Ett brutalt långt läsarmail

Kära läsare. Jag vet att många av er tycker att mina inlägg ibland är för långa...så här är en riktig shut-the-upper från min överman, signatur "Theresa William". Jag fick mailet redan i juli men har inte kommit mig för att publicera det förrän nu eftersom jag haft planer på att korta ner. Men sen beslöt jag mig för att låta den vara. Ni som är för veka för långa texter kan ju avstå att läsa. Jag fick texten i wordformat och jag skojar inte om jag säger att den var sju sidor lång. Personligen tycker jag texten är en ren njutning skriven av en smart, rolig person. Enjoy!

"Workaholic omvärderar tillvaron, igen och igen… 

Hej alla snålisar! Jag är ett stort fan av FruEB och det känns nästan som om jag suttit och väntat på denna förfrågan om gästinlägg (även om jag önskar henne + familjen en snabb återhämtning). Voilà; en fallstudie av mitt liv, med drömmar, funderingar och lite däremellan. 

Min väg till FIRE-tänket, a.k.a. uppvaknandet:

Jag, kvinna i trettioårsåldern, bor med man och två barn, två och fem år, i villa i en svensk småstad. I sommar passar vi på att ta igen umgänge med släkt och vänner, även om jag i vardagen inte haft några större problem att leva coronasäkert, jag kan träna själv och värdesätter tid att läsa bloggar och skönlitteratur eller att skriva.

Våra ungefärliga månadslöner vid heltid (vilket vi inte har jobbat på några år) är runt 90K brutto, senaste åren har vi fått in runt 50 K netto (inklusive barnbidrag och föräldrapenning). Jag är högutbildad och efter ungefär sex månader i arbetslivet (det riktiga jobbet, efter studierna) började jag på allvar ifrågasätta vad jag gett mig in på. Detta under en visstidsanställning 2014 där jag accepterade ständiga förfrågningar om att arbeta mer, upp till 80 timmar i veckan blev det, och då fanns inga möjligheter till slösurf om jag säger så. Betald tid visserligen, men dygnets 24 timmar räckte inte till maken och vännerna, än mindre till mig själv…

Nyvaken en gång på väg in till jobbet (som jag minns det som att jag just kommit hem ifrån, men måste ha sovit några timmar) kände jag ett starkt sug att köra av vägen, det lockade mer än att köra vidare. Givetvis sa jag åt mig att vakna upp och körde vidare. När nästa lediga dag såsmåningom kom så återkom tankarna på händelsen. Hur nära hade det varit? Antagligen inte så värst, jag var i ett lyckligt förhållande och hade många framtidsplaner, ingen av dessa inbegrep att köra av vägen (och ska tillägga att jag hade bältet på och körde i 50 km/h, alltså ingen risk för personskada). Alltså en irrationell och för mig främmande längtan.

Jag googlade ”brist på fritid” - tydligen en diagnos. Sjuk? Jag ville ju mest få tid att sova, gå promenader och laga mat som inte inbegrep att värma micropizza under tiden jag tar telefonsamtal. Jag googlade vidare, något om retire early, och kom in på Jacob Fishers Early Retirement Extreme. Jag lanserade idén för maken, som tvivlande framförde två motargument. Vi hade ju snålat under studietiden för att få ihop till insats till lägenheten, nu skulle vi väl äntligen få slippa tänka på de små utgifterna? Dessutom - om man kunde sluta jobba efter fem år, varför gjorde inte alla så?

Tillbaka till 2021

Nå, sju år senare, har jag uppnått FIRE? Är tillvaron mer meningsfull?
Svar: 1. Nej 2. Ja x 100!

