Sidor

Anekdoter från ett yrkeslifv del 2

Efter magplasket i den franska firman sökte jag traineetjänster. En traineetjänst är en sorts påläggskalvtjänst där företag låter en testa ett antal olika positioner för att sen putta in en där man gör bäst nytta. Tanken är att man genom sin allsidighet ska kunna klättra inom organisationen.

Jag sökte bland annat inom telekombranschen och där kom jag rätt långt i en process. Man hade kunnat tro att telekom skulle företrädas av snajdigt folk, men jag intervjuades av två batiktanter i ett kontorskomplex i Kista. Och de var inte batiktanter på ett trendigt new wave-sätt, de var bara hennafärgade tanter med förskolevibes. 

Det var under den här rekryteringen jag fick träffa Psykologen. Det var på Kungsholmen och det hade bokats en heldagsittning under vilken jag fick prata barndom, rita trän, ange olika användningsområden för en tegelsten och som kronan på verket: Skriva fyra handskrivna sidor som sedan skickades på analys till en [troligen hippie-] kvinna i USA. 

Det hela utföll positivt och jag skulle precis signa när bolaget ifråga precis gick ihop med ett annat bolag (tror det var de som sen blev Telenor) och all rekrytering stoppades. Sliding doors moment: Jag hade kunnat bygga mitt corporata hat på telekombranschen istället för hur det sen blev: Konsumentvarubranschen.

För jag var en av de lyckliga som fick tjänsten som trainee på ett amerikanskt stort FMCG-företag (d.v.s. ett företag som säljer produkter i dagligvaruhandeln, typ ICA). Här fick jag börja som utesäljare för att sen gå vidare till marknadsavdelningen, sales planning, business planning och säljavdelningen.

Ett par ord om mina första dagar på det här företaget. Vi hade kick-off på ett spa söder om Stockholm. Lyxen var total: Bra mat, vedeldad bastu, fina rum. När jag trodde att det var dags att åka hem sa någon att "Men nu kommer ju kontoret hit, festen har bara börjat!" och dit kom "kontoret" (innan dess var vi bara säljare) och då blev det åka av på en annan nivå. 

Dagen efter fick vi under överseende av skeppare segla Swanbåtar över till Gotska Sandön där vi levde någon form av orkestrerat Robinsonliv med egenbyggda latriner (!), vindskydd och matlagning över öppen eld. Det var faktiskt rätt magiskt att sova under stjärnhimmelen med sina nya kollegor jämte. 

Nu trodde jag i alla fall att det var över men då sa någon: "Men nu väntar ju finalen, party i Visby!". Sagt och gjort, vi seglade till Visby och sen vidtog ett par dagar INTENSIVT festande vilket senare visade sig vara ett signum för företaget. Herreminje, vad party det var hela hela tiden på de mest fantastiska ställen. Man abonnerade TinTin-muséet i Bryssel, ett nyöppnat designerhotell i Stockholm, Berns och man hyrde in fantastisk underhållning. 

En vanlig fredagseftermiddag på kontoret övergick med lätthet i en pizzaleverans som sen blev AW och sen raka vägen in på Café Opera där säkert en handfull relationer inleddes mellan kollegorna, några hänger ihop än idag. Work hard play hard-ställe.

Jag trivdes väldigt bra här, särskilt eftersom jag fick tillbringa ett halvår i Bryssel. Företaget hade ordnat med lägenhet i finaste delen av stan (städning en gång i veckan vilket kändes överdrivet med tanke på att jag är jag och det var en tvåa). Jag fick fria resor hem varannan vecka och om jag inte ville åka hem fick jag kostnadsfritt ta dit någon annan varannan vecka. Det var ett generöst företag helt enkelt.

Företaget sponsrade motor så jag minns några fina resor till södra Belgien med rallyevents. Inte för att jag är någon fan av motorsport direkt, men att sitta på en uteservering i centraleuropa en solig septembereftermiddag och vänta på bilarna är ändå en välsignad stund. 

Jag fick också driva ett Benelux-projekt som gav mig möjlighet att resa till Luxemburg och Holland. I Amsterdam hade företaget avtal med Meridien vars policy var att vid tillgänglighet uppgradera till svit vid första besöket. Så kom det sig att jag som 25-åring fick tre rum precis vid kanalen i Amsterdam.

