Sidor

Ett moget beslut

För ett par veckor sedan tillbringade jag två kortare vistelser i Stockholm. Den ena för att inviga en väns kolonilott och vid hemkomst hade katta börjat löpa igen så det var bara att sätta sig i bilen morgonen efter för att ta ner henne till av oss utvald partner (mer om det i ett senare inlägg). Sammanlagt en dryg vecka i hufvudstaden och som alltid, en massa intryck när man träffar folk - på behörigt avstånd givetvis minus att jag sov skavfötters med hela familjen Stina Vini i deras kolonistuga.

Any heuw, jag tänkte berätta om min vän A. Hon jag brukar ha Britt-fylla med. Av skäl jag inte tänker tråka ut er med kunde jag inte parkera i mina föräldrars garage utan ställde bilen ute på ön, på A:s uppfart. Jag blev vid bilupphämtning bjuden på middag, välventilerad på uteplatsen, och hon berättade då att hon tackat nej till en tjänst. Jag kan inte närmare gå in på titeln, eftersom varje företag har just sin specifika titel-lingo, men låt oss säga att det var ett pinnhål upp med egen ledningsgrupp, totalansvar för försäljning et cetera. Så här sa hon:

"För några år sedan hade jag tittat på lönen och sen tagit beslut utifrån den. Med det resonemanget hade jag absolut tackat ja till den här tjänsten. Men nu började jag i andra änden och tittade på min tid. Hur mycket tid måste jag lägga på den här tjänsten jämfört med min nuvarande? Hur många timmar av mina döttrars uppväxt kommer jag att missa genom att tacka ja? Och då var det ett lätt beslut."

Jag är så STOLT över henne! Det intressanta var hennes mans lakoniska kommentar: "Ja du får ju räkna med att hamna i kylan ett tag nu". För så är det ju, man förväntas tacka ja och gör man inte det är det något som inte stämmer. Så A gjorde bedömningen att man nog kunde tänkas låta hennes sitta där hon satt i ett till två år till medan man rekryterar till den tjänst som hon tackade nej till. När den tjänsten väl är tillsatt och personen är varm i kläderna kommer man nog att rensa i de lägre leden bland högavlönade mellanchefer och då står inte hon högt i kurs. Så vi enades om att hon redan samma kväll skulle gå in och fläska på sin inkomstförsäkring.

Hon hade vid ett tidigare tillfälle under ett utlands-år tackat ja till en lite mer själadödande tjänst än den hon verkligen ville ha, med motiveringen att lönen var några tusen bättre. Det misstaget ville hon inte göra om. Och det bevisade hon nu i handling. Du kan vara commercial director deluxe, men kontentan blir ofta ändå "att sitta i fackliga förhandlingar och älta skit" som hon så väl sammanfattade det.

Har din inställning till befordran ändats sedan du började följa FI (om du gör det vill säga)?

Mvh/
FruEfficientBadass

21 kommentarer:

  1. Jag jobbar i en bransch utan befordran s.a.s, har valt att inte jobba heltid. Inte högavlönad precis, men det räcker för mig. Varje gång någon chef frågar om jag vill gå upp i tid svarar jag : nej tack, jag vill ha ett liv. Allt har ett pris. Efter att ha varit i "väggen" för många år sen (inte jobbrelaterat men väggen var hård ändå) så prioriterar jag att ha ett vettigt liv nu, spara för framtiden och planera för att leva med låg pension. Inte fire direkt, men jag har aldrig riktigt köpt "heltids-drömmen" dvs att om du får en heltidstjänst så är högsta vinsten vunnen. Nu är jag priviligierad med låga boendekostnader (tack vare planering för länge sen)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tjena Marie,
      Klart rimliga val du gjort där och härligt att du planerat och gjort de val du gjort som ger dig möjlighet att idag agera som du gör. På något sätt är det än mer värdefullt för någon som gått i väggen tänker jag, att ha möjligheten att kunna välja och bestämma mer över sin tid osv.

