Vi plockar smulorna från tjänstemannabordet

För ganska exakt två år sedan jobbade min man sista dagen på sitt tjänstemannajobb. Ett jobb som, förutom en heltid+ som ekonomichef inbegrep ett antal styrelseuppdrag inom samma organisation. Den krasch av personligt slag han fruktade skulle komma (d.v.s. vilsenheten som antas bli en konsekvens av att inte ha vardaglig struktuuur och social konteeext) uteblev. Istället blev han stamkund på biblioteket och i tennishallen.  

Vårt nya (yrkes)liv

Under sommaren 2019 flyttade vi upp till Hälsingland och innan sommaren var slut hade han börjat jobba på en lokal firma som löneadministratör. Jobbet fick han via den familj vi köpte höns av och rekryteringsprocessen tog femton minuter. Han har jobbat cirka halvtid, helt enligt eget huvud. 

Nu till årsskiftet blev han uppgraderad till ekonomichef  och en nettolön för halvtid som motsvarar ungefär det jag fick från en månads heltid som reporter (typiskt va?). Han/vi hade precis göttat oss färdigt över detta då ett bolag där min man tidigare suttit i styrelsen hörde av sig och frågade om min man kunde tänka sig att hjälpa till i ett projekt under 2021.

Min man blir då anställd på 25 procent till en stockholmskonsultisk timpeng vilket innebär att han hamnar på samma nettolön som när han sprang ekorrhjul. Men det finns några skillnader mellan nu & då:

1. Han kan nu jobba var, när och hur han vill. 

2. Han har ingen pendling att tala om.

3.  Han har inget personalansvar.

4. Han är inte inblandad i internpolitik eller allehanda jidder som kommer som ett brev på posten om man är heltidsanställd på ett specifikt ställe med tillhörande livegenskap.

Att gilla sitt jobb - det existerar tydligen

Det bästa av allt är att han gillar båda sina uppdrag. Min man har ju egentligen aldrig varit emot jobb per se. Däremot har han ogillat att ätas upp av ett jobb strösslat med red tape, firmapolitik och corporate must-haves av typen audits, processkartläggningar och utvecklingssamtal.

I hans nuvarande basjobb ser han till att folk får sina löner, att boksluten löper på och att GDPR shit is written. I sitt extrauppdrag får han möjlighet att jobba som en sorts senior controller med helt andra fokusområden. Han får därmed en sorts tallriksmodell med arbetsuppgifter, helt befriad från artificiella corporata tillsatser. När han pratar om sitt nya arbetsupplägg låter han glad och förväntansfull. Uppdraget börjar idag så vi får väl se hur det utvecklar sig.

Hans nya uppdrag börjar ungefär samtidigt som våra hyresintäkter från lägenheten upphör. Därmed förpassades Lägenheten från att vara en kanske-fråga till en icke-fråga. Med de låga omkostnader vi har idag behöver vi drygt hälften av min mans lön för att dra runt. 

Jag blir FIRE-parasit?

Jag inser att jag i och med detta upplägg riskerar att förknippas med den "FI"-grupp (i regel kvinnor), vars bas i ”oberoendet” är att den andra delen av hushållet fortfarande lönearbetar. För det stämmer att min man sedan flytten upp axlat en del kostnader som tidigare låg på mig, exempelvis mat.

Men här föreligger ett par skillnader. Min mans boomerang till yrkeslivet var inte en del av ekvationen när vi tog beslutet att dra ur pluggen. Vi hade, med visst kringelikrokande av typen gig och eventuell lägenhetsförsäljning, kunnat klara oss utan att vare sig jag eller han jobbat. Även jag har arbetat periodvis på halv- till heltid och giggar nu som frilansskribent, även om min lön är minst sagt blygsam jämfört med hans.

Vidare har jag ju på intet vis uppmuntrat hans eskalerande yrkesutövande. Tvärt om, jag tycker att det är rätt trevligt att ha honom i krokarna (bra feng shui) och fram tills det att han la till det extra jobbet kom han ofta hem till lunch för att sedan inte återvända till jobbet. 

