Ska ni renovera nu eller?

Sedan vi flyttat till vårt lantställe har jag fått den frågan ett antal gånger från folk omkring oss (företrädesvis män i blåställ). Jag förstår aldrig vad de menar. Vad? Fasaden brädades om för tio år sen, räcker inte det? Innanmätet funkar efter badrumsuppdateringen alldeles utmärkt, även vårt sofistikerade spissystem med två campingspisar bredvid varandra. Faktum är att min man på dessa spisar i somras tillagade den godaste rätten jag någonsin ätit - en pasta med räkor och pilgrimsmusslor som fick små änglar att sjunga i himlen. Exakt vad skulle vi renovera? Förutom taket då, men därtill är vi ju nödd och tvungna på grund av läckage.

Det fick mig att fundera, som Carrie Bradshaw hade sagt. Vad är det som gör det så självklart att man vid inflytt på ett ställe prompt måste renovera? Är det någon form av modernt revirpinkeri? "Ja alltså, köket fungerar ju, men det är kanske inte det vi hade valt i första hand he heee....så skiten åker ut [och vi åker in på livstid i kontorsbåset]".

Jag har varit med ett tag nu och har samlat på mig tillräckligt många iakttagelser för att kunna summera dessa i anekdotisk kunskapsredovisning. Om jag kondenserar alla de scenarios jag stött på bland vänner, bekanta och kollegor i åldersgruppen 60-talister och uppåt (storstadsregion) framträder ett mönster:

1. Man skaffar sitt första boende. Ofta en lägenhet. Här renoveras mycket lite på grund av dålig cash flow.

2. Man fortsätter att göra bostadskarriär. Kanske tillsammans med en presumtiv partner.

3. Det föds barn. Man längtar efter hus, eftersom barn "måste ha varsitt rum".

4. Vid det här laget har man renoverat satan i lägenheten och i kombination med den värdestegring som hade skett även utan renovering, kan man lassa in en rätt bra kontantinsats i ett hus.

5. Man köper ett hus någonstans mellan två förlossningar och befordringar. Ofta köper man det "billigt" eftersom det bott en gammal gubbe i det vars senaste renoveringsryck var att dränera huset i mitten av 80-talet. "Ja det finns ju lite att göra, men vi tänker ta det lugnt och låta det växa fram..."

6. Man tar det inte lugnt. För när karriärfamiljen väl landat i huset inser man att man under inga omständigheter kan laga mat i detta primitiva kök med låg diskbänk. Inte heller står man ut med att behöva sitta ner och duscha i det mintgröna badkaret som för övrigt ligger helt off-suite så man måste pinna upp eller ner ett våningsplan för att hinna med sin morgondusch. Och herregud, direktel? In med borrmannen.

7. Så man påbörjar en serie av ingrepp i huset, ofta med start i kök och badrum. Och när dessa tronar i glänsande majestät ser man än tydligare hur skabbiga övriga rum är så man fortsätter. Fortsätter och fortsätter tills hela huset ser ut som en sjöstanlägenhet på Hemnet. Varför bryr jag mig om detta? Folk får väl göra hur de vill, dessutom gynnar det byggvaruhusen och småföretagande VVS-män? 

Detta är vad som skaver en smula: Renovering har blivit ett imperativ, en norm. Genom att acceptera den här normen, exempelvis genom att med självklarhet fråga någon som byter boende "ska ni renovera nu eller?" befäster man att detta är något man bör göra. När det inte alls börs. För hittills har inga barn dött av att behöva sova i rum utan infällda spots. Mat kan lagas även på en gammal gasspis. Direktel kanske är miljövidrigt, men så är även renoveringshets. Och nu till mitt största störomoment: Renoveringar kostar skjortan och halva ärmen. Renoveringsbudgetar är som luft: De expanderar i alla [spar]utrymmen. Vilket gör att ett hushåll som ger sig in på renoveringsbanan väljer bort något annat, i det här fallet tid. Både i ett led (själva renoveringen som, även om den lejs ut på fackmän, tär på alla berördas scheman) som två (föräldrarna behöver sitta still i heltidstjänsten, gärna ett pinnhål upp eller två, för att finansiera det hela). 

Sen då den ultimata paradoxen: Det har hänt > en gång att jag besökt topprenoverade hem som, trots sina varsamt utvalda klinkers och fackmannamässigt utförda panelbyten, ser ut som hej-kom-och-hjälp-mig. För att det är ostädat, rörigt och allmänt kaotiskt. Varför? För att föräldrarna inte har tid att ta hand om vardagslogistiken eftersom båda jobbar heltid för att ha råd att renovera. 

Jag tycker att det är helt i sin ordning att renovera. Men jag tvivlar på att merparten av de som kastar sig in i renoveringscirkusen sätter sig ner och funderar på alternativen. Vad innebär det att vi dissar vårt nuvarande innanmäte? Vad prioriterar vi bort? Hur skulle vi kunna fuska till oss en harmonisk känsla i huset utan att riva ut allt? Kanske tänker man inte så mycket på de skabbiga golven om vi lägger ut en stor härlig matta, håller golvet rent från en miljard leksaker och låter en mäktig radda levande orkidéer stå i fönstret? Kanske upplevs det mintgröna badrummet ändå som rätt mysigt om vi håller det rent från sjutton flaskor finkem, ställer in några korgar och bejakar färgvalet med med tjocka, lyxiga handdukar i samma färgpalett vilket vips får det hela att kännas avsiktligt? Och även om det spar oss femton sekunder varje morgon att ha badrummet i direkt anslutning till sovrummet istället för att behöva gå ner en våning, får vi väga in att en omdragning av rören kostar oss cirka ett år i kontorslandskap, om vi nu gillar tidsstudier. Tänk om vi helt enkelt sket i alla renoveringar som inte är direkt nödvändiga? What if?

Upplever du att folk renoverar för lättvindigt vid inflytt?

Mvh/

FruEfficientBadass