Skillnaden mellan att jobba heltid och att inte jobba heltid

Folk frågar mig ibland vilken den största skillnaden är från mitt gamla liv som heltidsarbetande tjänsteman och mitt nya liv som student och gigster.* Det är ganska lätt att svara på:

Att inte jobba heltid som tjänsteman 

är att erfara själslig frid.

När jag jobbade hade jag en hel ångestpalett och jag minns att jag vid något tillfälle försökte beskriva den i ord. Jag skrev till och med om det på bloggen men hittar inte inlägget, det var något i stil med: "När chefen knackar på min dörr med rödflammig hals och stirrig blick och säger att 'kan du komma in på mitt rum är du snäll?'" = Ett bottendjupt sug ner i maggropen för nu har något skitit sig och det rejält. "Kunden från helvetes telefonnummer på min mobil" = en stickande känsla mitt i bröstkorgen. Känslan av att världen sjunker. "I miss your reporrrt, you need to give me yourrrr reporrrrt". = Den störande känslan när controllern kommer och stressar med viktig min trots att jag inte har deadline förrän dagen efter och jag känner ett kliande behov av att tusennåla henne på underarmen.

Detta var bara ett smakprov. Jag har helt utelämnat "Vi-är-bara-fem-minuter-in-i-måndagsmötet-men-det-känns-som-fem-år"-känslan som är mer uppgiven än något annat, "Fritids-ringer-och-jag-kan-verkligen-verkligen-inte-lämna-jobbet-för-jag-står-i-tur-att-få-verbalt-stryk-av-kunden-från-helvetet-och-jag-vill-få-det-överstökat-innan-helgen" och "Ursäkta, har du ett ögonblick?" från en sur medarbetare som jag vet vill diskutera lön för tredje gången sedan årsskiftet.

Vad har jag för känslor i dagens palett? Få se nu...

"Morgonkänslan"= När jag slår upp ögonen och inser att jag har ännu en olevd dag framför mig. Den är neutral. Men lyssna här för detta är centralt: Den innehåller i princip aldrig ångest eller ens en känsla av gruvelse**. None whatsoever. "Campuskänslan"= En känsla, parad med doften av pulverkaffe i pappmugg, som får det att fröjdas i själen för jag vet att en väl utvald föreläsare kommer att förse mig med insikter jag inte tidigare hade och att när 1h45min har gått så säger hen: "Nu är tiden ute, tack och hej" och inte: "Neeej hörrrni, det här blev vi inte klokare på, låt oss beställa in lunch och fortsätta vårt meningslösa ältande i ytterligare fem timmar om detta perifera bullshitämne ingen av oss bryr sig om", så som ofta var fallet på CorpInc.
"Eftermiddagskänslan"= Å en favorit. Det är då jag kommer hem med andan i halsen efter dagens nästan timslånga sammanlagda cykeltid och får starta igång dagens första brasa i någon av husets kakelugnar. Medan det börjar spraka och låta i spisen gör jag en kaffe och lastar ut mina böcker och min tomma matlåda och sedan tar jag ett valfritt barn och tvångsgosar med det på soffan.
"Kvällskänslan" = Nej vet ni, det här är min favorit. Det är när jag eller min man börjar laga mat så sakteliga, framåt 5-snåret. Den ene fixar, den andre sitter bänkad vid köksbordet och så pratar vi om det som hänt under dagen. Ofta har det inte hänt något särskilt eftersom våra liv numera är så odramatiska, så då kan vi diskutera poddar vi lyssnat på. Till skillnad från förr kan vi nu ha något som tangerar riktiga samtal och inte bara tekniska handovers av typen "Maten står på spisen, jag drar till föräldramötet nu".
"Nattningskänslan"= Den känsla som infinner sig när det är dags att få småttingarna i säng och vi har tid och lust att läsa, rita, lyssna på podd och prata i närmare en timme utan att samtidigt försöka lösa jobbrelaterade problem i våra huvuden.

Kort sagt, jag känner inte längre att jag är under lågintensiv attack, som jag ofta kände i rollen som försäljningschef. Baksidan? Jag "tjänar" (om man nu kan kalla studiebidrag inkomst) runt 15% av det jag tjänade förr. Är det värt det? För fem år sedan hade jag sagt: Givetvis inte, hur ska jag kunna leva på 15% av min lön? Fem år post MMM svarar jag: Med största sannolikhet. Beror på hur börsen utvecklar sig framöver, hamnar vi i privatekonomisk kris var det troligtvis inte värt det. Men förutsatt att börsen följer ungefär samma mönster som den gjort historiskt och vi fortsätter att dra in några spänn löpande så som jag beskrev i måndagens inlägg, lär vi överleva. Åtminstone om vi lyckas hålla tassarna borta från consumer suckerae och okynnesrenoveringar. Jag säger inte att alla vantrivs på jobbet - högst 50% enligt denna undersökning - men de som gör det vet vad jag menar. Det är gött att dra ner på kraven och ge mer tid till att bara vara. Så här upplever jag det:

• Känslan av välbefinnande gillar varken tighta scheman eller överdrivna externa krav. 
• Kreativitet kvävs i många fall av stress och tidsbrist.
• Ditt engagemang i ditt lokalsamhälle stimuleras av att du själv känner dig generöst bemött av såväl folk omkring dig som av dig själv. 

Surrigt och flummigt inlägg jag vet. Och det är inte på något vis ett inlägg i syfte att vara balla allan inför er som antingen älskar att jobba heltid med långa titlar eller er som inte älskar att jobba heltid med långa titlar men som fortfarande har några år kvar på resan och inte ser omskolning och karriärbyte som en framkomlig väg dit. Men jag kände någon form av behov av att få det ur systemet, kanske som en morot till er som strävar mot FI och undrar om det verkligen finns en skatt vid regnbågens slut. Det korta svaret är ja, det gör det. Den är rätt anspråkslös och o-blingig själafriden, men den är en skatt. Over and out bitchas.

Mvh/
FruEfficientBadass

* Eller, det gör de faktiskt inte, men jag funderar mycket själv på det och tyckte det var en bra öppning.
**  Såvida det inte står cellprov på schemat men det är ju bara en gång vart tredje år.