Scenbyte: In kommer Valkyrian. Jag var då Key Account Manager i Stockholm och fick en ny chef, en kvinna från södra Tyskland. Jag vet inte varför jag betonar att hon var från just södra Tyskland, men jag inbillar mig att de är mer konservativa och möjligen mer ”färgrika” där. 

Hon åt ingenting, för hon tyckte att mat luktade illa. Hon hade importerat tyska dunbolsterstäcken eftersom "svenska täcken var för platta". Hon gick klädd i kostym med kostymbyxorna nerkörda i höga stövlar vilket såg lustigt ut, som om vore hon en knekt. Hon rökte konstant och hennes devis var "First break them down, then build them up". 

Hon arbetade sig systematiskt igenom personalstyrkan på försäljningsavdelningen. Hon satte liksom pannlampan i ansiktet på folk och synade dem ner i minsta söm för att sedan rynka på näsan, skaka på huvudet och konstatera att det var dynga rakt igenom. Därefter levererade hon en mix av "konstruktiv kritik" och regelrätta uppsträckningar/utskällningar. Nedbrytningsfasen tog i regel tre-fyra veckor. Jag såg en av firmans starke män förlora såväl självförtroende som livsgnista på bara en. 

Folk reagerade olika på denna behandling. Någon sjukskrev sig. En annan blev på smällen. Framåt sommaren hade hon kommit till mig och jag, efter en upptuktande vecka på temat "vilka färger ska man använda i graferna i en powerpoint?" valde under semestern det året att säga upp mig brevledes, från ett hotell på Santorini. 

Jag stod inte ut med att natt efter natt på min ledighet vakna upp svettig av irritation över hennes detaljstyrande och infantiliserande ledarskap. Jag visste också att en skriftlig uppsägning skulle ligga kvar i arkiven varför jag inte skrädde orden. Eller, jag skrev som jag brukar, lite passiv-aggressivt. I samma sekund jag la brevet på lådan kunde jag sova igen, är det inte fantastiskt? Och det här var innan jag ens hade FU-kapital. 

Key learning: Får du psychoboss, säg upp dig. Din självkänsla kan inte värderas i pengar.

Trots min kverulanta uppsägning fick jag ett kungligt avsked. Hon höll till och med ett tal där hon särskilt lyfte min förmåga att ta till sig hennes råd. På avtackningen fick jag ett fläskigt presentkort på Svenskt Tenn som jag köpte tyg "Gröna Fåglar" för, ett tyg som fortfarande hänger uppe.


Det var på den här arbetsplatsen jag lärde mig merparten av det korporata lingo som fortfarande tjänar mig i yrkeslivet. Att prata om momentum, ROI, USP och premium, det etsade sig in i ryggmärgen och kommer väl till pass i alla situationer där man vill framstå som snajdig. 

Jag har fortfarande vänner från den här perioden och de sällsynta återträffar vi har är i sanning magiska. Det var som att vi delade en bubbla tillsammans under tidigt 2000-tal. Det var stundtals tufft men också lärorikt och väldigt kul. Jag hade inte varit den jag är utan den här erfarenheten, det är ett som är säkert.

Framför allt kommer jag för alltid att dyrka företag som inte är amerikanska med medföljande red tape, competetive bidding-processer och diverse onödig admin. Att kunna röra sig fritt och typ, köpa in en ringpärm, utan att först behöva be inköpsavdelningen om att oberoende korsköra tre olika leverantörer (trots att vi alla vet vem det kommer landa på i slutänden) för att sedan producera ett PO-nummer som sedan måste följa hela inköpsprocessen fram till fakturering, är frihet i en liten ask.

Har du jobbat amerikannskt?

Mvh
FruEfficientBadass

27 kommentarer:

  1. Inte amerikanskt (tyvärr? tack och lov? det är svårt att veta ibland)

    Vi har däremot en ny högsta chef på bolaget jag jobbar med. OM jag kunde dela hans första månadsmail här så hade jag kunnat. Det var corporate bullshit hela vägen genom. Ni vet, när man knappt vet om det är en satir-reel på instagram eller verklighet. Vad jag fått höra är att han nu får hjälp att framstå som "varmare" och "personligare". Ledningsgruppen jobbar i uppförsbacke vill jag meddela.

