Vi flyttar tillbaka till Stockholm

Valborg tillbringades i vanlig ordning i misär. Jag avskyr denna högtid. Vad handlar det ens om? Mer än om att man ska ta sig till en brasa någonstans och stå och stampa och huttra i snålblåst i väntan på mörkret medan ungar springer runt och skriker med sockervadd all over och sen kommer någon förnumstig man med hink och säger att det är för torrt för att elda trots att alla vet att det fallit snöblandat regn de senaste fem veckorna och sen går man hem och dricker rumsvarm bag-in-box eftersom någon glömt ställa in den i kylen. Det finns bara ett värdigt sätt att fira valborg på och det är i Uppsala på nation och det tåget har gått. 

Dagen innan tillbringades med Sköldis.

Han är ungefär jämngammal med mig och jag har känt honom i drygt 20 år, mitt spirit animal. Det slog mig när jag träffade Sköldis att han är ungefär så långt jag kommit i att bygga socialt nätverk här uppe, vilket för mig in på dagens ämne.

Vi flyttar till Stockholm

Några av er har redan fångat upp vibbarna i mina inlägg och då primärt min längtan till vännerna. Och även om det ska bli gött att få hänga mer med dem är det faktiskt inte det huvudsakliga skälet till återtåget. Diskussionen kring återflytt började redan förra vintern och var sprungen ur min mans sjukdomstid. 

Jag vet inte hur mycket ni minns av debaclet. Jag minns knappt själv och allra minst minns han men det var tufft. Vi pratade ju om det på bloggen när det begav sig och jag vet att många av er har liknande erfarenheter. Ni vet också att det är svårt att beskriva på ett begripligt sätt utan att låta som en dramaqueen.

Såsom Monte Carlo attraherar skatteplanerande idrottare drar Hudik till sig stafettläkare. Bottenskrapet, är min samlade bedömning. Vården min man fick var under all kritik. Det var i slutänden jag som efter kontakt med en psykiatriker i vårt privata nätverk i ett passivaggressivt brev till jourhavande stafettclown fick diktera villkoren för min mans medicinering (han var vid den här tidpunkten inlagd i någon form av icke-kvalificerad förvaring). 

Det var också jag som till slut fick in honom i ett webbaserat KBT-program som jag tror var det som till slut bröt ångestloopen (nyfiken förresten: Ni var ett tiotal som hörde av er och fick namnet på psykologen i fråga - har ni fått hjälp?). 

Jag är inte helt övertygad om att Stockholmspsykiatrin är bättre, men där hade jag åtminstone haft mina vänner. En del kom visserligen hit som moraliskt stöd men det är svårt att ta emot gäster när någon har ångest i huset. Det jag däremot hade uppskattat under den här tiden hade varit möjligheten att få slinka ut en stund och träffa folk. 

Att under ett år vara isolerad med en ångestriden person på landsbygden är liiiite som The Shining (minus tvillingarna). Jag insåg att det var en engångstillställning, jag skulle inte palla en runda till under de premisserna. Jag behövde en contingency plan och den stavades Stockholm.

När min man började bli lite bättre efter nyår förra året lanserade jag därför idén. Han var på. Barnen likaså. Äldsta barnet är på väg hemifrån till hösten och mellanbarnet ville gå gymnasiet i Stockholm på ett program som inte finns i Hudik. Minstingen har haft det tufft i skolan och ville gärna få en omstart. 

Så sent som i lördags kväll summerade vi åren här. Vi är alla överens om att det varit fyra fantasiska år. Äldsta barnet har mått särskilt bra av det. Mellanbarnet talar flytande hudik och har lärt sig köra moppe och snusa. Minstingen har haft en fantastisk cellolärare. Vi har alla storskaligt frödjats åt hönsen och gården och pandemin märkte vi knappt av. Vi är nöjda för den här gången helt enkelt.

Vi flyttar inför skolstarten

Vi har inte satt exakt datum än. Men vi lär flytta innan skolan börjar. Det blir en okomplierad historia där vi packar en väska var, allt finns redan på plats i stan. Jag kommer att fortsätta jobba i Hudik så upplägget blir att min man och småttingarna bor i Stockholm 100% av tiden. Jag veckopendlar och förlägger min admintid i Stockholm. Min man kommer att fortsätta att jobba för sin arbetsgivare i Hudiksvall men på distans. Han kommer att vara uppe här någon gång varannan vecka för ledningsgruppsmöten, men övrig tid sitter han på ett kontorshotell. 

