Läsarberättelse fem

Här kommer läsarberättelse nummer fem från allas vår DDT. Hen börjar med en triggervarning: "Denna orimligt långa text innehåller sjukdom, död och helt oförsvarligt ekonomiskt slackerbeteende". Så här är texten för dig som törs:

HUR DET BÖRJADE
Det finns de som är sparsamma av naturen. Låt mig genast konstatera att det inte gäller mig. Jag hade misslyckats å det grövsta med marshmallow-testet. Godiset hade varit uppätet innan forskaren hunnit lämna rummet. Startläget var med andra ord inte direkt lovande. Och inte blev det bättre av att jag träffade en man med ungefär samma egenskaper. Omedelbar behovstillfredsställelse NU! Det var vår lilla familjs valspråk, som vi troligen skulle ha präglat in på en plakett om vi någonsin orkat översätta det till latin. Allt ser lite bättre ut på latin.

Det var inte förrän vi närmade oss femtio som vi ens började fundera på att spara lite mer. Behovet hade aldrig funnits. Vi bodde i en stor relativt billig hyreslägenhet, vi hade inga barn och pengarna räckte varje månad. Men det blev liksom inget över. Vart pengarna tog vägen hade vi egentligen ingen aning om. De verkade bara försvinna.

Sagt och gjort. Efter ett samtal med banken hade vi kompletterat våra orimligt skrala fondkonton och pensionssparande med ett ISK-konto. Här fördelades pengarna mellan de två fonder banken rekommenderade, en defensiv och en aktivt förvaltad fond, samt den läkemedelsfond jag valde tvärt emot bankens rekommendation. Gissa gärna vilken som gick bäst!

VAD GJORDE JAG FÖR FÖRÄNDRINGAR
Att från en dag till en annan spara fem gånger så mycket pengar som tidigare borde ju ha medfört någon form av snålande. Men vi kände aldrig att vi behövde dra in på något särskilt. Det vi slutade med var impulsköpen. Böcker gick ju faktiskt att låna på biblioteket till exempel. Att vi hade skaffat ett torp gjorde också att inköpen av sättpotatis ökade medan krognotorna minskade drastiskt. Vi lallade på och gladdes åt att vi helt plötsligt hade en riktigt buffert. Som dessutom växte för varje månad.

Då fick jag cancer. Och helt plötsligt blev den där bufferten en väldigt skön stötdämpare när Försäkringskassan krånglade och inte lyckades ge mig någon ersättning förrän efter fyra månader. Inte precis vad man behöver när man är seg av cellgifter. Efter åtta månader vinkade jag hejdå till personalen på strålningen för sista gången och såg fram emot en tillvaro utan sjukhusbesök och behandlingar. Klen och med obefintlig frisyr, men vid gott mod. Vårt buffertkonto hade fått sig en törn, men återhämtat sig och nu skulle sparandet fortsätta.

Ungefär vid den här tiden upptäckte jag FIRE. Jag hade börjat tröttna på de minimalistbloggar jag läste eftersom de ofrånkomligen började grotta i sina inre liv när de hade rensat bort allt ner till sista soppslev. Boring! Mindfullness tråkar ut mig. Mr Money Mustache däremot, vilken grej! Här fick jag tillfälle att vara tacksam över att jag bara hade några millimeter hår, för annars hade jag slitit det. Hur kunde vi ha tänkt så fel? Varför förstod jag inte det här förrän nu? Vi hade ju kunnat vara fria redan om vi bara hade fattat att det var möjligt.

Nu skulle det sparas. Så himla early skulle det ju inte bli, men nog fan kunde vi kapa åt oss några extra lediga år i alla fall. Inspirerad av Fru EB, Sparo, Petrusko och ett flertal andra svenska bloggare skaffade jag ett konto på Avanza, började köpa indexfonder och aktier, samt skaffade mig ett sparkonto på en nischbank som i alla fall gav lite ränta. Hej vad det gick! 

I ett år ungefär. Sedan visade det sig att min man hade cancer av ett betydligt allvarligare slag än den form jag hade haft. Det här skulle inte gå bra. De första sex månaderna arbetade jag i stort sett ingenting. Det fungerade eftersom jag är företagare och har en grym kompanjon, men hade jag varit anställd hade jag sagt upp mig. Det skulle vi klarat eftersom den där bufferten fanns på plats. 

