Mitt drömhem och trädgård

När jag för någon månad sedan höll på att vårstäda trädgården kom jag att fundera en del på vad jag vill ha ut av den. Som ni vet var mina ambitiösa odlingsprojekt förra året ett misslyckande av episka mått. Inte bara avseende själva utfallet, utan mina känslor vis-à-vis trädgården. Visst, det var kul att förkultivera inomhus under första kvartalet. Då levde så att säga fortfarande drömmen och likt resten av Sverige var jag ju i coronachock vilket för flertalet yttrade sig i odling och altanbygge. Men när plantorna sen hamnade i rabatter och odlingslådor (efter många om och men ska tilläggas) hade jag redan tröttnat på dem och ogillade deras krävande små miner kring gödsel och vattning, liksom sköt er själva.

Värdet av en trädgård

Vad är värdet av en trädgård? Om man verkligen funderar ett slag måste det svaret landa i att det beror helt på vem du är. Min konstnärliga ledare älskar sin trädgård och sina odlingar att hon "ligger och smyggooglar på frön under täcket" på nätterna. Det är mer än en hobby, det är ett passionsprojekt.

Det är det inte för mig. Kanske hade det blivit annorlunda om det gått väldigt bra förra odlingssäsongen, vem vet. Men faktum är att jag givit mig på pucken ett antal gånger genom åren med klent utfall så jag tvingas inse att dörren mot trädgårdspassion nog är stängd. Men som med alla andra stängda dörrar öppnas ett fönster och i detta fall var det en insikt.

Vad jag vill ha ut av min trädgård

Om jag hårdrar det finns det ett antal saker jag uppskattar med trädgård och det är nedan:

• Ett uterum på sommaren där vi kan äta frukost i hammocken eller spela kort på en filt på gräset.
• En hyfsat välkurerad rabatt med stryktåliga växter som inte dör om man råkar resa bort ett par veckor eller glömmer att vattna.
• Våra höns.
• Kanske en eller två grödor i de av min man ihopsnickrade odlingslådorna. Ej förkultiverade och "härdade" utan bam rakt ner i jorden och riklig avkastning (vilket enligt mina erfarenheter enbart sker med mangold och mynta).
• En kruka på farstukvisten med något säsongstypiskt, exempelvis en stor Mårbackapelargon på sommaren eller ljung på vintern. 

Med andra ord skulle jag kunna tillfredsställa samtliga mina trädgårdsbehov genom att klippa gräset löpande under sommaren, peta ner några frön i odlingslådorna under våren och underhålla ovan nämnda kruka. Det närmar sig min utopidröm om minimalistettan där jag bara ska ha en växt som jag gullar med dagligen. Nedan några bilder från mitten av april som är ganska spot on:

En stol att sitta på, en stol att ha benen på och en dyna som hänger precis innanför dörren.

Påskliljorna hängde fortfarande kvar, vackrare än någonsin. Men snart byts de ut mot pelargon eller lavendel. Eller kanske en kombination därav, det beror på vad den lokala matbutiken råkar få hem.

Fågelbadet blev ett humlebad, efter inspiration från Ibland Gör Man Rätt. Till och med jag klarar av att fylla på den här med vatten då och då.

Hönsens plats i trädgården

Höns var en central del av min frihetsdröm när jag fortfarande sprang ekorrhjul. Förra året vid denna tidpunkt hade vi tolv höns och en rastgård åt dem på baksidan. Sen kom räven och tog alla utom fyra och under vintern snöade det så mycket så att rastgården rasade (den hade finmaskigt hönsnät som tak vilket ackumulerade tung snö).

Så nu under våren har vi släppt ut dem på framsidan dagtid, precis som i början. Och jag inser att jag älskar det. Det har sina nackdelar. De riskerar att dö och vi riskerar att trampa i deras skit. Men ändå...De är så vansinnigt mysiga att ha omkring sig när man sitter på bron och dricker kaffe eller rensar bort löv och takläggarspik ur rabatterna. De är kanske inte direkt keliga, men de är absolut sociala och vill vara med. 

Eftersom de gillar att gräva i rabatterna för att göra sig små gropar de kan ligga och rulla runt i underlättar det om man inte har får många dyrbara nyköp däri utan litar på att de gamla trotjänarna, som vuxit där sedan 50-talet, står pall. Jag lutar nu nästan åt att inte uppmana min man att laga rastgården och låta hönsen gå fritt på framsidan. Är de bara fyra blir det inte lika mycket skit som när de var tolv. Bara 33 procent så mycket skit faktiskt, jag räknade ut det med min hjärna.