Mycket har hänt. Maken är med på spartåget, jag gillar jobbet, och - den största omställningen – våra två barn, som upptar så mycket av livet att läsare med ointresse av barn rekommenderas att sluta läsa här (Kunde jag sagt det tidigare? Hehe…)

Barnen har väckt reflektioner över min egen barndom. Positivt var att jag rörde mig fritt ute i princip från att jag kunde gå och upptäckte skog och bondgårdsliv med syskon och grannbarn. Fri utelek utvecklar kropp och knopp! Jag hade inga krav på mig angående skolarbetet utan drevs generellt av ett inre driv och kunskapstörst, även om jag absolut läste på inför prov.

Av sådant jag vill ska vara annorlunda för mina barn fokuserar jag på det vi föräldrar kan påverka. Vi har andra förutsättningar än våra föräldrar, och en del av det vi gör annorlunda kommer våra barn att ifrågasätta framöver. Typ klimatutsläpp och mobilberoende. Kommer det i framtiden anses lika fult att sitta med telefonen i handen bredvid barnet som med en cigg? Förmodligen, om man ser till den här sammanställningen av senaste forskning på ämnet:
https://onlinelibrary.wiley.com/doi/full/10.1002/hbe2.139

Scrolla ned till fråga 5. HOW DOES PARENT PHONE USE IMPACT CHILDREN? Ett citat: ”teens perceive their parents as distracted more often by their devices… experience less parental warmth, and then this is ultimately tied to a host of negative outcomes in these teens—such as anxiety and depression.” (Stockdale et al., 2018).

En utvikning, men barnen visar att de inte uppskattar min mobilanvändning (yngsta tar den ifrån mig och skriker när jag frågar om att få den). 

Som för de flesta småbarnsföräldrar är relationerna till barnen de viktigaste i livet. Även om jag tror att mina föräldrar gjorde vad de kunde, inser jag i efterhand att - trots att de inte utåt är dominanta eller högljudda personer - ändå har haft ett auktoritärt föräldraskap med skambeläggning som stor del av uppfostran. Diskussioner uppmuntrades inte, ja jag kan inte minnas att vi hade någon egentlig diskussion, inte ens något familjemöte om tex allas önskemål inför semestern. Att uttrycka en önskan replikerades ofta med att ”att tjata funkar aldrig”. Nu säger jag inte att man ska dansa efter barnens pipa, men alla förtjänar att bli sedda och lyssnade på. Jag försöker se barnen som egna personer från första början och bemöta deras tankar och känslor respektfullt så att de får självförtroende att lära sig framföra synpunkter och idéer och föra givande diskussioner med vetskapen att de blir lyssnade på.

Jag tycker andra kulturers familjeorganisation är intressanta. I till exempel Grekland (enligt vad jag hört av grekiska vänner och bekanta) är föräldraskapet ofta något som delas av fler personer. Därmed blir inte ett riktigt lika tungt ansvar eller belastning, barnen kan också välja bland fler och vända sig till de som brukar bemöta dem vänligt eller den som har mest energi för stunden. Farmor eller mormor tar ofta hand om barnbarnen medan föräldrarna jobbar, enligt vad jag hört börjar barnen ofta inte förskolan förrän uppåt tre års ålder, och far- och morföräldrar fortsätter vara en del i vardagen för barnbarnen. Hm, problemet med ensamhet i Sverige, främst ensamma äldre, borde det inte ha att göra med att folk inte har så hjärtlig relation till sina barn, och därmed barnbarn? Är det rimligt att förvänta sig frekventa besök på äldreboendet från barn som uppfostrats till en emotionell distans till föräldern och barnbarn för vilka man aldrig varit en del av vardagslivet?

