Sidor

Heltid - Deltid - Nolltid?

Vi har ju i detta forum flera gånger landat i att lagom är bäst i alla möjliga sammanhang men kanske särskilt tydligt i yrkeslivet. Som "Arbetsplanen" sa i kommentatorsfältet i ett tidigare inlägg: "Det är nog få som genuint har 8-timmar-om-dagen-intresse för sitt jobb." Så: Jobba heltid i stressande kontorsmiljö = Dåligt. Driva runt vind för våg = Dåligt. Ha lite att göra, någonstans 20-60% av sin tid beroende på arbetsuppgifter och personlighet = Bra. Dessutom mummafluff för kalkylen, i det fall man inte orkar knega sig fram till 4%-regeln-fri. Fick också tips av en läsare om bloggen Zero Strategy och jag saxar ur ett inlägg från tidigare i år som jag tycker belyser frågan rätt bra:

"Semestern är slut sedan mer än två veckor tillbaka men jag är fortsatt korttidspermiterad och jobbar således endast 80%. Arbetsgivaren har nu börjat propagera för att vi skall återvända tillbaka till kontoret, om än något uppdelat så att inte alla är där samtidigt. Inte mig emot egentligen, jag cykelpendlar till och från min arbetsplats och jag kan ärligt säga att jag saknat mina kollegor en smula. Samtidigt har det varit ganska skönt med så mycket fritid som min korttidspermitering har gett mig, speciellt i början av den när jag endast jobbade 40%. Man kanske kan kalla den tiden för sockerfri FIRE, jag fick fortfarande nästan full lön men behövde jobba lite för den. Denna tid har åter fått mig att fundera på om FIRE är något för mig. Jag uppskattar uppenbarligen min fritid, men tänk om jag bara uppskattar den så mycket för att jag har så lite av den? Ständigt dessa tvivel."

Jag odlade ju under åren i fångenskap åsikten att jag bara ville vara fri och ledig. En bas av liv utomhus, mycket familjeliv och umgänge, med topping av ett eller flera kreativa projekt. Det var ju så jag levde första året som fri, läsåret 2018-2019 och jag skulle ljuga om jag sa att jag led. Det var helt freakin' underbart. Men jag låg inte och slötittade Netflix på dagarna utan rastade hundar, läxade upp barn, jäste limpor, renoverade lägenheten (nåväl, ytskikten), läste böcker, bloggade, gick på bio, umgicks med vänner och besökte simhallen mm. Det var ju också ett sorts detox-år och jag kände att såväl kropp som psyke behövde landa i någon form av neutralt lugn innan det var dags för nästa steg i livet.

Nästa steg i livet blev, lite otippat, journalistikstudier under ett så kallat påbyggnadsår för akademiker; en sorts snabbspolning av journalistprogrammet där jag läste första terminen med ettorna och sista terminen med treorna, inklusive tolv veckors praktik på en redaktion. Grundtanken med plugget var ju att få ett godtagbart skäl att hyra ut bostaden ("Studier på annan ort") och jag såg väl studierna mest som en rolig grej, något som kunde hjälpa mig att utveckla språket på bloggen. Det har det sannorlikt oxå gjort för jag skriver bättre än dem flesta blog grannarna.

Reporterjobbet är roligt. Det är kreativt och jag får styra upplägget i princip helt själv. Jag gillar att komma ut och träffa nytt folk och jag gillar själva ihoptotandet av materialet. Noll måndagsångest inför en arbetsvecka. Och jobbet har i princip ingen surdegspotential eftersom en nyhet är färskvara; när den är "utgjord" (det heter så!) är den klar och kommer aldrig åter.

MEN.

Det finns ett aber. Efter elva veckors heltidsjobb under sommaren erfor jag ändå en känsla från förr. En känsla av att jobbet suger musten ur mig. När jag kommer hem på kvällarna känner jag mig slut, även om jag slutar fem och är hemma fem över fem. Jag har ingen LUST till något. Jag vill inte klyva ved eller plantera om pelargoner. Jag vill inte baka muffins med minstingen. Jag vill inte spela backgammon med äldstingen. Jag vill inte skissa på outfits med tweenien. Jag vill helst bara lägga mig på sofflocket och dra på en film. Alla de där kryllande, bubblande känslorna av vardagspirr som jag kände under frihetsåret, är som bortblåsta. Jag känner inte ens för att rensa i röran någonstans, och då förstår ni hur illa det är. Det sätter sig även på humöret och jag är inte den spirituella muntergök jag var under frihetsåret.

