Återflytt till Stockholm

Den första augusti flyttade det äldsta barnet hemifrån. Han började konstskola i Gävle och i samband med det fick han en studentlägenhet i ett getto för vilket vi betalar premiumpris (kan någon förklara hyresrättssystemet för mig?). Det var plågsamt. Inte hyran utan frånvaron av barnet. 

Inte för att jag är en överdrivet sentimental person, utan för att det här barnet och jag var så i symbios. Vi brukade dröja oss kvar efter middagarna för att bläddra i loppisfyndade inredningsböcker från 90-talet, diskutera gylldene snitt och färgcirklar. Vi förmådde liksom följa varandras ibland tveksamma tankebanor på ett sätt som ibland möttes av huvudskakningar från övriga familjemedlemmar. 

Vi hade därtill utvecklat en egen dialekt som bara vi två pratade (tänk ”Lillebrors syskon”) vilket övriga i familjen tyckte var tröttsamt och till slut fastnade vi i dialekten utan möjlighet att ta oss ur, rätt skrämmande. Vi delade krämpor. Närhelst jag drabbades av något skumt - typ akut ont i vänster örsnibb - drabbades han av detsamma. Och nu är han borta. 

Det enda som avhåller mig från kliniska symtom är att jag ser hur lycklig han är av flytten. Han har ju genom åren plågats av diverse och stundtals varit rejält under isen. Men när vi hälsade på för några veckor sedan såg jag hur han bara lyste av livsglädje. "Jag har så mycket energi!". Inte ens den egocentriska av mödrar (och tro mig - jag ingår där) förmår att grämas över en sådan utveckling. 

Nästa slag i solar plexus var höstens upplägg som ju går ut på att vi flyttar till Stockholm. Detta skedde inför småttingarnas skolstart i mitten av augusti. Det var en diskret flytt. Barnen packade ett par väskor med kläder, jag och min man tog inte med något. 

Sen vidtog ett omfattande arbete med småttingarnas rum. Eller ska vi kalla dem utrymmen - de bor i ett avdelat sovrum. Femtonåringen ville måla influencer-rosa och ha "dubbelsäng" på sin sida väggen  (det blev en 120-säng). Fjortonåringen ville bli av med loftsängarna och måla om. Inte mitt problem, mannen får rodda. Varför får han rodda?

För att jag har katapultat mig ur vardagen genom att tillbringa måndag till torsdag på mitt gamla jobb i Hudik. Jag har valt att göra så eftersom jag gillar det här jobbet. Jag gillar det jättemycket. Jag kan inte minnas att jag gillat ett jobb så här mycket sen jag jobbade som utesäljare i konsumentvarubranschen och det var anno 2000 och jag hade svältlön. 

Nu har jag inte svältlön. Det är välbetalt, superfritt och med jättetrevliga kollegor och kunder. Min man förespråkar en flytt till samma företag i Stockholm men så här mycket vet jag: Stockholmskunderna kommer att vara rävgift. De kan inte hjälpa det, det ligger i generna. Det går en sjuka i stan som gör att man måste hetsa upp sig över småsaker och AGERA KRAFTFULLT om man inte får sin vilja igenom. Ett mail ska besvaras pronto och är man beställare pekar man med hela handen och går upp i falsett om leverantör inte presterar enligt de av kund uppsatta förväntningarna. Så är det inte i Hudik.

Men Stockholm har en uppsida. Det är helt underbart. (ser ni? Jag både kursiverar och stryker under, absolut nono enligt min lärare i organisation och ledarskap, för övrigt det enda jag lärde mig under den kursen).

För även om jag tillbringar måndag-torsdag i Hälsingland, tillbringar jag torsdag kväll till måndag morgon i Stockholm. Då lyser Stockholmssolen på mig. Jag formligen dyker ner i allt detta härliga. 

Centralbadet fredag efter jobbet. Kanske en brittfylla fredag kväll, någon är alltid - och jag säger alltid - på. Eller varför inte en Dramaten med en Loranga på Riche efteråt? Merparten av mina stockholmsvänner har en bugg som gör att de aldrig säger nej, särskilt inte till kultur i kombination med apelsinläsk.

Morgon efter - gryningsräd på Djurgården, kanske med min vän från Karlaplan (gillar att poängtera att hon bor på Karlaplan, får mig att känna mig rik), kanske med min före detta chef golden doodeln Ludvig? Vi går inte långt, men tillräckligt för att hinna avhandla Lifvet och Konsten, oavsett om jag går med jurist eller hund. 

