En liten weekend

Jag skriver det här inlägget en sen torsdagskväll på tåget till Stockholm. Vi åker hela familjen och det är både business och pleasure. Så mycket pleasure det nu kan bli att dra runt i ett iskallt Stockholm och rädas virus. En annan är ju van att sitta tryggt förskansad på gården utan annat umgänge än en skymt av lantbrevbäraren en gång om dagen. En parentes men så har mitt liv utvecklat sig på sistone. Jag kan bygdens vanor utan och innan. Jag känner i hela kroppen när det är dags för EPA-traktorerna att burna uppför den 5-gradiga lutningen i backen utanför huset, något försenade till fordonsprogrammet på ortens gymnasieskola. När jag hör pipiga röster utanför vet jag att det är kvinnan med stavarna och hennes tystlåtna vän som går på förmiddagspromenad. Skrammel, skrammel, vedmannen är på väg med leverans till grannbyn. Och sen det mjuka surret av Postnords lilla elbil. Då är det högtidsstund. Kanske har Kuckelimuck Bank skickat iväg en kontrolluppgift i fönsterkuvert? Jag skyndar mig ut för att vittja brevlådan. 

Men nu som sagt ett avbrott. Eftersom jag enligt egen utsago är i ett Deep Year var det inte som att jag satt på nålar och bara "YES ÄNTLIGEN" utan mer ett "Okej, let's go". Vi ska besöka en tandläkare, barnen ska sova hos kompisar och min man ska lämna tillbaka sin gamla jobbdator.

Jag hade lösa planer på att träffa vänner men jag har avbokat allt. Jag, som i början av pandemin nästan önskade mig corona för att få det överstökat, har blivit mycket rädd för att få det. Det som skrämmer mig är vittnesmålen från folk med långtids-covid, vilket företrädesvis verkar drabba unga, snygga och vältränade kvinnor så ni fattar att jag ligger risigt till. Nej men seriöst, vilken dynga! Hörde en kvinnlig läkare i min ålder på Kropp & Själ som sa att hon haft feber sen i mars. Att ena dagen blev en tå blå, nästa dag fick hon brutalont i en led. Hon var så trött att hon inte längre orkade ta hand om hemmet, möjligen kunde hon en dag ”byta ett örngott”. Det är kanske det sistnämnda som skrämmer mig allra mest, att inte kunna städa. Vad hade det varit för liv?

På Göteborgs filmfestival såg jag också Maj Wechselmanns något ojämna dokumentär "The Swedish Way", där en kvinna berättade om hur hon under de värsta veckorna hostat upp något som såg ut som äggvita. "Okeeej" tänkte jag, "det lät väl inte så farligt, jag har hostat upp värre saker". Sen sa hon något jag aldrig kommer att glömma: "Kokt äggvita alltså". Där och då bestämde jag mig för att inte träffa någon förutom min man, mina barn och mitt barns tandläkare, innan jag fått sprutan. 

Inlägget fram till och med nu skrevs på tåget till Stockholm, men resterande text skrivs på tåget från Stockholm och här får ni min helg i bilder:

P-vakter...Jag har inte sett dem på typ åtta månader. De är överallt. I Hudik har vi typ en P-vakt och hen syns aldrig till. Landet-stan, 1-0.

Vi bodde i mina föräldrars lägenhet och närmsta butik är ICA Vanadis. Vilket ställe! I entrén någon sorts deli där folk beställer mat, tar med eller äter på plats, det spelas ambiance loungemusik som om vore man på en resort i Saint Tropez. Belysningen, fräschören, personalens outfits, det var så totalt fjärran från Coop Extra eller Lidl Hudiksvall. Stan - Landet, 1-0.

Barnet fick träffa en tandreglerare och till skillnad från den vaga mumbo jumbo och tidsestimat på "tre år tills du kanske eventuellt får träffa regionens tandreglerare" var här raka rör. "Det här fixar vi, vi börjar om en månad, klart inom ett år" tjopp tjopp. Privat tandvård - Folktandvården, 1-0.

Vi träffade en gammal hundbekant och jag fick nöjet att gå med honom runt Djurgården i ett alldeles förtjusande vårväder. Djurgården! OMG vilken skillnad att gå snitslad promenad, ink. broar och längs med vatten, jämfört med att tröska fram och tillbaka på en landsväg. Djurgården - Min väg, 1-0.

På min väg mellan att lämna ett barn hos en vän och att ta ett annat barn till en annan vän stannade jag till på Myrorna Fleminggatan där jag hittade en bok om Feng Shui från 1990. Ni kan lite på att det blir inlägg. Myrorna har vi inte i Hudik, men väl två väldigt fina loppisar som står sig mer än väl mot denna något sjaviga butik. Loppis Hudik - Myrorna Fleminggatan, 1-0.

Jag passade också på att hamstra sådant jag inte får tag på i Hudik, som levain från Fabrique och salta sjögräsblad från asiatiska butiken. Någon frugal helg var det inte. Storstad kostar pengar. SL-kort ska laddas, mat ska köpas från scratch eftersom mina föräldrar mer eller mindre bosatt sig på landet och kylen är helt tom. Jag förbannat mitt snåla kortminne som inte minns att barnen, även om de inte dricker så mycket vatten hemmavid, default blir jättetörstiga så fort de sätter sig på ett tåg (vilket kan ha att göra med att jag köpt chips till dem, osmart), så jag la runt en hundring på världens mest onödiga produkt: SJ:s köpevatten. 

Vidare blev det en del Uber av logistisk/lata skäl. Men överlag en härlig helg. Bäst av allt: Att bo i en vältempererad lägenhet utan köldpustar från fönster och golvlister. Badkar! En dusch som ger jämnvarmt vatten med bra tryck, inte omväxlande iskallt/kokhett vatten i mesig dropp-stråle. Jag badade långt över vad som anses rumsrent i miljökretsar, vågar knappt säga hur många bad jag klämde in under fyra dagar. 

Well, well, nu åter till gården. Både jag och min man kunde konstatera att vi trivs ganska bra oavsett var vi är. Visst var det kul att komma tillbaka till våra gamla kvarter och se förändringarna, gå på Djurgården och handla i en livsmedelsbutik som andades lite framåtanda. Men det var inte så att vi drog en jämmersuck när vi satte oss på tåget. Faktum är att jag längtade lite hem då. "Hem" säger jag om Hudik. Men när vi pratar om Stockholm i Hudik kallar vi det "hem". Jag blir inte riktigt klok på det. Var hör jag hemma? Det är som att ha en fot i båda läger. 

Hur var din helg? Och är det bara jag som tvångsmässigt måste kora en vinnare mellan två ställen hela tiden?

Mvh/

FruEfficientBadass