Jag vill inte vara drama queen och påstå att det är SYND om mig. Jag har ett drömupplägg på mitt nuvarande ställe. Men jag saknar frihetspirret. Har man en gång erfarit pirret är det svårt att släppa det. Det där pirret som färgar omgivningen i technicolour istället för sepia.

Fig 1. Technicolour vs. Sepia

När sommarvicket nalkade sig sitt slut blev jag erbjuden förlängning fram till årsskiftet.* Det var faktiskt inte helt självklart för mig att tacka ja. Jag gav önskemål om 40% men fick 50% arbetstid, vilket jag förlikade mig med. Tiden fick jag (stort plus!) förlägga enligt eget hufvud och jag valde det i mitt tycke enda rätta: Jobba två veckor i stöten för att sedan vara ledig under två veckor. Som på oljerigg. Jag har vid publicering av detta inlägg bara testat detta i drygt en månad så det är lite för tidigt att ropa hej, men känslan initialt är bra. Jag har börjat gå morgonpromenader och lyssna på poddar under mina lediga veckor. Jag hinner fixelidona hemma, både invärtes och i i trädgården vilket, som ni vet, får min själ i balans. Jag tror att det faktiskt kan ha potential att förena mitt livs strävanden: Att få känna slack och frihet, men också liiite kniven mot strupen ibland.

Vad tror ni, är jag något på spåren?

Mvh/
FruEfficientBadass

* Anställningsformerna inom media ser ut som följer: Fetglöm följande: Fast anställning. Anställning längre än 11 månader för då riskerar du, hu, att bli inlasad. Så att som gröngöling bli erbjuden jobb under 6 månader är rätt fränt.

36 kommentarer:

  1. Själv är jag timanställd sedan 1 oktober och jag älskar det. Har tre pass inbokade fram till jul och det känns precis lagom. Jag har minskat min arbetstid succesivt under de senaste 15 åren och när jag varit ledig har jag velat vara mer ledig. Men jag kan tänka mig att det kan kännas tomt om man går från 100 eller 110 procent direkt till noll.

    Jobbigt när inte ens journalister alltid vet när man ska använda "de" eller "dem". Men dem kanske inte har fått lära sig det i skolan. Hoppas du kan hjälpa de! :)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag hade en journalistcamerade som kämpade en del med språket - han läste om första året när jag träffade honom (har tidigare skrivit om honom: "Kakmonstret"). I en redaktionsövning skulle han skriva hur sundsvallsborna besökte en julmarknad och skrev då: "Boerna i Sundsvall" vilket skapade stor förvirring i lärarkåren.

      Radera
    2. @IUS, haha! Jobbigt det blev med sista stycket! Tycker regeln med de = vi och dem = oss är bra man blir osäker. Eller så kör man bara "dom" på allt, men det kan också bli rätt hackigt att läsa.

      Låter svingött med timanställning. Finns en egen kraft i att välja mer jobb än man kanske egentligen behöver. Allt känns lättare när det är av eget val. Skulle du ha en patient som är riktigt dryg för att du dukat upp matlådan fel eller något (refererar nu till hemtjänst men det är kanske inte det du arbetar med) kan du bara säga "Vet du vad, jag behöver inte ens det här jobbet, jag har pengar jag kan leva på ändå. Vill jag inte komma imorgon så gör jag inte det. Men du behöver mig och jag vill hjälpa dig."

      Skulle jag vara helt ekonomiskt fri hade jag öppnat en selektiv klinik för "folk som förtjänar det", dvs alla som genuint vill ha hjälp oavsett om det inte blir perfekt, som är motiverade och är villiga att ta eget ansvar.
      Nu har jag spårat ur tillräckligt långt med den här kommentaren!

      /Arbetsplanen

      Radera
  2. Hej Fru EB.
    Tusen tack för omnämnandet. Jag är böjd att hålla med dig om att du skriver bättre och mer medryckande än de flesta av oss. Det är därför jag är en återkommande läsare trots allt. Jag är tillbaka på >100% heltid igen och jag känner mycket väl igen mig i din beskrivning att efter arbetsdagen är man helt håglös och mest vill slappa till max innan det är dags att börja om igen.

    Det låter som om du fått till ett drömupplägg och att du helt klart är något på spåren.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det var ju ett skemt. Jag är väl medeveten om att jag behandlar språket som en bitch.

