Den härligaste känslan med att dra ur pluggen...

...inträffade för mig veckorna efter att jag fick kicken från start-upen. Jag har ju jamsat på om det innan, mina första dagar i ett hett juni 2018 då jag cyklade runt som en 12-åring på speed och badade i diverse badbara och ej badbara vatten och bara tjöt av glädje över att vara ute ur ekorrhjulet. I samma veva införskaffade jag ett block. Inget fancy, bara ett vanligt kollegieblock, av den typ du köper på ICA för 24:90. Linjerat. Det här var mitt planeringsverktyg. Jag gick alltså från att ha en jobbdator med det artvidriga Outlook som varje dag spottade ur sig kalenderposter och disgusting mail från kreti och pleti, en papperskalender med privata noteringar samt en massa annat tingel tangel till att enbart jobba med detta block. På första sidan hade jag skrivit in de saker som ger mig lyckokänslor. Ni vet, simma, skriva vers, gå i strumplästen på Waldermarsudde, hitta något jag letat efter, baka en limpa. Bara som en påminnelse, för att hålla ögonen på bollen nu när tid inte längre var min trånga sektor. Pö om pö fylldes blocket på med saker, olika projekt jag ville ta mig an av typen fixa ytskikten i lägenheten, vänner jag velat träffa mer och muséer jag velat besöka men inte haft tid för. Ni känner till uttrycket "tabula rasa"?

Tabula rasa, (latin, "tom tavla"), är en humanfilosofisk teori som hävdar att människan föds utan förutbestämda egenskaper, och att alla hennes egenskaper är förvärvade under livets gång. Enligt tabula rasa föds barnet som ett oskrivet blad, som skrivs under barnets uppväxt.

Så kändes det, som att jag var pånyttfödd och framför mig fanns bara oskrivna blad. Bokstavligt talat! HUR tillfredsställande är det inte att ha en att-göra-lista-tutti som säger typ:

1. Köp jäst

2. Hämta lillan på skolan

3. Ta en promenad med densamma

4. Baka bullar

5. Fundera på om jag vill plugga till hösten

Det har nu gått mer än två år sedan jag var insyltad i det corporata så mina minnen har börjat blekna. Men en del minns jag. Överfull möteskalender med plågsam skit av typen "Forecast3" och "Genomgång ny mall för utvecklingssamtal" et cetera. Externt pådyvlat mög som enbart dränerade mig på energi. Komplexa och ofta ej lösningsbara problem hopade sig, ofta som del av en sofistikerad charad vi alla utförde tillsammans på kontoret, som ett vuxendagis för folk med akademisk utbildning. Som min man så träffsäkert uttryckte det: "Skulle inte era produkter sälja bättre om ni avskaffade er själva och bara lät några logistiker skeppa ut skiten?". Nej nej, vi var tvungna att jiddra runt och kringelikroka oss till varje affär. Den skulle diskuteras före, under och efter, gärna även bollas med europeiska ledningen och absolut föras in i en massa mallar av typen affärsplaner, budgetar och månadsrapporter i Excel. Hatar Excel. Den enda Excelsammanställning jag gillade var den som följde på min årsbonusutbetalning, en bonus som ironiskt nog sällan hade med mina affärer att göra utan mer med corporata mål av typen resultat efter finansnetto, som ofta var ett direkt resultat av valutadiffen mellan Euro och SEK vilket liksom stod utanför min kontroll. 

Jag erfor de sista fem, kanske till och med åtta, åren i yrkeslivet en känsla av omöjlighet. "Det här funkar inte längre, det kan omöjligt fortsätta på det här viset." Många hävdar att de väntar på att folk ska genomskåda vilken bluff de egentligen är. Jag har min egen teori: Det är inte det som skaver. Det som missmatchar är att en del efter ett tag börjar inse att det är hela cirkusen omkring dem, i vilken de är del, som är bluffen. Att det omöjligt kan fortgå. Någon gång måste väl någon ställa sig upp och ropa att kejsaren är naken? Merparten av det som utförs i välbetald tjänstemannasektor är ju bara fluff i form av skapandet av rutiner, processer samt dess kontrollsystem vilka alla bidrog till att göra sådant som förr var enkelt till komplicerat? Det var avsaknaden av denna någon som åtminstone fick mig att börja känna vansinnet komma krypande närmare och närmare för varje år. Kanske därför min kärlek till FIRE-communityn är så stor. Att under de sista kontorsåren läsa Living a FI, Mad Fientist och MMM var som balsam för själen (även de svenska motsvarigheterna, som på den tiden mest bestod av FFF och MI30).

Anyhow, att då kunna bryta med den här pseudotillvaron och istället få plita ner sina ytterst modesta målsättningar i ett kollegieblock från ICA var som hjärn-spa. Det var att återgå till barndomens lycka i första sommarlovsdagen. Att få skriva ner småputtrigt: Saker du vill lära dig mer om, saker som du tycker är kul och människor du tycker om. Jag fick en ingivelse att jag kanske borde skaffa en sån där rosa penna med dunboll upptill och klistra in bokmärken och stickers parallellt med mina noteringar, så lättjefullt och barnsligt härligt kändes det. Jag och mitt kollegieblock. DET var den härligaste känslan av att dra ur pluggen. 

Har du funderat på vilket sorts block du ska skaffa den dagen det är dags?

Mvh/

FruEfficientBadass