Vad har barnen med FIRE att göra, undrar ni kanske? För många av er kommer nära relationer till barnen säkert automatiskt från egna föräldrars exempel. Men för mig har barnen och förhållningssättet till dem varit en läroprocess och blivit centralt i prioriteringarna, och vad handlar FIRE om, om inte prioriteringar? Både jag och min man vill att barnen ska vara en del av vårt liv framöver (inte bara pliktskyldiga jul- och födelsedagsmiddagar). Antagligen innebär det att ha tid och energi att kunna ställa upp när de behöver oss. Min målbild är ett grannpar i 55/60-årsåldern, de jobbar inte längre (under vårt första möte sa kvinnan att hon handlar med aktier, ovanligt öppet) och deras dotter med familj bor några kvarter bort. En förmiddag när hon (dottern) cirkulerade härute med tre barn runt sig berättade hon att föräldrarna hade kommit hem från en veckolång resa samma dag, hon frågade retoriskt om hon kanske borde vänta till eftermiddagen med att knacka på, men uppenbarligen hade hon svårt att hålla sig borta. Så fint! 😊

Vår yngsta ska börja förskolan snart, knappt två år gammal, och många har frågat varför hen inte börjat tidigare. Jag har bara sett fördelar, hen har fått utveckla en egen person i lugn och ro med mamma eller pappa närvarande som trygg bas, dessutom har vår äldsta, som hade svårigheter att anpassa sig till yngstas ankomst, fått massor av uppmärksamhet och enbart gått ett fåtal timmar i veckan i förskolan under dessa två år. Vid två års ålder är man ju långt ifrån färdig i sin person, och det återstår att se hur långa dagar som fungerar för barnen framöver, men det känns positivt att börja förskolan först när man kan göra sig förstådd och ta sig fram utan att ramla stup i kvarten. En kollega hävdade att barnen behöver förskola vid snarast vid ett års ålder för att inte komma efter i talutvecklingen, det lät som anekdotisk bevisföring med tanke på att barnen i regel börjar förskolan mellan 1-2 års ålder, i samma ålder de lär sig prata. När vår yngsta började prata i treordsmeningar släppte jag den oron… Herregud, nu låter jag som en sjukt jobbig helylle-mamma, så känner jag mig verkligen inte. Igår, när yngsta använde mig som klätterträd för femtioelfte gången klättrade jag upp på en lekställning där hen inte kom åt mig och vinkade sedan glatt till en granne som körde förbi medan barnet sträckte sig efter mamma. Helt normalt beteende.

Jag försöker självklart sätta gränser och ta andrum för att hålla ihop själv också. Nu bad jag tex maken att åka iväg med barnen så jag får lugn till att skriva dessa rader. En glad mamma gör en glad familj. Liksom en glad pappa.

Arbete: Jag har alltså gått från att längta till FIRE till att uppskatta (ett annat) jobbet som en plats att utvecklas intellektuellt och umgås med vuxna, en omväxling till hemmet där barnen tar (och ska få ta) mycket plats. Ingen jobbångest på länge. Men visst, jag gillar semestern, och vill kunna lägga mer tid på mina intressen och på träning. Kanske tar jag en testperiod med tjänstledighet framöver när vi nått FIRE. Om fem år kommer jag uppskattningsvis ha uppnått 50% högre lön (brutto, givetvis mindre netto). Räknar också med att förhandla mig till extra lediga dagar. Vi kan redan idag leva på min inkomst om jag skulle jobba heltid (i varje fall om vi minimerar husprojekten). Månadssparandet fortgår automatiskt, utan att jag längtar till målet, vilket känns lite omotiverat. Jag vill inte börja skala upp onödig och miljöskadlig konsumtion för det, men när vissa saker är uppe för diskussion (tänk solpaneler, spa-bad…) är motståndet mindre. Maken vill däremot pensioneras. Han har testat flera arbetsplatser inom sin karriär (kontorsarbete) och trots att den nuvarande är funktionell längtar han till att inte vara bunden till en dator varje dag (”jag är inte gjord för det!”). Det förnuftiga vore kanske att han slutar snart, innan mig, men han har betänkligheter kring att han vill ha mer tid att umgås, vilket vi då inte får om jag behöver jobba heltid i all överskådlig framtid för att täcka alla utgifter. Att vänta längre och bli fria tillsammans skulle också ge fler möjligheter. Vintrarna bekymrar mig – maken ser negativt på ”mörkrets tid” redan nu, kan det bli ännu värre utan jobb? Hans hobbys utförs på sommarhalvåret, då han också gillar att planera semestern, jobba med trädgården och huset och hitta på aktiviteter med barnen och släkt och vänner. Här har vi inte mycket till snö, inte heller is på sjöarna. Vad gör man hela dagarna på vintern när alla andra jobbar, om man inte gillar att läsa och skriva?

