Konsumtion i coronatider

Jag fick inte till det här inlägget riktigt. Kanske för att det skrevs pre-corona och allt verkar ha vänts upp och ner sen dess, har säkert tio skrotade inlägg sedan mitten av mars. Inlägget nedan tog sin ansats i ett MMM-inlägg från januari: MMM:s 2019 Bachelor Spending, som gick ut på att han trots ökad livsstilsinflation kunde bibehålla en slimmad kostnadskostym eftersom han redan tagit tag i de stora posterna av typen boende, bil och löpande räkningar. Min slutkläm var just denna: Håll nere dina löpande kostnader och du kan kosta på dig en vinlunch för 700 kronor någon gång då och då (bildbevis längre ner). Men inlägget kändes apart i dessa tider. Tills...

...det i förrgår kom ett inlägg från Frihetsmamma som fick mig att fundera lite mer kring ämnet (hon skriver alltid som bäst när hon bestämt sig för att sluta blogga). Hon menade att det kanske inte var så dumt ändå att ha de där stora kedjorna på orten och att prioritera att betala för en bioupplevelse istället för att snål-låna DVD på bibblan. Fram tills nyligen har hennes uttolkning av "lokal stöttning" varit att handla på den lokala tebutiken eller gå på det lilla lunchstället på hörnan. Men det är heller inte så kul när kedjor av typen Intersport går omkull eftersom det a) är rätt najs att kunna prova skor på plats och b) det är inte så kul när grannar och bekanta, anställda på kedjor av det slaget, blir arbetslösa.

Jag håller delvis med. Ingen är en ö och man kan inte skrädda sitt samhälle efter just sitt enskilda behov. I så fall hade mitt samhälle sett ut som ett ruralt kluster av cykelvägar där alla haft hönshus på tomten och där orten endast haft fyra butiker: Lidl, Willys, Systemet och ett apotek. Å andra sidan är mitt drömsamhälle heller inte en stad där man måste ta sig med bil överallt och där de allmänna rummen till stor del består av konsumtionsytor. Ett samhälle där snittmedborgaren ägnar så stor del av sitt liv åt att jobba (för att ha råd att konsumera) att man varken hinner hänga med familjen eller ta hand som sig själv. Jag tror på en gyllene medelväg och det är den jag tänkte drömma om nu.

Mycket av det som sker idag hade skett ändå i sinom tid. Det var ju inte så att Flash eller Polarn hade det nice'n'dandy innan corona, men corona skyndade på processen. Jag ser också att det börjar poppa upp hybridlösningar, åtminstone i den kommun jag bor i. Hemleverans av husgeråd i vackert inslagna i paket och en butiksansälld som finns tillgänglig på telefon för att ge produktinformation. Modevisningar på Instagram från en samling butiker, hopplock av "personal shopping-kit" per telefon och leverans till dörren med fri klädprovning och swishbetalning. Eller som en butikssamordnare uttryckte det: "Vi kan inte konkurrera med näthandeln. Men vi är bra på lokal service och det är det vi tänker satsa på nu".

För jag tror precis som Frihetsmamma att de allra flesta av oss vill ha ett levande samhälle med handel och vandel på plats. Men min framtidsförhoppning är att kommersen kommer att ta ett något annorlunda uttryck. Kanske i form av att enskilda bolag och mindre kedjor får en chans, såväl online som fysiskt, bolag med mer hållbara affärsmodeller (läs: inte riskkapitalägda sådana med krav på aggressiv tillväxt IGÅÅÅÅR). Bolag som till skillnad från jättarna inte är beroende av ohemula volymer för att få den blygsamma vinstmarginalen att täcka alla overhead-kostnader, vilket resulterat i att vi i dagsläget importerat jackor nog att förse varje svensk medborgare med 1,2 jackor per år (vem behöver drygt en ny jacka varje år?) och där resterna dumpas på outlets och genom massiva utförsäljningar. Vi måste bort från den bulimiska konsumtionen och jag tror att corona på något rätt blir den kalibreringsappartus som kommer att hjälpa oss på vägen.