      Bra gjort.

      Mvh petrusko

      Radera
    2. Grattis till din insikt! Efter att ha vuxit upp i en familj där växelvis en eller båda föräldrarna varit chef och i olika omgångar blivit sjukskrivna för stressrelaterade problem (utbrändhet i upp till ett halvår, som jag minns det) återfår jag lite hopp för mänskligheten när jag läser detta. Min pappas filosofi om det hela verkade annars vara: jag ska ha min heltidslön, kan jag inte jobba har jag rätt till sjukskrivning. Med den filosofin skapas stressrelaterade hjärnskador med minnesproblematik och att man blir en annan person, som tar mycket hårdare på saker... Det bästa är såklart om man helt kan undvika utbrändhet genom att kontinuerligt se till att utrymme för återhämtning finns, det näst bästa är väl att verkligen se till att inte bli utbränd igen, det blir ingen glad över, vare sig arbetsgivare, familj eller en själv.

      Radera
    3. Samma här Marie, jobbar inte heller heltid och har inte gjort på över tjugo år, det går hur bra som helst. Klarar dessutom av att lägga undan, så inte speciellt orolig för pensionen. Har sluppit utbrändhet och att gå i väggen, kanske beror det på att jag inte haft något behov av heltid, utan klarat mig på mindre.

      Radera
    4. Tack för er feed-back. Vissa verkar anse det lite halv-skumt att medvetet välja bort heltidsjobb såvida man inte är sjuk eller nåt sånt. Däremot verkar många tycka att det skulle vara skönt att jobba mindre men...

      Radera
    5. Marie: Ja det verkar vara någon sorts förnekelse kring det där. De som inte har skapat sig möjligheten tycker att det är fel eller konstigt men som du är inne på skulle de gärna ha det lite gött om de bara kunde.

      Mvh petrusko

      Radera
  2. Som konsult kan man inte bli befordrad utan enbart tacka ja/nej till diverse uppdrag. Sen vi började med FI har jag dock hållit mig i kulisserna, gjort mitt jobb utan att sticka ut för mycket och tagit emot löneförhöjningarna utan att bre på alltför mycket. Har passerat 40 och har ingen lust att som ungtupparna flänga än hit och dit. Har rest mycket i mina dar, nu de sista åren innan vi lämnar in nyckeln tänker jag ta det lugnt. Jag märker att chefen också har noterat detta på de sedvanliga utvecklingssamtalen. Men jag bryr mig inte :)

    SvaraRadera
  3. Efter ganska många år där jag sakta men säkert jobbat mig uppåt och garanterat för mycket har jag inte bara tackat nej utan faktiskt tack vare en tillmötesgående VD klivit ned i både titel, lön och tid. Var med och rekryterade min egen kommande chef. Och sen 1 år tillbaka jobbar jag 4 dagar i veckan (en del hemifrån även innan Corona) och inget personalansvar längre. The joy of having a life! /Horsewood9

    SvaraRadera
  4. Hej!
    Klockrent beslut av din kompis.

    För några år sedan valde jag att byta jobb, lägre lön, färre timmar men mycket mindre ansvar och mycket bättre arbetstider.

    Jag har inte ångrat mig en sekund. Så värt det trots att pengapungen blivit mindre.

    Pappa betalar? - Bloggen om privatekonomi

    SvaraRadera
  5. Byter jobb till hösten. Samma arbetsuppgifter, samma lön men arbetsplats 300 meter från min ytterdörr. Det är mitt karriärsdrag, en promenad till och från jobbet, ingen bil, inga köer, ingen trängsel eller förseningar i kollektivtrafiken. Jag kan t.o.m gå hem och äta lunch om jag vill. Livskvalitén ökar.

