Jobbcirkus

Tack för era entusiastiska tillrop kring min bokrelease i onsdags. Jag kan meddela att jag nu sålt tillräckligt med böcker för att täcka omkostnaderna, så allt ni köper nu går rakt in i knarkkassan. Det går förvånansvärt lätt att få biblioteken att beställa hem boken har jag förstått på såväl era kommentarer som från min egen erfarenhet från biblioteket i Hudiksvall. En gängkriminell i min närhet föreslog att jag själv skulle maila Sveriges alla bibliotek och be dem att ta in boken, men där går gränsen. Inte för min moral, men för min lathet. Däremot kan ju NI be att få hem den till ert bibliotek. Jag får ett sålt ex, ni slipper köpa den och dessutom sprider vi det heliga ordet till populas om den får stå och götta sig lite på "Nyinkommet" med sitt frestande budskap. ISBN:et för dagen är: 9789180202817. Till inlägget:

Ibland får jag ta del av firmaintrigerna från den Stora Världen. Det bereder mig alltid stort nöje att höra om hur människor lyckas snurra in sig i tjänstemanna-näten. Inte för att jag tycker att de förtjänar det, vad tror ni om mig, att jag är en vansinnig Medea som vill hämnas Yrkeslivet (märker ni att jag nu gått in i Litteratur A:s grundkurs tre, om dramatik?), utan för att det ger mig bekräftelse på att det var rätt beslut att lämna skiten. 

Det senaste exemplet är från en kompis vars man har en vän som just nu befinner sig i en Prekär Arbetssituation. Han jobbar likt merparten av befolkningen som högre tjänsteman. Eftersom han insett att han avskyr personalansvar sökte han en specialistroll på en annan del av företaget (en försäkringsjätte). Den tidigare delen av bolaget var jätteledsna och bara "Men kom igen stanna hos oss, vi gör vad som helst, säg din lön!" men han ba "Talk to my hand, jag vill bli specialist, nu drar jag". 

Men bara ett par månader in i uppdraget skär det sig med nya chefen. Hen är inte imponerad av killen i fråga, tycker att det tar för lång tid för honom att sätta sig in i prylarna et cetera. Eftersom hans tidigare tjänst fortfarande var vakant mailar han sin gamla chef och ber om jobbet åter. "Jag begick ett misstag, det är er jag gillar" osv, ungefär som när den separerade Mannen insett att hans kontorsfling var ett nut case och vill tillbaka till frugan och barnen igen. 

Men nu hände något märkligt. Ursprungsavdelningen, som bara ett par månader tidigare bett honom ange ett ohemult högt löneanspråk, ignorerar honom. Det visar sig senare att hans mailförfrågan gått runt i hela ledningen och nu anses han plötsligt vara en bortskämd slyngel. "Jaha, först så passade det inte men nu passar det minsann, vem tror han att han är?" Så nu sitter han där, i limbo. Hans gamla avdelning vill av principskäl inte ta i honom med tång och hans nya chef har redan avskrivit honom som inkompetent. För två månader sedan var han Kungen, nu är han knappt ett simpelt...ja vad ska vi ta för liknelse...hjon?

Annat exempel: En vän som tagit över ett ansvarsområde på ett stort utbildningsföretag. Den person som tre år tidigare haft samma tjänst men som gått över till andra arbetsuppgifter ska vara med och coacha henne och bidra till vissa projekt. Men trots att den tidigare rollinnehavaren lämnat på egen begäran (för flera år sedan) är det tydligt att hon känner sig hotad och lite surkränkt av min kompis. Det är snipiga tilltal, djupa suckar och insinuanta uttalanden om att min kompis på något vis steppar henne på tårna. Hur är det möjligt? Hon har ju gått vidare till en annan position?

När jag hör den här typen av vittnesskildringar från Arbetslivet blir det så tydligt att vi är del av ett mänskligt experiment. Experimentet går ut på att stänga in folk i fysiska (eller digitala) rum mellan nio och fem varje dag. Aldrig förr i mänsklighetens historia har vi tvingats att arbeta så tätt med andra människor. Jägare/samlare = jobbade inte tätt, alla kunde ju inte gå och samla på samma buske. Man gav sig ut och sen sågs man först till skymningen då man under fest och gamman grillade en bisonoxe. Bondesamhället = var och en pysslade med sitt, förutom när man tillsammans tigande sörplade i sig sin havrevälling några gånger per dag. 

De av mina förfäder som bodde på den gård jag nu sitter och skriver i lär väl också ha varit i luven på varandra emellanåt. Men jag tror inte att de aktivt klurade ut intriger av slaget "Men nu å, ska Hans-Erik få föra plogen i år? Jag sa förvisso att jag inte mer hville plogen dra, men det var ju inte för att låte han?”. Jag gissar att man överlag var lite mer laissez-faire. Man gjorde det som behövde göras och höll sedan truten. 

Människan är som vilket annat djur som helst; när vi blir instängda framträder mindre smickrande drag. Lejonen stångar mot burens galler, människan sniper på munnen och baktalar kollegan inför skyddsombudet. Om vi dessutom befinner oss i en av organisationskonsulter framdrejad hierarki där det ges incitament till att visa framfötterna i syfte att få bibehålla sin plats på apberget i organisationsschemat, händer det att vi flippetiflippar och gör konstigheter som vi troligtvis inte tagit oss till privat. Och då kallas domptören (den externa HR-konsulten) in för att försöka reda ordning i flocken. Vilket enligt min erfarenhet ofta utmynnar i ett utköp av det stökigaste elementet och så testar man att skjuta in en ny, noggrant screenad, labbråtta i förhoppning om att debaclet bara var en anomali i en i övrigt fungerande organisation. 

Det här är inget anmärkningsvärt. Det anmärkningsvärda hade varit om det INTE hade blivit strul. Jag tror att vi befinner oss i slutfasen av ett post-post-modernistiskt arbetsexperiment som inom kort kommer att avlösas av en mer löst sammanhållen arbetsmarknad bestående av ett lapptäcke av företagsöar, gigsters och distansarbetare där attityden hos generationen på ingång lutar åt att corporate heltid till 70 kanske inte är så fabulicious för livskvalitén. Något säger mig att mina barnbarn kommer att flyga runt i sina ekologiska hologrambollar och föra telepatiska konversationer av typen ”När min mormor var ung tjänade folk flera bitcoins (korrekt, då har kryptovalutor tagit över) på att jobba med hittepåsaker i en sorts storfamilj som inte var en riktig familj. Man hade jättelånga namn på sina roller och det var viktigt att visa att man var viktig annars fick man inte vara i familjen längre, wohaa vilken spiff makaj bror.”

Men vad vore jag för en FIRE-bloggare om jag lämnade er med dystopiska vittnesmål från Corporate Sweden såhär på årets längsta dag utan en dos optimism? Newman, this one's 4U:

One of the cool things about keeping your cards close to your chest is that you’ll always have this incredible secret that nobody knows about. It feels like a superpower. You’ll look around every day and watch people behave the way that they do, shopping for Amazon garbage on company time, bitching about meetings or work-life balance or their inability to make ends meet and so-on, and it won’t bother you nearly as much. Your secret protects you from being crazy upset about work, because you know that this whole working-for-the-man thing is only a phase, and you’ll grow out of it and into yourself. But chances are, everyone else in your workplace will not. Your secret makes you as bulletproof as your co-workers are vulnerable. Somewhat paradoxically, knowing that you are going to leave your position within a couple of years makes you a better worker and also improves on-the-job happiness.

Mvh/
FruEfficientBadass