      Ja visst är det konstigt, att även om man i grunden gillar jobbet i fråga, till och med arbetskamraterna, så är det som att all energi dragits ur ens kropp? Finns det jobb därute där man kommer hem invigourated, om det nu ens är ett ord?

      Radera
  3. I typ förra veckan jag landade faktiskt i att jag inte vill lämna mitt yrke helt för FIRE, jobbar som industriell projektledare och det är väldigt givande även om heltid är för mycket. Så istället för att jobba heltid och spara järnet i 10-15 år till kan jag gå ner till 50% om typ två år. Helt plötsligt är det inte ett mål långt borta i horisonten utan något jag kommer uppnå snart. Tanken svindlar.
    //AK

    SvaraRadera
    Svar
    1. Mer om det framöver, "Flamingo-FI", FIRE-rörelsens bäst bevarade hemlighet.

      Radera
  4. Semi-FIRE är jag mest inriktad mot. Finansiell frihet med en portfölj som täcker levnadsomkostnaderna vilket tillåter en möjligheten att helt sluta jobba om en vill/inte vill men måste.

    Strävan i arbetslivet är dock att arbeta 40-50%, antingen varannan vecka likt dig eller med fler lediga dagar per vecka. Optimal balans mellan utsvävande fritidsprojekt och arbete.

    Alternativt driva eget företag, dock förmodligen svårt hålla ett sådant projekt till 50%.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Känns som att du/ni är där nedan. För er som ännu ej bevittnad Bagarns badrumsmagi, kolla in senaste inlägget. Svenne banan borde svettas av pengaångest...

      Radera
  5. Har jobbat deltid under några år, ca 50/50 jobb/fritid. Fungerat alldeles utmärkt men successivt har fritiden dragit mer och mer. Nu beslut om "sabbatsår" på minst ett år men mer troligt 6-7år alt 4-ever.

    Vill ägna mig åt familjen och fritidsintressen samt undvika mer utomfamiljära kontakter än nödvändigt tills covid är överspelat.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag älskar hur du eskalerar "sabbatsår" till "4-ever" i en och samma mening. Det är väl själva skönheten med FI/semi-FI/insert-FI: Det öppnar upp för nya tidshorisonter för än det ena än det andra, med minsta gemensamma nämnare att alternativen blir fler.

      Radera
  6. Fick höra att permitteringarna kallats ”det stora slack-experimentet” 😔

    För mig har det varit fantastiskt lyxig under vår och sommar och tidig höst: mer tid till barnen, mer tid till trädgård och promenader, mer tid att läsa, mer tid att fixa hemma, mer tid till pro-bono arbete som gör gott i själen. MEN när oktober går över i november och allt är grått.. usch!

    Dessutom kommer det ju en smäll, sen efteråt, när samhällets pengar inte finns till de familjer som behöver stöd. Då får jag dåligt samvete.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Varför ledsen smiley efter "slack-experimentet"? Jag tycker att ordet har positiva konnotationer. Gällande gråa november måste jag citera min konstnärliga ledare som säger att hon aldrig känt sig så munter en november (hennes hatmånad) eftersom hon är ute och går hela tiden. Hon fick in 20 000 steg en dag under pågående Zoom-möten.

      "Dessutom kommer det ju en smäll, sen efteråt, när samhällets pengar inte finns till de familjer som behöver stöd." Förr eller senare behöver såväl samhälle som behövande familjer gilla läget för vi går mot en gigekonomi och det är inte jag som säger det. https://www.forbes.com/sites/forbescoachescouncil/2020/10/12/the-gig-economy-is-here-to-stay/

      Radera
  7. Jag har gått från 100% som sjuksköterska med daglig ångest till 70-120% som personlig assistent med ingen ångest. Har en fast anställning och en timanställning så kan själv välja om mer än 70% är intressant varje månad. När jag slutade som sjuksköterska var det väldigt skönt att vara helt ledig men efter drygt 3 månader ville jag göra något nyttigt som också genererade inkomst. Funderar i nuläget på om jag ska gå ner till 40% för att få mer tid till annat, det kommer täcka månadskostnaderna samtidigt som portföljen får vara ifred. Känns otroligt lyxigt att kunna tänka i dom banorna. Tror definitivt du är något på spåren med balans mellan frihet och arbete.

