Det dåliga med FI Del 1 - Det är artvidrigt att att inte vara del av ekonomin

Inte bara vågar FIREs drömma, vi vågar se sanningen i vitögat å. Det var länge sedan jag trodde att ett liv i frihet skulle vara ett långt party med blommor i hår och Oskar Lindberg skrev bra om det i ett inlägg på FFF-bloggen (som jag inte lyckas hitta tipsa gärna, det heter något i stil med "Första året i frihet"): "Det kommer tunga dagar även för den som nått FI". Därför blev jag så glad när jag såg att Paula Pant intervjuat Tanya Hester från Our Next Life (en av de mer välformulerade amerikanska FIRE-bloggarna) i ett samtal som inte enbart handlade om förträffligheten med FI utan också om de mörkare sidorna.

De sidor vi kanske inte pratar så mycket om, ett skäl varandes socialt stigma (om man väl nått sitt mål ska man vara glad och hålla tyst) men också för att merparten inom FIRE-rörelsen fortfarande är på väg mot FI och således inte kan vittna om eventuella nackdelar när friheten är ett faktum.* Eftersom de punkter Paula och Tanya diskuterade under podden var så skilda i sítt slag så jag har valt att dela upp dem i tre delar. Idag:

Vi har lärt oss att vårt värde är detsamma som vad vi bidrar till i samhällsekonomin

"We are tought that our value as human beings is the worth of what we do economically. [...] I hope this goes without saying that this is a false idea. We all have intrinsic worth that is absent of our economic contributions. And we all make contributions to society that are not necessarily economic. Unfortunately though, this notion is still something that many of us have deeply internalised. What that means is that when we are no longer working, either by choice or due to disability, that can cause a bit of a personal crisis in terms of how we regard our self worth. So this notion that you are what you contribute to the economy, this is an idea that we need to unpack and process as we face retirement or the prospect of a mini retirement or a sabbathical or any carreer transition."

Detta var faktiskt en av mina funderingar när jag väl slutade vara med titel. Vad skulle jag nu säga till folk jag träffar för första gången? Jag hade ju i många år kämpat för att klättra karriärmässigt och i vissa fall hade jag till och med accepterat en tjänst med betydligt mer jobb (men inte med betydligt mer lön) bara för att titeln innehöll ordet "chef". Om jag inte var min titel eller min befattningsbeskrivning, vem var jag då?

Just i mitt fall visade sig detta vara en icke-fråga. Fördelen med att vara fri är att man slipper umågs med människor som bryr sig så mycket om vad man har för titel, det var ju i ärlighetens namn mest på jobbrelaterade mingel sådant hade betydelse. En granne, troligtvis uppvuxen under finska vinterkriget, frågade vad jag sysslade med nuförtiden eftersom hon genom idogt bakom-gardin-gluttande sett att jag är hemma mer än tidigare, och då sa jag att jag fått kicken. "Jahaaa....du är alltså hemmafru!" Så var den saken ur världen. Och mina nya bekantskaper, det är ju ni och ni är ju inte så knussliga med titlar.

"When people ask you what you do, you can no longer decisively state a job title for which someone gives you a W-2 (typ A-skattsedel)".

Om du redan hoppat av ekorrhjulet, kände du dig inledningsvis vilse i pannkakan? Eller om du fortfarande är på väg mot FI - är du rädd för att du ska känna dig värdelös när du inte längre har någon lång engelskklingande titel att hålla i när det blåser?

Mvh/
FruEfficientBadass

P.s. Tanya har precis givit ut en bok som heter "Work Optional - Retire Early the Non-Penny -Pinching Way".

* Jag kan även rekommendera Mad FIentists bloggpost "First Year of Freedom".