sig inte tillsammans även om de har arbete. Möjligen är det en av dina framgångsfaktorer, fru EB, att ha lyckats skapa en digital gemenskap här :)

    För mig har alltid oberoende varit avgörande. Det kan ju verka motsägelsefullt, men jag har lättare att känna gemenskap om jag vet att jag är fri att välja bort den och att jag inte kan tvingas till gemenskap jag egentligen inte vill vara med om.

    Ibland är oberoende pengar, ibland är det tryggheten i befintliga gemenskaper (familj och vänkrets), ibland i eget boende eller egen hobby. Ibland är oberoende förmågan till tankemässig skärpa eller emotionell ryggrad. Din blogg handlar explicit om pengar men det är ofta vi kommer in på de här andra delarna, de erfarenheter vi haft i livet och vad vi tänker att vi ska använda dem till. Det du nämner om bloggar om hälsa och FIRE känns därför som ett helt naturligt samband - pengarna är EN del i det liv vi försöker skapa för oss själva.

    Och alla har vi olika utmaningar i våra liv. Jag bekymrar mig mindre för pengarna i mitt kommande pensionärsliv och mer för gemenskapen. Vi som gillar oberoende balanserar ju alltid på gränsen till att bli ensamma...

    SvaraRadera
    Svar
    1. Skyr många gånger ensamhet,men flyr gemenskap om den blir alltför påträngande. Väldigt dubbel känsla. vill inte bli isolerad men kan tycka att gemenskap med andra kan ha ett för högt pris. Lättare med människor man känner väl och för att komma dit, måste man ge andra en chans. Älskar oberoende och hatar ensamhet med eller utan människor.

      Radera
  12. Tack för grymt bra vintips, kände inte till att systemet "reade" ut flaskor på detta vis genom beställningssortimentet. Ägnade några minuter att kolla igenom en del andra 49 kr-flaskor i beställningssortimentet och det visade sig vid googling att flera av dem tidigare funnits i ord.sortimentet till betydligt högre pris! Här ska fyndas till sommaren... Lade till en början en order på ett gäng pavor av den du tipsade om (har faktiskt en fabless för Sydafrikanska viner). /QQ

    SvaraRadera
  13. Jag har mycket glädje och spänning i mig, jag är torpey clare, varit lycklig med mitt äktenskap, inte förrän min make började lyssna på skvaller om att jag inte var trogen mot våra äktenskapliga löften, jag försökte få honom att förstå att de var skvaller och lögner, men han förlorade kärleken, förtroendet och förtroendet för oss. Så vi blev nagande par och ansökte sedan om skilsmässa, senare blev vi separerade. år efter vår skilsmässa försökte jag leva ett normalt liv utan honom men jag kunde inte, så jag började en strävan efter att få tillbaka min ex man, då jag hänvisades till, BaBa ogbogo en stor och mycket andlig man som kastade en älskar stava på mig och fick min EX att återvända till mig. Jag är överväldigad, så jag släpper hans kontakt här för dem som har problem med äktenskap och äktenskap, så att han kan hjälpa till med bra verk. E-post: greatbabaogbogotemple@gmail.com. Eller hans whatsapp-nummer ... +2349020168697. Ta kontakt med honom, se hur stor och kraftfull han är. Hjälper också i dessa frågor ...

    (1) Sluta skilsmässa.
    (2) End Barrenness.
    (3) Lycka till stava.
    (4) Äktenskapspell.
    (5) Bli av med andliga problem.

    SvaraRadera