Industrihönsen

För runt fyra år sedan var jag och min familj på promenad i trakterna kring min mammas barndomshem här i Hälsingland och trillade då in på en äggbod där jag av handlaren erbjöds att köpa några av hans mer seniora värphöns. Jag minns hur det värkte i själen - min längtan efter höns var så stor men jag kunde inte. Jag sprang fortfarande ekorrhjul och vår primära bostad var en lägenhet i Stockholm, illa lämpad för höns. De där industrihönsen har varit min målbild. En dag, i ett annat liv, skulle jag prompt åka dit och skaffa några.

Den dagen inträffade en fredag kring påsk i år. Vi fick av livsmedelstekniska skäl inte komma in i äggfabriken och se hönsen innan utan ombads ta med en flyttkartong och komma klockan 18:00, för då skulle de ha lugnat ner sig för kvällen. Äggbonden tog då fem höns (av 10 000, "en liten anläggning" som han uttryckte det) som en bukett i sin näve och la dem helt sonika ner i kartongen och där låg de tills vi kom hem. Flykten från hönsgården, vi befriade dem. Ni må tro att jag kände mig god.

Tills jag nästa dag började syna dem i dagsljus. OMG. Fulare höns har jag aldrig sett. Jag var införstådd med att de skulle se lite tilltufsade ut eftersom de trängts med många andra. Men vidden av det hela. Ni måste förstå mig, kära läsare, min referensram för höns ser ut som nedan:

Klassiska hedemora med nästan kalkonliknande fjäderskrud. Värper lite när de känner för det, ett par-tre gånger i veckan kanske och deras fysionomi är därtill anpassad (d.v.s. de ser "naturliga" ut). Tillgivna som hundar, låter sig lyftas och gosas med.

Enter: The Broilers. Framavlade för att värpa 100% (hönsbondeterminologi för ett ägg/dag, de jag köpte var på 90% varför han sålde de för en tjuga styck till mig istället för att slussa dem vidare till kattmatsfabriken).

Som synes har de pickat av varandras stjärtfjädrar och precis innan bilden togs ertappade jag den främre hönan med att helt oprovocerat dra en fjäder från en av sina medsystrar (det är därför hon ser så skraj ut, jag höjde rösten). Men det var inte primärt de luggslitna fjäderskrudarna som gjorde mig illa till mods. Det var deras överdimensionerade...vad ska man kalla det...magar? Där äggen kommer ut? Som fristående livmödrar på vita, spretiga ben, framavlade att värpa satan. Och deras skalliga huvuden, bara rosa skinn, toppat med gigantiska kammar som mestadels hänger i ögonen på dem så att de, som min man sa, ser ut som misslyckade syntare. Och inte blir det bättre när de blir på alerten och lyfter på kammen för då ser man deras ögon som är...bjärt orange. Orange ögon? Är det ens möjligt?

Därutöver, inte så konstigt kanske, men ändå: De var inte helt mentalt stabila. Jätterädda, roffiga och allmänt ouppfostrade. Slukade all mat innan hedemorahönsen ens hunnit fram, ofta i en sådan fart och med en sådan intensitet att de välte den tunga keramikskålen. Det läte de gjorde ifrån sig när de åt...har aldrig hört något liknande, men föreställer mig att det är i paritet med det läte som lejon ger ifrån sig när de sliter isär en antilop; slafs, slafs, roawr, glufs. Institutionaliserade var de å. När hedemorahönsen snällt trippade ut i trädgården varje morgon satt industrihönsen kvar längst inne i sin del av hönshuset och glodde. Jag försökte locka ut dem med majs men de bara stirrade på den, som om vore det potentiella handgranater jag skickat in.

Det gick en vecka. Det gick två. I slutet av den andra veckan försökte jag vänligt men bestämt att lyfta ut en och då hackade hon på min hand och ryckte till så att jag ryckte till och fick ryggskott. Okej inte ryggskott, men ont i ryggen och är det något som gör mig på dåligt humör så är det ryggont. Då ringde jag Bödeln.

Jag är inte stolt över detta. Nu i efterhand skäms jag. Men just då kändes det logiskt. Jag ogillade dem. De ogillade mig. De var uppenbarligen varken tacksamma eller anpassningsbara och jag tänkte att under normala omständigheter hade de ju ändå varit döda eftersom de fullgjort sin stipulerade äggfabrikstid på ett år och Bödeln är känd för att göra processen barmhärtigt kort. Men när han så dök upp i skymningen, beredd med rätt redskap och familjen i släptåg, hade jag hunnit lugna ner mig och likt en galen romersk kejsare hade jag nu ändrat ståndpunkt. Det faktum att barnen hotade förskjuta mig om vi dödade industrihönsen kan ha bidragit. Industrihönsen fick nåd.

Det var som om industrihönsen känt på sig att deras liv svävat i fara för redan dagen efter skärpte de sig. Försiktigt tassade de fram till majskornen och pickade lite prövande. Dagen därpå tuggade de i sig all majs utan att tveka. Senare samma dag gick en av dem ut ur hönshuset och en stund senare följde #2 efter (vi har av förklarliga skäl inte döpt dem, de ser identiska ut). Sen troppade de ut allesammans för att utforska ladugården, skita i vedboden och då och då titta ut i trädgården. Och nu (nu = kring valborg) hänger de ute lika mycket som hedemorahönsen. De pickar och gräver med sina vita spökben och kurar i solen, liggandes på marken på samma epikureiskt avslappnade sätt som de andra. Å, vad jag är glad att jag inte lät dräpa dem! Det är en fröjd att se dem erfara solljus, regn och till och med hagel för första gången evva, och se dem bekanta sig med jord, gräs och mossa under tassarna (klorna?). Att se hur de naturliga pick-instinkterna väcks till liv. Jag känner mig som han med baskern i Truman show - Jag Ger Lifv.

Helt annan fråga: En gång för länge sedan var det någon som tipsade om ett hönsfoder man köper hos bönder. Vad var det? För jag kan inte köpa värpfoder à 250kr/säcken på Granngården om jag ska fortsätta utfordra de här glupska kreaturen. Krossad vete? Pellets? Vad kallas det?

Mvh/
FruEfficientBadasss