Det är inte en omöjlighet att hitta en balansgång mellan konsumtion och livskvalitet för samhällsapparaten som helhet. Jag är själv inte renlärig på det sättet - det händer att jag handlar nytt. Men också att jag handlar gammalt. Framför allt handlar jag selektivt och jag har mindre problem att köpa en messenger bag för 5 000 kronor än att köpa tio väskor på Accent för 500 kronor styck. Jag äter inte lunch ute varje dag, men nedan bildbevis på att jag gör det ibland och då flera timmar i sträck med tillhörande prislapp.

Vi dricker lunch, på den tiden man kunde träffas och umgås IRL. Det spelas livejazz i bakgrunden. OMG.

Genom att välja konsumtion med omsorg (och kanske betala lite mer för det vid dessa tillfällen) kan man tillåta sig själv lyxen att bygga en buffert så att man inte står handfallen ifall inkomstkranen skulle stänga av, samtidigt som man gynnar lokalt näringsliv. Jag tycker också att man ska resa och se världen. Men jag tycker att man ska välja sina resor med omsorg och i möjligaste mån välja miljövänliga ressätt. Och här man reser kan man också passa på att verkligen försöka stötta den lokala näringen, så som min konstnärliga ledare gjorde i Sri Lanka i vintras då de stöttade sin "butler" i villan de hyrde med en rätt ansenlig summa pengar för att bidra till hans dotters universitetsstudier. Låter imperialistiskt vid första anblick, men inte jättekonstruktivt för butlern i fråga idag när han står utan kunder och utan inkomst. Alla kan inte bli civilingenjörer inom loppet av en generation, men han har chansen att låta sin dotter bli läkare vilket i förlängningen är en bra sak för såväl hans familj, hans land och för världen.

Min poäng är helt enkelt att jag tror att corona är en bra påminnelse om att vi alla bör fundera kring vår konsumtion. Istället för att slentriankötta med dussincharter och fast fashion, stanna upp och reflektera kring vilket samhälle vi vill ha, vilka resurser vi är villiga att begå våld på för att stilla våra behov. Då menar jag även dina resurser. Är det värt det att äta utelunch varje dag om det i förlängningen innebär att du behöver jobba heltid fram till 67. Eller kan du nöja dig med en fredagslunch per vecka och (i kombination med andra sparåtgärder) tillåta dig att gå ner i arbetstid om några år för att på så vis få tid att hjälpa både dig själv och andra omkring dig.

Så, för att försöka knyta ihop till rubriken på inlägget menar jag detta: Ha inte dåligt samvete över att du är en frugal weirdo. Genom att du redan sett om din räkningsstock vad gäller de stora utgifterna boende, transport, mat, energi, telefoni och resbudget, behöver du vid eventuell arbetslöshet  inte stressa samhällsapparaten med akuta rop på hjälp och du har dessutom möjlighet att stötta produkt- och servicenäringen omkring dig i lite större utsträckning än vanligt. Men det är inte möjligt att backa bandet till december 2019 nu genom att börja spendera som en consumer sucker deluxe. MQ hade inte överlevt i längden ändå ("Marquet - vi mixar above premium med Myrorna...och du kan ta hit din dator och jobba å!" - really?), och de som jobbat på de nu kånkade bolagen kommer i sinom tid att få nya jobb, på samma sätt som värdshusvärdarna (min ständiga käpphäst) även de fick nya sysselsättningar efter bilens genombrott. Det kommer att göra ont ett tag, det kommer att kräva omställningar och nya riktningar i mångas liv. Men vissa menar ju att det var just en ny riktning vårt samhälle behöver ta för att bli mer hållbart i längden.

Hur går dina tankar kring konsumtion i coronatider?

Mvh/
FruEfficientBadass