Ekonomiskt blir det godkänt med tanke på att vi turats om att vara föräldralediga stor delen av tiden sedan fem år tillbaka. Vi är goda för 3,1 miljoner, varav en större del ligger i vår bostad och ca 25% i fonder och aktier. Drygt hälften har vi sparat ihop, resten är avkastning från börs och ”bostadskarriär”. Vår FIRE-siffra är 6 M i avkastande investeringar (siffran nås alltså snabbare om vi säljer huset och flyttar till billigare/hyresrätt). Vi är inte säkra på om vi kan tänka oss att ha kvar huslån eller inte innan vi slutar jobba.

Så - nu till det ni ekonominördar har väntat på: hur jag/vi gjort hittills för att kunna spara under småbarnsåren med föräldraledigheter och deltidsarbeten.

Vad vi inte lägger pengar på

-          Min jobbpendling. Gamla damcykeln funkar bra. 20 min enkel resa blir motion jag behöver med ett stillasittande jobb, dessutom vaknar jag till på morgonen. Jag köper därmed inget parkeringstillstånd och i familjen har vi bara en bil att serva, tanka, försäkra, skatta, reparera och besiktiga. Ska tillägga att jag tar det försiktigt i korsningar, har hjälm och på vintern även dubbdäck+reflexväst. Classy! Vid snöstorm väljer jag mellan att bli skjutsad av maken eller gå, blir väl ungefär tre gånger av varje/år. Har cykelvagn till barnen.

-          Barnkläder + skor. Ärvt och köpt på loppis eller klädpaket på Facebook marketplace, med några undantag när vi tex missat chansningen på skostorlek inför vintern och någon nybeställning för äldsta under Corona-tidens loppis-stiltje. Förutom vinster för ekonomi och miljö njuter jag av att slippa bry mig så mycket. Om något fläckas ner, försvinner på förskolan eller vi glömt en byxa hos vänner långt bort spelar mindre roll - plaggen är värda sitt marknadsvärde, dvs 10-30 spänn, alltså inget att spilla energi på (även om jag tycker barnplagg är söta, är väl därför de säljer, men mycket begagnat är lika sött). Ju äldre barnen blir desto mindre fräscht finns det begagnat, så blir troligtvis mer inslag av nytt framöver. Själv köper jag second-hand vid ”spontanshopping”. Om jag behöver något specifikt plagg, exempelvis mössa, blir det nyköp för enkelhetens skull.

-          Leksaker och andra barnattiraljer – se ovan. Vi köper däremot oftast nya leksaker till syskonbarn i present, av någon anledning känns det snålt att ge begagnat, trots att man får mer för pengarna. Våra knattar önskar sig blandade saker, som kikare och rör (solklart va?). Släktingar lägger beslag på det leksaksrelaterade på önskelistan, vi köper oftast något begagnat och kanske något nytt de ändå skulle få. Den mest uppskattade presenten kan vara ett par simpuffar, viktigast är att lyssna på barnen! Med äldsta frågade vi om det var något hen saknat efter kalaset. Hen lät nöjd men nämnde en sak som ”blev över” på önskelistan. Någon vecka senare hittade vi detta på loppis i grannkvarteret för en bråkdel av nypriset 😊

-          Spetsteknik. Maken var tidigare lättflörtad av ny teknik, men med tiden verkar denna i män tillsynes inbyggda attraktion avta. Att vi har personliga konton för enga utgifter kan bidra. Vi köper antingen begagnade eller billiga kinavarianter av smartphones när våra krashar (sist höll min sju år) och tittar på en sju år gammal TV. Äldsta barnet har redan börjat prata om mobil och kamera, jag tänker att när hen är mogen för detta letar vi på tradera/blocket, där vi även hittat matsalsstolar, takbox, barnvagn, porslin etc.