    SvaraRadera
    Svar
    1. "När jag slutade som sjuksköterska var det väldigt skönt att vara helt ledig men efter drygt 3 månader ville jag göra något nyttigt som också genererade inkomst." Tror att det här är en rätt vanlig reaktion. Men så underbart, tänker jag, att känna LUST att arbeta. Det är ju så varje svenne banan borde känna en måndagsmorgon (men blott 0,0001% gör). X-FI (=valfri nivå av FI) för folket!

      Radera
  8. Hur var det under din föräldraledighet FruEB, kände du inte att du ville vara fri och ledig längre tid än de månader då du fick ersättning från FK? Var inte dina tankar om en bas av liv utomhus, mycket familjeliv och umgänge, med topping av ett eller flera kreativa projekt aktuella då?
    Om jag förstått det rätt var du var väl hemma vid tre olika tillällen, kom inte tankarna upp då? Eller var det framför allt när kroppen din kraftigt signalerade att antingen ser du till att göra något annat å det snaraste eller så ser jag till att du blir livlöst sängliggande i åratal framöver?

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag kände ett enormt frihetssug under föräldraledigheterna*3. Men kära vän, detta var anno 2004 och några år framåt, begreppet FIRE var inte känt, så jag var inte medveten om att det fanns alternativ. Jo, vid något svagt tillfälle såg jag alternativet att jag och maken skulle fortsätta göra barn t.o.m. klimakteriet, men det kändes varken etiskt (eftersom vi inte ville ha 12 barn) eller praktiskt görbart. Hade någon (Jakob Lund Fisker?) skickat oss ett mail i detta skede hade jag varit igång LÅNGT innan 2015 då jag trillade på MMM. Jag avundas er unga fölk som vet spelplanen redan från det att barnen är små.

      Å andra sidan har jag mina föräldrar, som inte började spara förrän jag flyttade hemifrån vid 20, så allt är ju relativt.

      Radera
  9. Hej!

    Jag är lite inne på samma tema som ovanstående kommentar. Skulle du inte kunna skriva en artikelserie om barn-familj-hem och föräldraledighet för oss lite "yngre" i läsarskaran? Jag kan inte komma ihåg att du har skrivit någonting om hur ni tänkte med pengar och föräldraledighet och sånt där när ni fick barn, det hade varit jättekul att läsa.

    Vi har precis fått vårt första barn och i vänkretsen börjar det bli aktuellt med hus, sommarställen och båtar. Vi är på god väg mot att inte behöva jobba alls (om vi inte vill) om kanske 10-15 år men jag funderar mycket. Om barn tycker det är kul med hus och gräsmatta (gör de det?) kan jag absolut tänka mig att jobba 20 år extra bara för att kunna ge bebisen det (älskar ju gränslöst, kan tänka mig 40 år till bara hen är glad).

    Snälla skriv lite andlig vägledning i dessa frågor!

    Hälsningar från ett stort fan

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det är en väldans frihet/bekvämlighet att ha hus och gräsmatta när man har småbarn. Det behöver inte betyda att man behöver jobba så mycket längre. Så fort barnen är utflugna kan man sälja huset och frigöra ordentligt med kapital. Sett till kassaflöde kan man hitta hus som medför lägre månadskostnad än om man bor i lgh.

      Radera
    2. Är benägen att hålla med Anonym 12:50. Var sak har sin tid. Att ni skaffar hus med gräsmatta behöver inte döma ut er för framtida frihet, ni får helt enkelt se huset som en placering under några år. Men precis som Anonym säger, illare än kvickt är barnen rätt ointresserade av studsmattan och då är det bara att sälja och flytta till lägenhet, kanske på närmare avstånd till deras nya aktiviteter? Key take-away tror jag är att man kan egentligen leva vilket liv som helst, bostadsmässigt, och samtidigt bygga stash/levnadsvanor för en framtida frihet. Men, och jag säger MEN: Var snälla mot er själva under småbarnsåren för de är i sanning ingen lek. Vi hade både barnhämtning dagis 2gr/vecka, städning, matkassar under de mest kritiska åren, och jag anser fortfarande att det var legitima beslut eftersom tillvaron var så JÄKLA JOBBIG som den är med småbarn. Spara järnet kan ni göra sen. Det absolut viktigaste är att ni inte skiljer er, det är ekonomisk mardröm.

