Flytten

För ganska exakt en månad sedan körde vi det sista lasset upp till vårt lantställe. I samma veva ändrade vi folkbokföringsadress så nu är vi officiellt icke Stöckhölmare. I vanlig ordning inleds våra vistelser på landet med ett maraton av kroppsarbete. En eftersatt trädgård måste röjas upp, saker som trillat av husen under vintern måste åtgärdas (trä, glas etc) och i år tillkom även inredning av barnens rum av det mer arbetssamma slaget d.v.s. bygge av en vägg, montering av diverse hyllor samt införskaffande av två skrivbordsmöbler. Det tog en dryg vecka att få de sakerna på plats men därefter tillkom en del småfix av typen röja ner årets upplaga av rönnskog bakom huset. Men förutom lite mer interiört donande än vanligt känns det som en helt vanlig sommar, fast längre. Vi brukar ju sällan komma upp förrän i mitten av juli och att vara här redan till midsommar är lyx. Att dessutom komma hit utvilade och glada, inte som urlakade trasor med slutspurten på jobbet som en mörk skugga efter en, är lyx upphöjt till två. Men det mest fantastiska av allt är ändå det ni som följer mig på Insta kunnat bevittna nämligen hönsen.

Alltså, dessa små liv. Att ingen har berättat för mig förut (okej min konstnärliga ledare har berättat för mig men förutom henne) hur underbara de är? De är riktiga små charmtroll. Ovan är Jerry, en Hedemorakyckling på väg in i tonåren (typ). Ser ni hennes små dinosaurie-fötter? Jag kan berätta att när hon myser sådär i min dotters famn blir fötterna alldeles avslappnade och man kan liksom fläta fingrar med henne och gosa med de mjuka små torra trampdynorna som är alldeles varma. En stund senare la sig dottern ner i soffan och Jerry lade sin näbb mot hennes kind och andades sin lilla kycklingandedräkt mot min dotters hud så att min dotter började gråta av rörelse. Senare samma kväll (det här var första dagen vi började kela med dem), satt barnen med varsin höna i knät medan vi kollade på film och hönsen fick äta körsbär och popcorn.*

De är kort sagt helt ljuvliga och ytterligare en charmerande egenskap är att de inte kräver något underhåll att tala om. Jag byter vatten en gång om dagen, fyller eventuellt på med lite basfoder från Granngården (ja jag vet, man ska bulkköpa från någon bonde men i väntan på att jag skapat erforderliga kontakter kör vi på detta, vi har trots allt bara en handfull höns) och sopar bort lite spillning. Sen går de runt i sitt "panic room" (den innersta delen av hönshuset) eller i ladugården. Ibland vågar de sig ut på gräsmattan, men där vill jag bara att de ska vara om vi är där eftersom det varit en del rovfågelsattacker mot hönor i området på sistone och blotta tanken på att förlora Ben eller Jerry eller Svarten...jag klarar nästan inte av att tänka på det.

Frugal win hönor? Icke-existerande om du frågar mig. Nu har vi inte lagt några pengar på själva hönshuset eftersom vi inredde ett gammalt djur-rum i ladugården och använde existerande virke för att bygga innervägg. Okej jag köpte en rulle hönsnät eller två men det var ingen kostnad att tala om. Men själva hönorna (rasrena Hedemora) kostade 250kr/styck och värmelampa, vattenautomat, värmematta vattenautomat (till vintern) och ett par fodersäckar gick på en tusing. Men om man betänker att folk kan lägga det tiodubbla på en raskatt eller en hund och vi redan nu erfar denna euforiska lycka över de små förvirrade mysdjuren, är det värt varenda spänn, med eller utan ägg. Bara att se småttingarna arrangera "picknick" på gräsmattan med majs och vatten i små skålar (för att sedan mest springa kors och tvärs i jakt på hönorna) gör det värt det. Och känslan av att återföra djur in i en ladugård som gapat tom sedan tidigt 90-tal. Det är feng shui i dessa allra bästa form.

Att vara här, att kunna stövla runt på innergården osminkad med något fysiskt projekt på gång, allt medan himlen skiftar från klarblått till mulet tillbaka till klarblått, är en dröm jag haft sedan 30-årsåldern. Först var den diffus och overklig och jag slog alltid genast bort den. Det var "omöjligt", jag skulle aldrig lyckas med det, åtminstone inte medan barnen bodde hemma. Kanske att jag och min man kunde göra det någon gång som pensionärer. Det var mina tankar runt 30. Jag är tacksam för att jag inte redan då hittade MMM för det hade varit helt outhärdligt att gå och vänta in detta scenario under 13 år.** Jag känner mig emellertid tvingad att brasklappa att vi nu befinner oss i Sveriges Toscana a.k.a. Hälsingland sommartid och även en mulen dag ser från mitt skrivarfönster på plan två rätt inbjudande ut:

Kom igen i november när det kompakta mörkret lägger sig eller i mars när det snögloppar och barnen går i skolan och jag har tentaångest. Det är möjligt att vi tycker att det hela suger då. Fast det utesluter inte att vi tycker att det är toppen just nu. Återkommer om mer lantlif inom kort.

Mvh/
FruEfficientBadass

* Ett tips är att ha oömma handdukar under hönorna, de är inte rumsrena.
** Å andra sidan hade jag nått fram betydligt snabbare om jag stött på MMM vid 30. Fast då hade han inte börjat skriva. Moment 22.