Year of FI

Gott nytt år bitchas! Som ni vet brukar jag beställa kalendrar via personligalmanacka.se and I love it. Förra året döpte jag min kalender, la till en tag line: Year of FI. Varför? För att jag är en tönt och att det var mitt första år som [semi/soft] FI, vilket jag kände för att fira gm denna benämning.

Hade jag suttit med facit i hand hade jag kanske övervägt denna undertitel: "Year of Health". Varför? Jag har aldrig varit så frisk som under föregående år (minus en liten svacka på slutet). Ni som varit med ett tag vet att jag i direkt anslutning till själva heltidsjobbsslutet i juni 2018 inte mådde helt hundra då jag drabbades av post-laborativ stress med en massa märkliga symptom bland annat ont i en arm, helt utan orsak.

Under samma höst repade jag mig och var inte sjuk eller sjuklig en enda gång. Detta härledde jag emellertid främst till det faktum att jag inte satt instängd i mötesrum med småbarnföräldrar och att jag rörde mig ute under flera timmar varje dag. Men även under den höst som nu gått - där jag suttit instängd med 50-talet snoriga journaliststudenter i föreläsningssalar - har jag varit frisk. Jag har inte ens känt av den där molande, halvfebriga känslan av immunsystem på högvarv.

Förutom att slippa vanliga förkylningar och influensor har jag erfarit en mängd andra hälsofördelar. Eksem, magsmärtor, huvudvärk, yrsel och annat jag tidigare trott varit en del av livet, är puts väck. Jag sover löjligt bra (och kanske i överkant mycket, som en sju månaders baby ungefär). Efter fem månader med Intermittent Fast har jag inte längre mina komatiska efter-lunch-svackor och jag har gått ner ett par kilo på kuppen. Nu är ju inte IF något som endast är förbehållet folk som inte heltidsarbetar. Tvärt om, du hinner ju med en TPS-report extra om du skippar frukost och kommer in en kvart tidigare. Men jag märker ett tydligt orsakssamband mellan minskad förekomst jobb och bättre hälsa. Jag tror att Scott, Taylor & Jones gjorde en graf på detta:

Jag kommer att tänka på mötet med en före detta kollega vid en busshållplats i dussinförorten där vi bodde för cirka sju år sedan. Hon hade ett par år tidigare bytt arbetsgivare som var känd för att bränna ut medarbetare på löpande band och hon hade tilldelats den förhatliga mellanchefspositionen på logistiksidan. Liksom "trolla, trolla då för helvete!" utan budget. Jag lärde känna henne när hon var en sprudlande, positiv och utåtriktad person. Nu var hon en spillra av sitt forna jag. Inte bara såg hon ledsen ut. Hon var överviktig, hade ont i lederna och hade börjat kedjeröka igen (hon slutade under tiden jag jobbade med henne). Hon beskrev sin tillvaro som ett ekorrhjul där hon inte hade tid för någonting annat än att jobba. Träna, laga mat, sova, umgås med familjen, allt fick stå åt sidan. Det enda hon hade tid med var att röka, men det var nog framför allt för att hon kunde kombinera det med Outlook på mobilen.

Ett år senare hörde jag via barnen (som gick i samma skola som hennes barn) att hon sagt upp sig, sålt huset i dussinförorten och startat eget på landet så slutet gott.* Så långt som för min gamla kollega behöver det på intet vis gå. Det var otur att just hon hamnade just där - snäll och servil person på buffligt bolag. Men jag tror att de allra flesta blir bättre på att ta hand om sin hälsa när man har gott om tid i sitt liv. Ytterst få (åtminstone inte av de präktiga A-personligheter som befolkar FIRE-communityn) kommer efter en tids initial vila inte att låta sig nöjas med drönartillvaro utan man kommer att:

- Ta sig ut i naturen (varje dag?)
- Laga sin egen mat (från grunden?)
- Prioritera umgänge med verkliga människor (framför de platta på Netflix?)
- Sova mer (på nätterna?)
- Kanske till och med vuxenmysas mer (när man inte har huvudet fullt med TPS-reports?)

Det är vad jag tror tralala. Och med det önskar jag ditt ett synnerligen gott 2020, må din ISK öka och din hälsa stärkas.

Mvh/
FruEfficientBadass

*Ibland känns det som att arbetslivet är som maffian. Man måste klippa alla band (och gärna skaffa skyddad identitet, jag får fortfarande mail av Michael Page och jag svär att jag avprenumererat flera gånger) för att klara sig undan.