      Radera
  10. Älskar ditt sepia vs technicolor resonemang. Världen är ju så mycket härligare när man ser den i färg. Jag pratar en del med min fru om det här och tror att du är något på spåren. Min fru och jag är lite olika. Hon är i tankebanorna att sluta jobba helt på höglönejobbet men sedan kanske aktivera sig som tränare eller ledare för barn, eller helt enkelt jobba inom barnomsorgen på deltid. Jag tror att jag kommer ha något projekt igång som lite lågintensivt kan generera inkomster och hålla huvudet piggt, tänker också att jag ska ha något styrelseuppdrag för att få låtsas vara klok några möten om året. Men frihetspirret måste ju finnas där helt klart, annars är det för mycket.

    SvaraRadera
    Svar
    1. "Men frihetspirret måste ju finnas där helt klart, annars är det för mycket." Tänk om det är pirret som är lackmustestet? Så länge du kan leverera styrelseuppdrag och fortfarande kan känna att "dagen ligger för dina fötter" merparten av dagarna du vaknar - då kvalar du in. Om din fru börjar jobba deltid inom barnomsorgen och efter ett halvår kan konstatera att pirret saknas, då är det för mycket? Hur ISO-certifierar man pirrskalan?

      Radera
  11. Visst var det avsiktligt att skriva"sannorlikt" med r "oxå" med x, använda "dem" fel och skriva isär "blog" och grannar" i samma mening som du berättar att du skriver bättre? Subtil humor ;)

    SvaraRadera
  12. Tjena
    Som vanligt är du balanserad i ditt budskap och jag håller med. De procentsatser (20-60%) ser i text lite väl lite ut. Men detta passar perfekt in i min värld. Sedan jag i Augusti slutade jobba offshore (man jobbar enligt norska avtalet 2 veckor, följt av 4 veckor ledigt) kör jag bara timmar hos min tidigare arbetsgivare Ambulanssjukvården där 2 dagpass i vecka á 11 h är lagom. Vid dagpass á 8 timmar hos samma eller annan arbetsgivare kan jag sträcka mig till 3 dagar i veckan.
    Vid instruktörstjänstgöring hos statlig arbetsgivare där jag råkar vara borta hela veckan kompenseras med ledighet, gärna en vecka. Om FI nås tror jag att fortsatt arbete i denna omfattning kommer att fortgå med uppehåll för tex Portogal 4 veckor i Maj och Grekland 4 veckor i September för känslan av att äga sitt liv och sin tid. Då som nu ägans ledig tid till marklyft, böcker och tid i skogen. I min värld livet på en pinne:)
    Trevlig Helg
    //Jonas

    SvaraRadera
    Svar
    1. Marklyft...Lyft av mark? Heff, de procentsatser jag anger är UNDERBARA! Tänk att EN dag i veckan ge järnet och bara PAF in i samhällsnyttan, för att resten av tiden dricka kaffe, svart som den arabiska natten och läsa Stephen King-noveller (aaah, "Flotten", någon som läst den? The utter horror).

      Jag pratar inte om ett Vanligt Knegarliv i välfärdsstaten Sverige, jag talar om Ditt Utopiska Liv så som du vill leva det. Då är alla procentsatser tillåtna so help me God. Om du tjänat så mycket deg att du kunnat finansiera även en låg procentsats har du troligtvis betalat mer skatt än de valdebattspopulära undersköterskorna gjort under en livstid och är, enligt min mening, i lika stor utsträckning berättigad till den välfärdsservice som Sverige har att erbjuda som vilken lågavlönad consumer sucka som helst. Skillnaden mellan dig och en consumer sucka är att du med största sannolikhet inte köper lika mycket fast fashion, dussincharter(parentes här för att du jobbar för oljerigg =djäfvulen).

      Radera
  13. Jag har nu landat i 75% efter ett nästa helst arbetsbefriat år (förutom lite side-hustle) och jag gillar det massor. Kan inte tänka mig att gå tillbaka till heltid igen. Naturligtvis blir det mindre jag kan spara varje månad men ändå - lite spara blir det.
    Skulle aldrig byta från att må bra på 75% och må kass på 100% igen.
    /Kryddisen

    SvaraRadera
  14. Du är absolut något på spåret. Jag tror friheten blir mer värd när man har ett arbete som tar upp en del av tiden. Ett problem kan vara att den typ av arbete man vill ha är svåra att kombinera med deltidsarbete. Rent finansiellt skulle jag nog kunna sluta arbeta idag, men är rädd att jag skulle bli ensam och inaktiv om jag var ledig på heltid. Skulle gärna försöka hitta någon form av tillfälliga påhugg.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Utan att ha helt torrt på fötter statsitiskt skulle jag säga att det ger sig. Min man, exempelvis, fick ju ett 40-50%-jobb här uppe i Hudik av den typ som sällan annonseras ut. Men du vet, någon känner någon och så öppnar sig en liten möjlighet till ett gig där den som betalar inte har lust att få en heltidsanställd om halsen utan en flexibel jvl som du själv. Grejen är att de här tillfällena nog dyker upp när man väl dragit ur pluggen.