-          Skönhetsvård. Senaste två åren har jag inte köpt dag-/natt-/ögonkräm, sminkbortagningsmedel, parfym, hårprodukter, och inget utom tre sminkprodukter; concealer, ögonbrynspenna och eyeliner i pennform, vilka jag använder dagligen till jobbet. Appliceringen maximalt effektiviserad. Minimalt med kladd vid regn under cykelturen och kräver inte sminkborttagningsmedel på kvällen. På semestern blir det ibland au naturell och vid festliga tillfällen räcker än så länge smink jag har kvar sedan innan barnen föddes. Förutom de tre smink-produkterna köper jag speciell solkräm för ansiktet (acos matta variant), deo och rakhyvel. Ibland syndar jag med någon fotprodukt (problemfötter). Jag klipper barnens hår och ofta mitt eget (har gått till frisören i snitt en gång om året senaste åren, tycker alltid det tar så sjukt lång tid!), maken sköter sin egen frisyr (rakapparat).

Och vad lägger vi pengar på då? Platsar kanske inte i en sparblogg, men kan vara av värde för er som funderar på att utöka spenderandet (hmm, inga här?). Förutom tråk-kostnader relaterade till bil, försäkring, hälso-sjuk-och tandvård, förskoleavgift, CSN-lån samt bredband- och mobilabonnemang lägger vi pengar på:

-          Hus, hus och hus!

En 80-årig villa med många plus; nära jobb och förskola, stor tomt i lungt läge och tillräckligt rymligt (150 kvm). Under föräldraledighet som ibland kombinerats med hemmajobb för andra föräldern var det skönt med två våningar och att bara kunna öppna dörren och gå ut. I sommar blir det många måltider ute med gäster och vi har gott om sovplatser till vänner som passerar orten.

Huset var beboeligt men slitet när vi flyttade in (tänk fläckiga tapeter, trasiga linoleumgolv, sliten fasad, osv). Vi fick det en miljon billigare än vad ett annat gick för i kvarteret (lika stort och från samma årtionde, men för ögat mer tilltalande). Tankarna gick som att det var värt priset att lägga upp till 500 K på renoveringar närmaste åren. Budgeten höll och renoveringarna har flutit på ungefär som förväntat, men även om huset nu känns okej verkar vi aldrig bli klara. Hade vi valt det andra huset hade kostnader också dykt upp med jämna mellanrum. Värmepump, fasadmålning, tak, dränering, altaner, golvomläggning, våtrumsskikt i dusch och badrum, ja allt med hus har begränsad livslängd och bör fixas regelbundet, ofta för att inte riskera merkostnader framöver. Dessutom kommer idéer på förbättringar som kan öka såväl livskvalité som värdet på huset – varje sommar kommer solpaneler, badtunna/spabad och markiser på tal, på vintern tilläggsisolering av vind och kamin. Ingen husägare jag pratar med verkar bli klar, inte ens de med nyproducerat. Det är inte bara hemförsäkring, el/värme, vatten/avlopp, sophämtning och fastighetsskatt som är dyrare i hus än i lägenhet, utan det som behövs för att hålla huset ifrån förfall är den stora merkostnaden, vilket inte redovisas som boendekostnad på Hemnet. Svårt att veta hur man ska förhålla sig till alla potentiella projekt. Vi bor i en inflyttningsort och hittills verkar folk generellt få tillbaka renoverings- och uppgraderingskostnader. Å andra sidan har vi redan lagt in så mycket i huset och börsen har historiskt varit mer lönsam investering (särskilt som vi har låg belåning, bara 2000 i ränta/månad). Nu väljer vi att lägga 20K i månaden på ISK:en och det som blir över efter övriga kostnader (de flesta månader blir det över) används till renoveringar/uppgraderingar allt eftersom vi får ”råd” med det. Huskostnaden är alltså svår att redovisa, det är det där hålet för alla pengar som blir över. Låter deppigt på något sätt, men vi trivs bra och jag tycker egentligen det är optimalt att bo här bo under småbarnsåren.

