Jag pratar med min man

Passus: Apropå de diskussioner vi hade förra veckan med läsarfrågan "Rädsla för förlorad identitet vid FIRE" för att inte tala om IGMR:s pausinlägg från den 22/2: I helgen hörde jag ett Tim Ferriss-avsnitt som tangerade frågan. Det handlar mer specifikt om utmaningen hos högpresterande personer att känna sig nöjda och inte fylla på med en massa när man väl rensat schemat från tingeltangel. Kan rekommendera det om du har någon timme att slå ihjäl på väg till jobbet som du BEHÖVER FYLLA för att riktigt vara EFFEKTIV.

Nu i februari har min man haft vänligheten att skjutsa mig till stationen, särskilt de dagar jag bär strumpbyxor. Vi har då haft tillfälle att umgås på vuxenvis, vilket fordom hade betytt naket men i en trebarnsfamilj betyder att man kan prata med varandra i hela meningar. Som ni vet jobbar han deltid som ekonomitant på ett företag på orten, har noll personalansvar, i princip inga möten och stortrivs. Antal timmar är dessutom flexibelt och han bestämmer när och hur han vill jobba. Nackdel = han får ingen lön när han inte jobbar. Men det rör honom inte i ryggen givet att han har sitt stash om en månad skulle bli skral. Som januari exempelvis då han fick ut åtta tusen på grund av extensiv julledighet.

Men nu var det inte om min mans ekonomi vi skulle prata om utan hans allmänna hälsotillstånd. För jag frågade honom om han någonsin kände måndagsångest längre och svaret på frågan var nej. "Det var länge sen". Kan tyckas som en bagatell kanske, men alla som regelbundet drabbas av måndagsångest vet vilken surdeg det är - det lägger en blöt filt över den tid man har ledig (eftersom den ofta börjar redan under helgen) a.k.a. Lifvet och vad glädje har man av livet om man inte får glädjas åt det?

Min man signalerar inte stress på samma sätt som jag (med uselt humör) utan vänder den inåt. Enda signalen vi utomstående får är att han slår ner blicken i marken och tvångsmässigt börjar tvinna sin lugg. Rätt intressant ur ett antropologiskt perspektiv, det är som att se en fågel i sitt habitat och jag kunde nästan höra David Attenborough i bakgrunden när vi förr satt vid frukostbordet måndag morgon: "As you can see, the male is preparing for his week in the compound by twisting parts of his ornamental fur...".

I vilket fall, han erfar inte måndagsångest och trivs rätt bra med sakernas tillstånd. Vid sidan av sina gigtimmar ägnar han mycket tid åt tennis, piano och att rodda hela vardagsmaskineriet, så jobbet är mer att se som en liten del av ett annars rätt omväxlande liv. Dessutom har han ganska mycket kontakt med gamla jobbet på grund av ett konsultuppdrag samt ett pro bono styrelseuppdrag som gör att han får komma till stan ibland och klä sig i fina kläder. Kort sagt - en ganska soft yet tillfredsställande tillvaro för han.

Vi kom då in på ämnet framtid. Eller JAG kom in på det, eftersom min man i regel inte planerar mer än en vecka i taget, medan jag gör sovjetiska femårsplaner. Jag frågade då hur han såg sitt yrkesliv om vi skulle flytta tillbaka till Stockholm om ett par år (vilket ju var arbetsplanen). Skulle han kunna tänka sig att ha ett dito jobb även där? Eller känns kundreskontragigget i Hudik okej just för att det är Hudik, lite i skymundan?

Jag ska inte påstå att han hade ett klockrent svar på den frågan (se punkt: Planerar en vecka i taget), men det verkade faktiskt som att han skulle känna sig fine med det. De aspekter som gör att min man i dagsläget inte sluter sig inom sig själv och snurrar lugg är, enligt mina observationer, dessa:

1) Avsaknad möten
2) Avsaknad personal
3) Total flexibilitet i schemat

Vilket korrelerar ganska exakt med vad en av er nämnde i kommentatorsfältet för något år sedan: Var inte chef. Ha ingen chef. Gå 6 km om dagen. Nu har i och för sig min man en chef (viktig distinktion: denne bryr sig inte om var eller när han jobbar eller ens hur mycket han jobbar, så länge lönerna betalas ut och fakturorna går iväg), men min man är ändå chef över sin tid vilket ju är en viktig aspekt. Om du idag har ett fancy pancy jobb, skulle du kunna tänka dig att i framtiden ha ett opretentiöst jobb med dålig lön om det innebar att du åtnjöte punkt 1-3 ovan? Trots att dina gamla kollegor och annat löst folk antagligen skulle himla med ögona bakom ryggen på dig och undra vad du höll på med egentligen?

Mvh/
FruEfficientBadass