På liv och död

I början av april la vi fem ägg under en "surhöna", d.v.s. en höna som bestämt sig för att bli morsa och därför lagt sig på vårt fejkägg för att ruva. Vi tyckte att det var dags för lite nytt i hönsgården varför vi lät fem ägg ligga kvar under henne. Två dagar före utsatt tid kom så två små kycklingar, fluffiga och fina. Ett par dagar senare var de pigga nog att följa med mamman på små promenader på tomten och övriga ägg lämnades av densamma kvar i redet. 

En nästan död kyckling

Av en slump var ett av barnen inne och kollade till äggen och hörde att det kom små pip från ett av dem. Det var också en spricka i skalet. Men eftersom morsan dragit var ägget alldeles kallt (det var "Hudikvår" med tre grader och snålblåst). Minstingen fick hjälp av storingen att ta in ägget och tillsammans räddade de den här lilla skinnslamsan:

När jag kom in i bilden satt de framför brasan och blåste på den och matade den med sockerlösning från en tandpetare. Den rörde sig i princip inte alls. Det kom stötvisa andetag från den lilla kroppen och det kändes som att den bara hade minuter kvar att leva.

Men bara ett par timmar senare hade hen kvicknat till och efter ett par timmar i en mössa på den sortens värmeplatta man ställer under hönsens vattenbehållare (håller ungefär kroppstemperatur) försökte den till och med ställa sig upp. Vi kunde dra en lättnadens suck. En stund efter middagen hade han ullat till sig ordentligt. Även om han fortfarande kändes vinglig så kunde han dricka vatten på egen hand:

Framåt kvällen funderade vi på vad vi skulle göra. Hönsmamman verkade ju mest intresserad av att hänga med sina existerande ungar, men på kvällen bullar hon i regel upp sig inne i ruvnästet med ungarna under sig. Lustig detalj är att ungarna klättrar upp i hönan som om vore hon ett träd med grenverk. Därefter kan man lyfta henne och ungarna följer med, inpaketerade i benhärke. Sen lägger hon sig i något hörn med stjärten i vädret och alstrar värme natten lång. Vi tänkte att om vi petade in lillkycklingen under henne får den moderlig värme och sen löser sig allt av sig självt.

The unfit mother

Det visade sig vara ett felaktigt beslut. När vi kom ut morgonen efter låg kycklingen död vid sidan av redet. Av kroppstemperaturen att döma hade han legat utskuffad ett bra tag, kanske redan från det ögonblick vi lämnat hönsgården. Jag har något vagt minne av att man inte ska röra nyfödda fågelungar eftersom mamman sen vägrar att ta sig an dem på grund av människolukt. Men herregud, tamhöns? 

Jag var riktigt sur på henne. Här ser ni henne, girigt ätande de mariekex i filmjölk vi ställt fram till hennes överlevande ungar. Jag kommer osökt att tänka på Askungen. Evil step mother. Men jag kunde inte gärna nacka henne som hämnd, hon hade ju de här ulliga små att ta hand om. Dessutom tror jag inte att jag är så bra på att nacka. Har jag ens en yxa?

Känslofullt dygn

Under ett knappt dygn hade våra barn gått från förtvivlan när de upptäckte det övergivna ägget till hopp, när kycklingen började repa sig. De var stolta och uppspelta när kycklingen sedan började röra på sig, dricka vatten och äta filmjölk från pensel. De kände sig kapabla och duktiga. 

Morgonen efter var (lyckligtvis) bara storingen hemma och det var ett förtvivlans ögonblick när kycklingen återfanns kall och stel ute i hönshuset. Därefter en stund när vi försökte få liv i den (hur gör man hjärt- och lungräddning på en kyckling, med lillfingrarna?) för att sedan bli sorgsna när vi förstod att allt hopp var ute. Med gråten i halsen bäddade vi ner den i en Iphonelåda bäddad med sågspån av finaste Arken Zoo-kvalitet (det faktum att kycklingen lika gärna hade kunnat bli äggröra tre veckor tidigare hade vi förträngt). "Det var ett liv!" som ett av barnen uttryckte det.

Jag inser att ni vid det här laget har börjat tröttna på mina sedelärande berättelser i lantlig miljö. Men jag kan inte låta bli att tänka på det. Och att det är bra saker. Att barnen får konfronteras med livet och döden, ta ansvar och ledartröja (dessutom har jag inte så vansinnigt mycket att skriva om i dessa dagar). En söndagskväll i stan hade de med största sannolikhet hållit på med skärm. Jag hade, om jag fortfarande sprungit ekorrhjul, legat i fosterställning på badrumsgolvet och förberett mig inför nästa arbetsvecka. Men nu: Ett Riktigt Familjeprojekt, som gav insikter och lärdomar (key learning: lägg inte tillbaka halvdöd kyckling under bitch-mamma) samt en rejäl dos känslor. Känslor med ursprung i verkligheten, inte i en serie på Netflix. 

Summa summarum: Lämna storstan och flytta till landet. Dina barn kommer med stor sannolikhet att få hantera döda smådjur. Andra smådjur vi får hantera i vår lantliga tillvaro är loppor. Då menar jag inte de vanliga huvudlössen som grasserade flitigt i Stockholm utan höns- och kattloppor. Vi försöker att bekämpa dem med diverse medel på själva djuren och i redena, men det räcker med att sticka in handen under en höna för att plocka ägg för att man veckan efter ska gå med myggbettsliknande utslag på armen. Katten har karikatyrliknande hoppande loppor i sin päls, trots regelbunden dosering av loppmedel i nacken. Hemska bett det också. Så landet är i sanning en danande upplevelse för oss alla. Och om jag talar för mig så föredrar jag loppor framför kunden från helvetet, alla dar i veckan.

Vad tror du, är det bra eller dåligt för barn att se ulliga små djur dö?

Mvh/
FruEfficientBadass