 

-          Mat! 7-8000 i månaden (inklusive blöjor, välling, hygienartiklar från mataffären), mer på semestern med många trevliga café- och restaurangbesök.

Med två små barn som äter ca 6 ggr/dag ska mat gå snabbt och lätt kunna anpassas till familjemedlemmarnas olika smak och behov. Vissa ska gå upp i vikt, andra inte. Vissa kan tugga morotsstavar, andra inte. Att laga mat under pågående egen kräksjuka (vi får den flera gånger om året och blir rejält däckade, trots att våra barn oftast är - peppar peppar - förvånansvärt opåverkade och kräver utfodring snabbt igen) eller under telefonkö till 1177 med ett barn på armen skrikande av öroninflammation för sjunde gången eller när någon har tuggat på något giftigt i trädgården, ja dessa perioder möglar både blomkål och svampen jag får från välmenande granne i kylen, att överhuvudtaget hantera mat på en het spis är svårt med ledsna/sjuka barn mellan benen eller på höften. Än så länge har den förälder som varit hemma lagat maten och den andre kunnat fokusera på jobb. Framöver när vi båda jobbar kommer vi turas om att sluta tidigare och hämta barn och laga mat medan den andre kan jobba hur länge man vill/behöver. Vi skulle minska matkostnaderna och stress kring matlagning om vi båda slutade tidigt och den ena tog hand om barn under matlagning, men det är knappast ekonomiskt försvarbart att gå ner i tid för att laga mat.

Vi äter rätt hälsosamt med grönsaker i varje måltid, men köper också take-away när det kniper (mycket thaimat). Jag har efter några års motstånd accepterat vår matkostnad - även om jag gärna skulle äta mer hembakt bröd och linssoppa så är inte matlagning det jag vill syssla med den timmen på kvällen då barnen sover, och att havregrynsgröt eller mackor utgör alla måltider känns trist och halvdåligt för barnen (även om de gillar’t).

-          Privata intressen/nöjen/inköp 5000/mån (2500/person). Vi kör alltså med egna konton där en viss summa går in varje månad och spenderas efter eget bevåg– vill någon köpa vinterkängor, kajak, TV-spel, resa med vänner etc, bekostas det från egna kontot. Friskvårdsbidrag från jobbet (totalt 8000/år) täcker också många aktiviteter. Mina pengar brukar växa mer än makens, men sedan blir det en vandringstur med hotellövernattning och restaurangbesök med vänner, och kanske kommer jag framöver gå en skrivarkurs eller rent av egenfinansiera utgivning. Det sparar energi att inte behöva fråga varandra om lov eller diskutera vad vi vill lägga pengar på när vi ändå håller oss inom denna för oss rimliga gräns, får mig att känna mig lite mer som en egen person än bara fru/mamma och underlättar att få tid isär och möjlighet att längta till varandra och barnen utan att missunnsamhet uppstår.