Jag har i dagsläget inga planer på att sluta jobba. Jag älskar det här stället. Det trodde ni inte va, att ni skulle höra mig säga så om en arbetsgivare? Jag tror att jag har hittat en glitch i systemet. Ett fritt säljjobb med bra villkor hos en arbetsgivare som är trevlig och som dessutom...håll i er: Saknar admin. Jag skojar inte nu men jag har noll rapportering (förutom reseräkning).

Att välja om sitt liv

Bolmeson frågade i podden om anledningen till att jag börjat jobba igen, om FIRE inte blev som jag hade tänkt mig. Det var bra att han frågade så att jag fick förtydliga att jag inte är FI, mer semi-FI vilket är en väsentlig skillnad. Jag svarade som det var att jag nog inte visste vad jag hade tänkt mig. Och det är detta som är skönheten med ett stash på banken: Du behöver inte göra kolchoslånga femårsplaner. Du kan chilla på en frilla och ta ett år i taget. 

Första året efter ekorrhjulet var jag på egenformulerad rehab med hund. Jag gick och gick och gick och läste och gick på badhus och umgicks med vänner och skrev. Det var mitt läkeår. Allehanda märkliga kroppssymtom dök upp under det här året: Obegripligt ont i en arm. Huvudvärk. Ett märkligt utslag. För att sen försvinna.

När vi sen flyttade upp hit var det tabula rasa. Jag kände mig mer i fas och tog mig an livet på landet med geist och förundran. Det var underbart. Hönsen, odlingarna, att få vara på gården även när sommaren övergick i höst. Journaliststudierna i Sundsvall, helt fantastiska. Jag läste ju mest av uthyrningstekniska skäl (vi behövde giltigt skäl att hyra ut lägenheten i Stockholm), men studierna inbegrep praktik och plötsligt var jag med deltidsjobb under ett drygt år. 

En sak jag inte skrivit om på bloggen är mitt äldsta barns mående. Det har varit en inte helt behaglig resa ner i underjorden och tillbaka, nästan i paritet med min mans sjukdomstid fast mer lågintensivt och utdraget. 

Det peakade hösten 2020 och jag slutade till årsskiftet att jobba för att fokusera på att lösa den här gordiska knuten. Jag begriper inte hur människor kan hantera en situation som den vi var i med två heltidsarbetande föräldrar. Vi tog oss igenom det mycket tack vare att jag var helt fri och kunde lägga all min energi på att hitta lösningar. Idag mår vårt äldsta barn helt ok (jag törs nästan säga bra) och det faktum att det blir student och studier på annan ort till hösten är kvittot på att vi är i hamn. 

När ungen väl började må bättre kring påsk 2021 kraschade min man och allt mitt fokus gick till att försöka fixa honom. Så att "välja om år för år" har i min värld varit rätt långt från föreställningen om valen hos en FIRE-stereotyp ("Ska jag dricka paraplydrink på Bahamas eller Maldiverna?"). I år har jag valt att jobba, initialt drivet ur ekonomisk nödvändighet. Vi får se hur länge det håller i sig. Men en sak är säker: Jag kommer att fortsätta att välja om på årsbasis, för resten av mitt liv. 

Jag återanknyter till mina tankar från när jag först hittade konceptet FIRE år 2015: Mitt liv gick från svartvitt till technicolor. Från att ha sett min tillvaro som en spikrak motorväg mot 67 blev livet en vindlande lummig skogsstig. Alla som någon gång vistats i skogen vet att den kan vara såväl förtrollande Bauercharmig som Blair Witch-otäck. Men det är också det som är tjusningen, du vet inte vad som väntar runt nästa krök.

Och här min slutkläm: Livet blir inte alltid (aldrig?) som man tänkt sig. Men med ett rejält stash på banken har du bättre förutsättningar att parera livets krumsprång. Och ni får tro mig på mitt ord när jag säger att livet blir mer stimulerande när man regelbundet väljer om det, snarare än vaggar fram i en av extern part (arbetsgivaren) utformad kofålla i väntan på besked om nästa befordran, nästa organisationsförändring, nästa partnerbeslut. Det är du som håller i taktpinnen och som du vet pekar studier på att hög grad av självbestämmande leder till större förekomst av välbefinnande. Inte lycka utan välbefinnande, vilket är ännu bättre eftersom det är ett grundtillstånd.

Så fortsätt din strävan mot större slack och frihet. Redan vid ett förhållandevis litet kapital kan du förnimma känslan av frihet. Ett sabbatsår, jobba 80 procent? Om du därtill är i min ålder och uppåt kommer du rätt snart att kunna brygga mot tjänstepensionsålder. Därmed inte sagt att du behöver dra ur pluggen. Men du vet att du skulle kunna och det är nästan lika härligt det.

Mvh
FruEfficientBadass