Ett kök att trivas i 0 kronor

Vad gör att man trivs i ett kök? Jag vet inte vad som föregår i din depraverade hjärna, men om du frågar mig skulle jag säga: Ett rejält bord för många att sitta vid, en riktigt vass kniv och tända ljus. The rest is noise. Ni kanske tror att jag nu rensat igenom alla ytor i mitt liv och att intet återstår men faktum är att köket på vårt lantställe, numera vårt hem, lämnade en del att önska. Varför? Det finns inte jättemycket förvaring. Däremot finns det köksgeråd från fyra generationer bakåt, vilket gjorde att man ibland behövde lyfta på saker för att komma åt andra saker. Ibland var de saker man lyfte på ovala eller runda, men de låg staplade på saker som var rektangulära vice versa. Jag vill inte överdriva eller så för då börjar ni tro att jag är sjuk på riktigt, men jag får kli i själen av sådant.

Dessutom har beståndet av företrädesvis modeeerna köksprylar ökat i och med vår flytt hit. Jag åsyftar då eldrivna mackapärer som riskokaren, hushållsassistenten och långkokaren. Dessa attiraljer stod och skämdes på golvet i det iskalla skafferiet och det tog emot varje gång man skulle ut dit och rota. Dessutom var det hela tiden ett letande efter dagliganvända prylar som rivjärn, durkslag och citruspress, eftersom någon [host min man] ställde sakerna på Olika Ställen Varje Gång. Dessa saker sammantaget gjorde att jag en dag i oktober tog tag i skiten och se nedan turordningen:

1. Skåp före

2. Allt ut

3. Skåp efter

4. Junk

5. Dymoförklaring till Vissa

Min filosofi var som vanligt att tömma ut, torka ur och bara plocka tillbaka sådant vi använder. Det var i sanning intressant. Det övergår mitt förstånd att vi exempelvis hade en perkulator-kaffebryggare på prime spot givet att vi inte vet hur man gör perkulatorkaffe. Det är dessutom ironiskt att jag, som gjort business av att raljera över mina föräldrars tripletter av köksföremål, hittade tre trattar. Och all-de-les för många uppläggningsfat. Folie, bakplåtspapper etc. var i en röra och i underskåpet låg hushållsrullar i ett hav av plastpåsar. Värdo. Inte heller behöver vi fem brickor, särskilt inte sedan jag anskaffat Brickan i mitt liv med min mans avtacknings-presentkort från Svenskt Tenn.

Vi har också ett skåp ovanför diskbänken med vardagsporslin och även det fick sig en omgång. Men så de då bara:

1. Överskåp före

2. Överskåp efter

Det är svårt att se på bilderna kanske, men jag gick efter samma metodik. Ut med allt, torka rent och fundera kring verkliga vardagsbehov. Är det rimligt att ha assietterna med guldkant framme när barnen regelbundet vill mikra ostmackor? Är det praktiskt att blanda vanliga kökshanddukar med de vita linneservetterna i ett sammelsurium av textil? Är det så förbannat svårt att hitta ett dedikerat ställe att ha hushållspappret på? Svaren är nej, nej och åter nej och dessa opraktiska beslut (eller konsekvenserna av brist på beslut) renderar oss vardagsstress och huvudbry. Det tog mig en halvdag att styra upp skåpen och jag tror att jag permanent tappade känseln i höger långfingertopp efter allt tryckande på dymon, men det var så värt det. I vanlig ordning undrar kanske du varför jag skriver om de här sakerna på en ekonomiblogg? För att låna ett stilknep från Björn Wiman ("Man kallar mig Klimatchef istället för Kulturchef") så är det här lika mycket en Ekologiblogg som en Ekonomiblogg. Och det säger sig självt att det tär mindre på jordens resurser att nöja sig med det man har istället för att skaffa nytt.

För som jag redan påpekat i ett tidigare inlägg  är det oerhört lätt att dras med i renoveringskulten. Den marknadsförs till oss dagligen i form av TV-reklam, annonser och pappersblad med avsändare som Bauhaus och Byggmax.* Som om inte det var nog har vi peer pressure i form av vänner och bekanta och bekantas bekanta som passerar i våra sociala flöden. Vi är så upptagna med att flåsa ikapp alla dessa individer att vi sen inte har tid att faktiskt odla våra sociala relationer före/medan/efter det att vi renoverar.

Jag själv är långt ifrån immun. Efter att ha skrivit långkjolsinlägget jag refererar till i stycket ovan, ja faktiskt i samma veva som jag gjorde detta inläggs köksrensning, var jag på god väg att skrota mitt gamla beslut att låta matsalsväggarna vara fula och spruckna och istället bränna på spånplattor och jugendtapet från Duro. Det var enbart ett småkaotiskt vardagsliv under andra halvan av september som gjorde att jag tvingades till betänketid och därmed sans. Det är assvårt. Men genom att optimera det du redan har så åtminstone minskar du risken för att du ska rusa åstad och dränera din framtida frihet. För som Anna Bratt skrev i UNT för några år sedan:

"Året är 1986. Du ska flytta till en lägenhet i stan. Ja, så du bär in dina lådor och ställer dit dina möbler, helt enkelt. Klart! Nu – 30 år senare – kanske du först av allt skulle ha kontaktat en inredare för smakråd innan du rev ut köket – som det i och för sig inte var något fel på, bara inte din stil. Sedan hittar du inspiration till den nya inredningen på nätet och när hela hemmet är klart visar du upp det på din egen inredningsblogg!"

I mitt fall innebär köksrensningen att jag till vardags ser fram emot att laga mat eftersom jag har nödvändiga verktyg på armlängds avstånd. Detta minskar också risken för ad hoc-lösningar av typen "take-away" vilket är ytterligare en frugal vinst. Jag tycker också att det är snudd på meditativt att plocka ur diskmaskinen eftersom sakerna sömlöst rinner upp i hyllorna på sina på förhand utmärkta platser, istället för att jag inför varje objekt ska stanna och tvingas tänka: "Var var det den här stod egentligen". Inte heller blir jag avbruten i min tysta avgudan av unge herr Vikingur Olafsson och hans Bachtolkningar av en man som står och hojtar "Var är hushållspappret?" när jag sitter framför brasan i mina nästan ljudtäta lurar. Kort sagt: Min livskvalitet har ökat markant och detta utan att jag satt sprätt på en krona. Och är det inte det man vill med renovering, att få ökad livskvalitet?

Mvh/
FruEfficientBadass

* Svensken spenderade närmare en kvarts miljon på "sin senaste renovering".