När det visade sig att behandlingen faktiskt fick förloppet att sakta in och nästan avstanna för en tid började jag jobba halvtid hemifrån. Så nu levde vi på en sjuklön och en låg halvtidslön. Men det visade sig att vi kunde spara ändå. För vad skulle vi göra av med pengar på? Ingen av oss hade en bucket list med dyra saker vi ville uppleva innan det var försent. Allt vi önskade oss var ytterligare en dag i varandras sällskap. En vardag med kaffe på torpets lilla veranda, interna skämt, en god middag, böcker och samtal. Liv. Det fick vi i drygt två år. Efter mer än trettiofem år tillsammans var det plötsligt bara jag kvar. Och en klump med pengar.

SÅ HÄR INVESTERAR JAG

I dagsläget har jag ungefär 70 procent av mitt kapital utanför börsen. Det känns ju sådär när varenda sparekonom (vad är det ens?) kommer med rådet att inte ha för mycket pengar på sparkontot. Nähä, men var ska jag göra av dem då? Det talar de aldrig om. Att slänga in dem på börsen nu känns ju inte som ett rimligt alternativ. 1,5 procent plus är trots allt bättre än 20 procent minus.

Mitt nysparande ligger på ungefär 13 000 i månaden. En del hamnar fortfarande på ett sparkonto, resten köper jag fonder och aktier för. För tillfället blir det mest aktier, för de har hållit emot nedgången betydligt bättre än mina fonder. Annars har jag de vanliga som nästan alla här köpt under någon period.

• Avanza Global
• Avanza Emerging Markets
• Spiltan Aktiefond Investmentbolag

Aktierna är en salig blandning av livsmedel, skog, banker och industri. Det jag undviker är fastigheter, för den branschen tror jag har jobbiga tider framför sig. Fast där har jag säkert fel. Det är inte så att jag har någon koll. Vart är jag på väg? Det är lite oklart.

MITT LIVSMÅL

Här är mitt stora problem. Vi hade ett tydligt mål. När vi slutade jobba skulle vi flytta till vårt
lilla torp och ägna oss åt sådant som vi drömt om. Skaffa höns, bli biodlare, odla grönsaker, snickra, läsa böcker, fälla träd, stapla ved och elda. För att livet inte skulle bli alltför primitivt (ibland vill man ju bara luta sig tillbaka och njuta av lyx som tvättmaskin, bredband och centralvärme) planerade vi att även köpa en liten lägenhet i närmaste småstad någon mil bort. Där hittar man utan problem en tvårummare för runt 250 000.

MEN. Det var ju vår gemensamma dröm. Idag vill jag egentligen ingenting. Jag älskar fortfarande torpet, men vet inte om det liv vi såg framför oss kommer att fungera när det bara är jag. Kanske blir det för ensamt även för en introvert människa som trivs utmärkt i sitt eget sällskap. Så nu bekymrar jag mig inte så mycket över målet. Kanske hittar jag ett nytt i framtiden. Tills vidare försöker jag bara hålla mig i rörelse.

MINA TRE BÄSTA SPARTIPS

Skippa take away-kaffet, sälj saker och ta med matlåda. Nej, men allvarligt! De där trötta tipsen dyker upp i kvällspressen efter varje jul och semester. Skärp dig hjärnan! Kom med något nytt!
…

Min hjärna: Visslar och tittar åt ett annat håll. Kolla det regnar! Tiddelipom.

Nej, tyvärr har jag nog inget nytt att komma med. Men jag tror inte att det funkar om det blir för tråkigt. Själv triggas jag av att utmana mig själv. Hur många dagar i sträck kan jag låta bli att handla något? Kan jag bygga ett eget utebord istället för att köpa ett på Rusta? Kan jag få ner min matbudget till Sparo-nivå? (Svaret på den sista frågan är: nej). Att odla potatis är inte det minsta lönsamt. Men gott!

EN FRÅGA

När jag nu får tillgång till Fru EBs smarta läsare vill jag passa på att få lite hjälp med att tänka. Jag har ett amorteringsfritt lån på 300 000 på stugan. Tidigare har det känts förnuftigt eftersom börsen avkastat mer än låneräntan. Men nu? Här känner jag mig lite handlingsförlamad. Ska jag 1) lösa lånet 2) börja amortera 3) fortsätta som tidigare?
Om räntan skulle ligga kvar på dagens nivå kan jag ju betala den i mer än 30 år med de där pengarna och det lär täcka den tid jag kan ha glädje av torpet. Samtidigt vore det ju skönt att vara skuldfri. Amortera måste väl vara det absolut sämsta alternativet, eller? Här tar jag tacksamt emot alla synpunkter.

Mvh

DDT