Mitt drömhem och min trädgård i summering

Ni som följt bloggen ett tag vet att jag gillar att hålla det enkelt. Liten garderob, få saker i badrummet, få saker överallt faktiskt. Jag tror helt enkelt att såväl insida som utsida av hus ska vara enklast möjliga för att jag ska maxa endorfin et al. I stan har vi visserligen en terrass, men det enda jag gör där att byta växter i en blomlåda som syns från köksfönstret. Jag ser fram emot det där blombytet hela vintern och sommaren. Dessutom är det billigt, jag la runt en hundring vid varje säsongsskifte. 

Vad jag försöker komma till är att jag kapitulerar. Jag tror att jag har hittat min sweet spot i min trädgård. Jag vill att det ska se städat och snyggt ut, med någon liten säsongstypisk detalj och kanske lite tulpaner som tittar upp till våren. Minimalt med tid att rodda trädgården och maximal tid att vara i den, läsa böcker, prata med familjemedlemmar, spela svarte petter med minstingen (världens roligaste eftersom hon helt saknar pokeransikte), ja leva i den helt enkelt. 

Att förstå vad man vill ha nyckel till framgång

Det kanske skiner igenom att jag fortfarande är avundsjuk på alla dessa människor som faktiskt lyckas få till prunkande oaser på ren intuition (jag vet jag vet, ligger massa trial & error bakom men det känns inte så damnit). Men jag kan leva med det. Jag är mycket nöjd över att jag kommit till denna självinsikt. 

Faktum är att jag även tänker transponera resonemanget till privatekonomi, den såg ni inte komma va? För hur många ägnar inte en massa tid och pengar åt att skaffa sig något bara "för att". Man ska ha en stor veranda, en fransk köksträdgård, en pool eller bastu och visst, man har säkert kul under tiden man planerar och genomför projektet. När den nya grejen är på plats - och man slaktat merparten av sin dyrbara semester på projektet i fråga - börjar man snegla på nästa projekt. Och jag vill inte dra några alltför långtgående slutsatser här, men vi har aldrig använt terrassutbyggen och liknande under lika många timmar som själva bygget varade. 

Förra året byggde min man under uppskattningsvis 40 timmar en sorts balkong i hörnet mot gammelhuset. Syftet var att förlänga sommarkvällsumgänget, eftersom solen stannar i just det hörnet. Surprise, vi har typ aldrig varit där. Förra året kanske fem gånger. Meckigt att komma upp dit med glas och tilltugg. Det blev filt på gräset istället, precis som tidigare. Dessutom kommer det i norra delen av landet som bekant mygg i skymningen varför man drar sig inåt mot kakelugnen (DÄR gjorde mina förfäder en bra investering). 

Missförstå mig inte, jag tror helt klart att vissa projekt är värda att göra. Men inte alla projekt för alla människor. På samma sätt som man i jakten på FIRE bör identifiera vad man vill få ut av sin frihet, bör man inför varje ambitiöst hus- och hemprojekt fråga sig: Tillför detta verkligen ett värde för mig? Kommer vi att umgås mer som familj om vi har jättestor altan eller ska vi skippa denna semesters byggprojekt för att istället gå rakt på pudelns kärna: Att faktiskt umgås.

Det kan vara så enkelt som att skaffa ett spel som alla i familjen faktiskt gillar (udda detalj: vi hittade ett gammalt 70-talsmemory på vinden och har gått in i kollektivt memoryvansinne, spelar varje kväll). Eller dra ut en picknickfilt på gräsmattan och sätta en ära i att åtminstone en gång om dagen få ut alla på den för en gemensam frukost eller eftermiddagskaffe eller vad det nu kan vara. Jag börjar i alla fall landa i att jag nu är nöjd med sakernas tillstånd. Jag håller det litet, enkelt och med maximalt fokus på de saker jag med hundra procent säkerhet vet att jag gillar. En kruka med blomster, mina fyra höns. Kvällstid: En brasa i kakelugnen.

Om du har trädgård, var lägger du ribban?

Mvh/

FruEfficientBadass