Läsarmail: "Ni är mina partners in crime"

Detta är mitt första, men förhoppningsvis inte sista, inlägg i serien Läsarmail. Ni ser mina etiketter om ni går in på bloggen i DATA-läge, scrollar ner och håller utkik till höger. Där kan ni exempelvis klicka på "Investera" för att få upp alla de inlägg som är kopplade till detta ämne och så vidare. Där ligger nu också etiketten/rubriken/punkten "Läsarmail" som jag hoppas kunna fylla på med era historier, tips och best practices framöver. Så sluta för guds skull inte att maila, det är sjukt inspirerande.

"Hej !

Jag gör som jag blivit tillsagd och mejlar....Hade köpstoppsår 2014 och det var väl då jag började min resa mot FIRE. Skulle kunna gå i pension meeen vill hjälpa sonen när man pluggar på universitet så han slipper ta studielån. Jag gillar att resa det ger mig livskvalitet. Jobbar som konsult (sedan 2016) mindre än halvtid vilket jag kan sluta med när jag känner för det.

Till saken, din blogg har hjälp mig att skala löken klart. Men det viktigaste, den har NORMALISERAT mitt beteende (inför mig själv), när jag går hemma och "drar", när jag står böjd över halva priset-lådan på Willys och letar fynd (jag bor i en liten stad och har ett högstatusyrke).

När man kommit långt på FIRE-vägen behöver man ingen budget och jag har relativt nyligt börjat tycka synd om "vanligt folk" som stressar/jobbar och inte har fattat detta. Det känns som om du och de som kommenterar på din blogg blivit mina "partners in crime". Har >70 mil  bara till Stockholm så därför har jag inte kommit på någon träff, men vill gärna. Fortsätt ordna träffar jag vill gärna komma någon gång.

Tack från djupet av mitt hjärta för din roliga blogg som gör att jag inte känner mig ensam i detta!"

Är det inte ett rart mail då så säg? Om någon för några år sedan sagt att jag skulle bli den förebild folk saknat för att rakryggat kunna rota i halva-priset-lådan på Willys, hade jag nog begått harakiri med mitt Hermèsarmband. Idag höjer jag på hatten till avsändaren och skanderar ett högt och jublande BRAVO!

Texten sätter desstom fingret på något jag började fundera på häromdagen när jag påbörjade arbetet med min Kraftpekar-presentation till CampFI Süd: Vikten av förebilder. Innan jag "träffade" MMM et al (jag har ju de facto inte träffat honom knasboll, men det känns ju så när man hänger i den delen av bloggosfären) var sparsamhet enbart förknippat med skam och pinsamma personligheter. MMM illustrerade hur resurseffektivitet (ett finare ord för sparsamhet) kunde vara snudd på coolt. Om vi för en sekund förflyttar consumer suckern till ett fiktivt företag: "Asså vi på CorpInc. bryr oss inte så mycket om pengar och kostnader och sånt. Vi tar stora lån och bränner iväg på lite olika grejer, lite vad vi känner för. Ibland går vi plus, ibland går vi minus, det är inte så noga, bara vi har kul YOLO." 

Hade du tyckt att det var ett proffsigt och ballt företag? Skulle du vilja jobba där? Eller skulle du hellre vilja jobba på det visionära företag där man medelst lean inte slösar på varesig mänskliga eller materiella resurser för att nå de operativa såväl som de taktiska målen. Ett bolag där man inte med kniven mot strupen piskas fram dag efter dag med panikåtgärder utan tvärt om har tid till kvalitativt umgänge mellan medarbetarna (i den mån det finns, se det som symbolik eftersom det jag egentligen avser är familj och vänner i ett FIRE-liv), lite slack och extra ledighet då och då eftersom folk presterar exakt där deras insatser gör nytta. Vill man kanske hellre jobba här? Jag tror att de flesta hade valt att jobba på det senare företaget, men fortfarande bete sig som det förra i den privata sfären för det är ju så pinsamt att ens tänka på pengar, än mer att tala om dem.

Jag ska kanske inte kasta sten i glashus givet att jag bloggar anonymt, men låt det vara ett led i bevisföringen då. Hade jag bloggat om mountain-biking eller hudkrämer hade jag med allra största sannolikhet inte varit anonym. Så jag håller med dig, läsarmailaren, det är mycket trevligt att inte känna sig ensam.

Mvh/
FruEfficidentBadass