Och nu till min senaste upptäckt: Meetup. Ett helt universum av social interaktion. Det är en app i vilken man tickar i sina intressen (allt finns - förutom kinky stuff det är en annan app) och sen dyker det upp förslag.

I skrivande stund har jag varit på en Creatives Coffee - ett caféhäng en söndag med folk som är kreativa i största allmänhet. Ett tvåtimmarsmingel från vilket jag kom helt rusig av inspiration. 

Veckan efter var jag på Söder och hängde med AI-nördar med det upplyftande temat ”WW3”. Förutom världens undergång på grund av Kina hann vi även med ämnen som Indiens ökande inflytande i oljebranchen, medborgarlön och ny digital valuta inom BRIC (jag smyggooglade BRIC). Omgiven av företrädesvis indiska forskare från KTH kände jag mig som kusinen från landet vilket stämmer ganska bra.

Jag har varit på Naboterrassen och tagit drink med allsköns människor. Jag har anmält intresse för finansträffar (även om just det segmentet verkar vara rätt trött). Och lyss: Det här händer INTE I HUDIK. Om man inte räknar "Markna'n" som sker någon gång i september och går ut på att alla i Hudiksvalls kommun tar bilen in till en fotbollsplan där man köper godis.

Åter till bygda. Första måndagen hemma själv på lantstället var inte kul. Jag rattade upp från Stockholm tidigt, efter en helg dopamindopad av upplevelser, drog några kundbesök, svängde in på kontoret och runt fem åkte jag "hem". Kan det kallas ett hem när övriga familjemedlemmar flyttat? 

2019

Det var i vilket fall en rätt vemodig upplevelse. I fyra års tid har vi bott här. I augusti för fyra år sedan var det en yster tillvaro. Vi var så förälskade i konceptet. Vi målade om, köpte loppismöbler, skaffade höns, barnen började nya skolor och jag började på journalistutbildningen. Förändringens vindar, uppbyggnation. 

Det som mötte mig den här kvällen var stagnation. Jag kommer hem, det är mol tyst. Ingen som tjattrar, lagar mat, inga som klöser, öser, färgar hår eller bygger. Bara jag. Äldsta barnet tog till och med med sig katt och krukväxter.

Jag vet inte vad jag hade väntat mig - någon form av gudomlig zen - men det kändes bara sorgligt. Jag grät till och med en skvätt i luren på min förstegråterska vilket inte hör till vanligheterna (jag gråter bara till lågkvalitativ romcom). 

Jag har benat i den här känslan en smula. Det handlar om så mycket. En härlig tid i vår familj har tagit slut. För även om jag har längtat tillbaka till stan och vännerna har vi ju haft det bra här uppe. Vi har utvecklats, åt alla möjliga håll. Barnen har gått från tweenies till tonåringar/vuxna. Vi har haft gulliga höns och vår grönavågen-dröm blev verklighet. Det var ju verkligen här jag kände av flykten från ekorrhjulet (även om jag smög in i det igen på slutet). Men störst av allt tror jag är att jag under veckorna lever utan barnen. På två veckor gick jag från att vara heltidsförälder för tre till deltidsförälder till två. 

2023

Barn nummer två har aviserat att hon om prick två år ska flytta hemifrån med pojkvännen (när han, sugar daddy, gått ut gymnasiet och kan hyra den Östermalmslägenhet hon tror kommer att bli verklighet). Kvar blir minstingen. Och jag missar i nuläget 50 procent av tiden med henne (och storasyster). 

Jag pratar med dem i telefon varje dag och ibland facetajmar vi middagarna. Jag vet ju att vi normalt sett inte ses mer än någon halvtimme per dag (eftersom de mestadels jäser i sina gryt). Men det känns ändå så påtagligt - att familjelivet som vi känner det - är på väg att försvinna.

Oklart var jag ville komma med detta inlägg annat än att beklaga mig. Eller beklaga och beklaga, det tog ett par dagar och sen var det rätt gött att vara själv på torpet. Jag kan stäckkolla nya inredningsserier på Netflix och kolla städvideos på YouTube läsa skönlitteratur i den utsträckning jag önskar. 

Jag kan gå och lägga mig utan att plugga in öronproppar på grund av vissas snarkningar och/eller barns cat fights utanför mitt sovrum mitt i natten. När jag sen glider in genom dörren på Malmen torsdag kväll är jag kungen. Den roll [affärs]män spelat i flera generationer. 

Någon som jobbat distans och erfarit samma dubbla känslor som jag?

Mvh
FruEfficientBadass