    SvaraRadera
  6. Jag har lyckats göra chefen så sur att hen funderar på hur mycket det kostar att bli av med mig. Så kan det gå när man säger stopp och belägg men det kan man göra om man har FU-pengar.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Älskar't! Det är något jag nästan är sugen på jag med. :)

      Radera
  7. Det hojtas ofta från fackförbunden (mest LO tror jag, har faktiskt inte så bra koll) om "rätt till heltid". I min bransch när man kommit upp i åren, och karriären, så säger folk ofta "tänk om man hade rätt till deltid". Men de säger det tyst, till sina förtrogna.
    Många har tufft privat med skruttiga äldre föräldrar, barn med alla möjliga problem och så långa resvägar till jobbet på det. Vart tog fritiden vägen? Vart tog jag själv vägen?
    Och de som har högre position (chef, specialist mm) ska helt plötsligt finnas till hands "jämt", inklusive semestern när det är meningen att man ska vila och för det får de lite mer betalt.... som genast äts upp av extra skatt.

    Spargrisen

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tror det är SKR som driver kampanjen "Rätt till heltid" med spridning i alla möjliga organisationer. Det är märkligt att konceptet deltid ska vara så skämmigt. Ofta uträttar en deltidsarbetande person mer värde per arbetad timme men sitter av färre debiterade timmar framför en skärm med aftonbladet.se så jag ser inte riktigt problemet. Möjligen är det också ett socialt stigma, att man som deltidsarbetare anses vara slö och oduglig, när man inte ställer hela sitt lifv till en arbetsgivares förfogande. Till detta en dos avundsjuka: Varför ska jag behöva jobba heltid och inte hon gör?

      Radera
  8. https://skr.se/tjanster/press/skridebatten/debattartiklar/debattartiklar/heltidsarbetesomnormforalla.15356.html

    SvaraRadera
    Svar
    1. Men inte ett ord om _anledningen_ till att många inom SKR arbetar deltid.
      Kan det vara för att det är en väldigt tung och slitig bransch? Så folk ORKAR helt enkelt inte.
      Eller kan det vara att många jobbar kvällar, helger och natt och då inte vill arbeta full tid? För dels tappar man allt vad socialt liv heter dels äts den extra lönen upp av skatt. Förutom att det också sliter väldigt.

      Spargrisen

      Radera
  9. Intressant det där. I västvärlden är det status att klättra, ha ansvar och allt det där.

    I många länder i öst som inte har en så extrovert kultur handlar det om att lära sig sin tjänst till fulländning och göra ett gott arbete som man kan vara stolt över. Där kommer tillfredställelsen. Lean tex är en konsekvens av detta.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Autoteliska personer dras till sysslor som ger inre belöning, eller snarare, deras inifrån kommande tillfredsställelse leder till vissa handlingar som bekräftar och därmed förstärker den inre ron. Tvärtom för de andra, vilka är många i västerländsk kultur. Att kompensera bristande inre belöning med yttre, är dömt att misslyckas förr eller senare. Det kan istället förvärra läget och skapa stress, kanske utbrändhet i jakten på lycka.

      Radera
    2. Förresten: Här lästips: http://www.linusjonkman.com/?tag=autotelisk-personlighet

      Radera
  10. Oj, oj, oj, den har förändrats helt enormt mycket! Nu SKITER jag (nästan) helt i lön och fokuserar på vad jag själv vill. Jag vill jobba med något jag gillar, äga mindre prylar och ha mer fritid. Jag är dessutom på god väg! NO MORE FUCKING ANSVAR I MELLANCHEFSROLL. Inte för mig i alla fall!

    :-)
    /Louise

    SvaraRadera
  11. På grund av Covid-19 tappade jag allt och tack vare Gud fann jag mitt leende igen, det var tack vare Sr. Combaluzier som jag fick ett lån på 65.000€, och två av mina kollegor fick också lån av denna man utan några svårigheter. Det är med Sr. Pierre Combaluzier som livet ler mot mig igen, han är en enkel och väldigt förståelig man. Här är hans e-post:  combaluzierp443@gmail.com

    SvaraRadera