Mål och drömmar:

Vi vill att vår tid i medelåldern ska vara den bästa i livet, och fokuserar på att skapa en bra vardag (okej då, vissa dagar vill jag bara överleva). Ha tid att knyta band med barnen och umgås med de som ger oss energi, om det så är på arbetet (för mig) eller på fritiden. Ta hand om hälsan; röra på oss varje dag och äta hälsosamt (tänker på livsmedelsverkets rekommendationer med 500 gram grönsaker om dagen, inte för att jag väger dem, men ni fattar…). Vi pratar också om att vara öppen för olika möjligheter som kan innebära att en eller båda av oss slutar jobba eller jobbar på distans. Jag kommer i framtiden ha möjlighet att jobba utomlands, att min man i så fall kan hänga med och fokusera på barnen är då en förutsättning (och familjeråd med barnen involverade, att de också är sugna är en förutsättning). Vi har också diskuterat att om barnen flyttar till annan ort kan vi tänka oss att flytta efter. Kanske vill ett barn gå på specialgymnasium i storstaden, då har vi möjlighet att skaffa en lägenhet och bo lite växelvis där. Och även senare i livet, vi tänkte inte förfölja dem under universitetsstudierna – haha, tänk om morsan flyttat in i studentkorridoren, vilka tråkiga fester det skulle blivit - men om de slår sig ned någonstans och får barn och vill ha hjälp, då ska inte ekonomiska band till våra jobb vara det som hindrar oss från att byta ort. Sist men inte minst hör jag också till den tredjedelen av svenskarna som vill ge ut en bok. Jag börjar inse att det kräver planering, även om jag har skrivit en del blir det inte ett utgivningsklart manus av att sitta ett par timmar på helgen eller någon kväll i veckan, jag behöver helt enkelt planera en sammanhängande period med frigjord tid.

Så ja – dygnet har fortfarande bara 24 timmar 😊 Ordspråket om att vi överskattar det som kan göras på en dag och underskattar det som kan åstadkommas på lång sikt börjar sjuka in. Allt får ta tid, och att vara öppen för förändring är att vara öppen för livet!

Frågor till läsare och FruEB

Jag uppskattar gärna synpunkter på allt, även det mer filosofiska 😊.

1. Ni som har, eller vars partner har, skalat ner jobb eller slutat runt 35-40-års åldern - Blir förhållandet fruktansvärt ojämlikt om bara ena parten slutar jobba? Och tråkigt i längden för den som är hemma?

2. Maken är mest inne på att ge (nya) jobbet några år (2? 4?) till. Vi kommer därefter ha ekonomi till att leva på min inkomst och investeringar som kan växa passivt. Vardagen med barnhämtning +lämning och diverse vardagsfix skulle bli lättare med honom hemma. Är det fel av mig att misstro hans förmåga att hålla psyket i form på egen hand under den mörka årstiden? Han har inte svar på vad han tror att han skulle göra på dagarna. Han kanske hitta nya sysselsättningar, kanske gemensamma intressen med barnen framöver. Är det några här som har hittat nya intressen eller sysselsättningar post-FIRE? Några tips på socialt givande deltids-gig (inget som involverar att torka bajs eller sitta hela dagen framför datorn)?

3. Om hus – hur tänker ni med icke-nödvändiga renoveringar/uppgraderingar? Under senaste årens hysteriska boprisutveckling på vår ort har man fått tillbaka kostnaden (och mer därtill) för exempelvis solceller, badtunna/spabad, fancy fasad-fix, nya bänkskivor i kök, växthus och friggebod/gäststuga. 70-talshusens gamla mexitegel, gillestugor och bastur (böjning?) är ju däremot inte något som folk betalar för, så om man bor länge (+20 år?) kan man nog räkna med att uppgraderingarna blir daterade och ibland kanske drar ner värdet. Tänker ni på bostads-uppgraderingar som investeringar eller konsumtion?

Hoppas på input av alla ni kloka i kommenarsfältet och avslutar med ett par poddtips:

Mad Fientist – 1500 Days Podcast Takeover, på Spotify: https://open.spotify.com/episode/3wzjHzKB7Q89otcE3dXHZg

Respectul parenting: Janet Lansbury på Spotify https://open.spotify.com/show/19BOekO4dSbutuHw29ipA1
(för att hoppa reklamen, spola fram till ungefär 2.30 på varje avsnitt)

 Trevlig sommar!

/”Therese William”