Den sista och kanske viktigaste aspekten är att han faktiskt verkar upprymd över den nya ordningen. Han får lite kontakt med ett större sammanhang och får en tillfredsställande känsla av att vara efterfrågad, vilket ju även en avhoppare som jag måste medge borde kännas rätt gött (märkligt nog har ingen av MINA forna arbetsgivare hört av sig).

Vad FI(RE) möjliggör

När vi så låg i soffan och myste över sakernas tillstånd och min man likt en ädel riddare uttalade den för en frugal weirdo golddigger wife ljuva frasen: ”Du kan bara ta det lugnt”, slogs vi återigen av det fantastiska som blivit resultatet av vårt beslut att lämna våra ordinarie tjänstemannakarriärer.

Jag, som har ett över snittet stort behov av att inte ha chef, har kunnat utforska andra sidor av livet. Jag har läst två år på högskola vilket varit både utvecklande och i viss mån inkomstbringande (CSN). När jag är klar med bokskriverier tänker jag lägga in nästa växel i frilanskriverierna. Inte en chans att jag hade haft tid och koncentration nog att påbörja en sådan resa medan jag fortfarande sprang ekorrhjul.

Min man ogillade de artificiella delarna av sitt jobb. Men att på stående fot avstå dåvarande tjänst och be om att få ta ett konsultuppdrag åt ett dotterbolag fanns inte på kartan och hade nog ansetts vara lite mysko i största allmänhet. Men som avhoppare med kunskap om dåvarande organisation är han såhär ett par år senare ett självklart val av rådgivare/konsult till uppdrag av ad hoc-typ. 

Hans "frihet" är en konkurrensfördel i det att hans forna arbetsgivare utan att skämmas kan be honom hoppa på småuppdrag. De kan vara trygga med att han efter en tid inte kommer att börja tjata om fast anställning eller heltid. Han kilar liksom in sig i ett språng som normalt är svårt att fylla. Som han själv uttryckte det: ”Den här resan är enklare uppifrån”. Det vill säga: Tomrummen i tjänstemannalivet blir mer tillgängliga om man först varit en trygg stabil tomte för att sen bli en frilansande tomte.

Vi plockar smulorna

På samma sätt som min man plockar smulor som faller från tjänstemannabordet fångar jag upp ett och annat skribentuppdrag. Idag är jag fri att ta uppdrag kring översättning och content writing med nästan omgående leverans. För tillfället har jag bara en uppdragsgivare (Marknadsförar-L), men hon förser mig regelbundet med jobb och eftersom hon sällan stannar särskilt länge på en arbetsplats tror jag att det kan komma fler batcher framöver.

Tanken har slagit mig förut, men det tål att upprepas: Om man har någon form av användbar yrkeserfarenhet (min man) och/eller tid (jag) har man plötsligt möjlighet att ta uppdrag som går under radarn. Uppdrag som inte annonseras eftersom ingen vettig mänscha skulle säga upp sig från sitt trygga jobb för ett sketet konsultuppdrag eller småöversättningar. Inte heller är arbetsgivare särskilt förtjusta i att anställa folk tillsvidare, varför gigg-ekonomin kommer att fortsätta att växa. En ekonomi som klippt och skuren för kontorströtta frugal weirdos som inte orkar spara sig till 4%-fria. 

Jag skickar bara med den, som en tanke till de av er som klurar på en lean FI. För samtidigt som du stänger dörren till en trygg heltidsanställning öppnas ett fönster till mindre ad hoc-uppdrag som, förutom att vara mindre betungande, också gör att du med stor sannolikhet kommer att få utföra dem på egen hand, i egen takt och på egen ort. Du behöver inte heller utsätta dig själv eller andra för utvecklingssamtal eller delta i tvångsmingel på Zoom fredag klockan tre. 

Om du klippt med heltiden, giggar du i din gamla bransch?

Mvh/
FruEfficientBadass