      Radera
  15. Jag tror också någonstans 20-60% är "the golden workload". Beror nog mycket på hur krävande det är mentalt och/eller fysiskt. Tror ändå det är värst med mentalt krävande arbeten, det påverkar nog mer. Är du mentalt matt orkar du inte komma på idéer, umgås med vänner/familj lika aktivt och du presterar även sämre fysiskt (om du har intresse av idrott/träning är det relevant). Är du fysiskt matt/sliten kan du nog fortsatt ha kreativa idéer och vilja umgås aktivt med andra, bara det är lite "softare" aktiviteter.
    Jag brukar tänka och säga "Hade jag endast behövt arbeta 40% hade jag kunnat arbeta med vadsomhelst". Tror 5 dagar av återhämtning räcker för det mesta, hur risiga arbetsförhållanden man än har.

    Hade nog dock inte valt "oljerigg-stilen" om jag arbetat 50% även om det finns fördelar och nackdelar. Jag hade fortsatt behövt handla, städa, laga matlådor för veckan, tvätta och återhämta mig på helgen samt träna halvdant efter jobbet under dessa två veckor. Under de andra två veckorna hade jag ändå bara tränat 1 gång/dag, och städa/tvätta/handla/laga matlådor varje dag behövs verkligen inte. Känns som balansen hade blivit lite avig för mig. Går liksom inte att överkompensera "jag städar 2 dagar i rad nu istället, så slipper jag städa på 2 veckor" eller "jag tränar 2 pass per dag istället, så kan jag chilla i 2 veckor". Att varva 2-3 dagar arbete/vecka är nog mer min melodi. Att få kalla en 3-dagarsvecka för "långvecka" hade varit nice som fan.

    /Arbetsplanen

    SvaraRadera
    Svar
    1. Du har en poäng i det. Att jag klarar tvåveckorspassen är ju för att de sker lokalt och inom ramen för normal arbetstid. Men jag märker ju hur hemmet går ner i slum och hur jag själv mår sämre under de två veckorna och deras avsaknad av framför allt dagsljus. Att jobba två dagar i veckan borde vara perfekt. Vilket för övrigt var formulan hos en tidigare flitig kommentator (Katarina). Från multi-tasking med hem och jobb gick hon ner till 40% på samma typ av jobb (PR) och stormtrivdes med livet.

      Radera
    2. Apropå städning, i de flesta kommuner i detta land får de som har hemtjänst städning en gång var tredje vecka (som de betalar en avgift för). Tråkig utveckling, då det tidigare var standard med städning en gång varannan vecka. De flesta tycker nog inte att det räcker för en rimlig nivå, speciellt då de som har hemtjänst nästan alltid är hemma och ser smutsen. /Babette

      Radera
  16. Kan nämna att vi lyckats med att köpa hus och bygga frihet på ett sådant sett att jag nu sagt upp mig för att gå hem till barnen, detta på 6år varav jag inte höll på med aktier under de 3 första åren (stort ekonomiskt misstag), samt gjordes detta på mindre pengar i månaden än två medel löner och inget kapital att tala om i början heller (frugan plugga/föräldraledig och jag jobba.) Totalt nu 3 barn (1.5år mellan varje). Vi har levt ett bra och ett rikt liv med nöjen, upplevelser, god mat och dryck men inte nödvändigtvis använt mycket pengar.
    //Kemok

    SvaraRadera
  17. Jag heter Linus SAARINEN, och jag är vårdgivare. Jag noterar att jag just nu är som den lyckligaste. Jag vittnar om ett lån mellan individer som jag just har fått. Jag fick mitt lån tack vare tjänsten av Pierre Michel. Jag började med henne förra fredagen och på tisdag 10:45 eftersom bankerna inte arbetar på lördagar, då fick jag bekräftelsen att överföringen av beloppet på min begäran på 400.000 kr skickades till mig. och efter att ha hört mitt bankkonto mycket tidigt, till min stora förvåning var överföringen lyckad. Här är hans

    E-post : combaluzierp443@gmail.com

    SvaraRadera