    SvaraRadera
  2. Om jag jobbat amerikannskt? Nej. Det verkar sjukt jobbigt det där med överdriven administration och red tape kring nödvändiga inköp. En kollega till mig använde sitt företagskort ämnat för personliga reseutlägg till att tanka en underleverantörs fartyg med diesel till ett värde av 8000 dollar i en hamn i Nederländerna och satte upp kostnaden på en vanlig reseräkning. Avdelningens administratör fick en mindre hjärnblödning men hämtade sig snabbt och skickade reseräkningen direkt till VD för godkännande. Underleverantören, som balanserade på ruinens brant, kunde göra färdigt sitt jobb innan de gick i konkurs och arbetsgivaren slapp merkostnader på tiotals miljoner kronor.

    // J

    SvaraRadera
    Svar
    1. Otroligt. Jag undrar ibland hur de där snubbarna (alltid snubbar) kommer undan med sina ljusskygga aktiviteter med kund (Lex Securitas-på-tripp-till-Malaga). Någonstans möter den eggande fantasin verkligheten i en nitiskt HR-administratör. Eller lägger de ut ur egen ficka för att säkra kunden?

      Radera
    2. Det här fallet var inte det minsta ljusskyggt eftersom det i slutändan gick att motivera, bara lite okonventionellt.

      Jag tror att man måste ha några års erfarenhet av sälj samt en medelålders mans uppblåsta självbild när man ska förklara för HR att man likt Securitas ska resa till Malaga med sin kund eller som Saab lägga en miljard kronor på mellanhänder när man säljer flygplan till Sydafrika. Annars går det liksom inte.

      // J

      Radera
  3. I början av min yrkeskarriär arbetade jag för ett amerikanskt teknikbolag. Jag anställdes av deras amerikanska påläggskalv som var chef för skandinavienkontoret, inrymt ytterst oglamoröst intill ett garage i Sundbyberg. Dock var jag sällan där eftersom jag först var trainee vid deras skattebefriade europaanläggning på Irland och sedan mest arbetade "på fältet" hos kunderna. Jag arbetade också ett tag på huvudkontoret i Columbus, Ohio, där inredning och personal var amerikanskt beiga men trevliga. I företagsledningen tillämpades någon form av "good cop, bad cop", där VD (CEO) var charmerande medan "executive vice president" gav en rysningar.
    Magnus

    SvaraRadera
    Svar
    1. "där inredning och personal var amerikanskt beiga men trevliga" Lite som det här kontorslandskapet?

      https://fee.org/articles/the-moral-lesson-in-office-space-everyone-misses/

      Radera
    2. Ganska precis så. Men inga 80-tals yuppies med alla attributen: blå skjorta med vit krage, hängslen och gul "power tie". Mer beige skjorta, brun kostym och brun slips. Men det är länge sedan nu...

      Radera
  4. Jobbade på en fabrik som tillverkar snacks - amerikansk-ägt. Personkulten kring den amerikanska VDn var enorm! Hon sågs som gud och superhjälte i ett ! Minns hypen när hon skulle tala live för oss i Europa - via länk såklart men hon hade tagit av sin dyrbara tid och dessutom tidsskillnaden... Det hela var väldigt amerikanskt, nästan så vi förväntades ställa oss upp och ropa halleluja och hålla händerna i luften...

    SvaraRadera
  5. Jobbar åt ett kanadensiskt börshandlat bolag. Beskrivningen av hur det är jobba amerikanskt stämmer ganska väl in där också. Nordamerika som nordamerika kanske.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag har ingen erfarenhet av hur det är att de facto jobba i USA (eller Kanada). Jag har kanske inbillat mig att kanadensare är lite mer "som vi". Men visst, de är nog som amerikanare.

      Radera
  6. Intressant att rader av svenska bolag som blivit uppköpta av amerikanska (börsnoterade) företag har gått i putten, om inte inom det närmaste året så inom en femårsperiod.
    De fd svenska bolagen har lagts ner, fabriker lagts ner, de flesta anställda flytt/slutat så snabbt de bara kunnat efter övertagandet.
    Att amerikanska bolag bränner pengar på det sättet årtionde efter årtionde är ganska fascinerande. De verkar aldrig lära sig att den svenska företagskulturen är kraftigt avvikande från den amerikanska, vilket även inkluderar företagets kunder.

    Jaja, amerikanerna betalar ju bra så de fd svenska (aktie-)ägarna får ju ut något av affären. Frågan är om amerkanerna får ut något annat än att eventuellt bli av med en liten konkurrent i europa.

    Fast på corporate-språk så har man ju agerat kraftfullt, man har utökat sitt footprint och man har självklart varit extremt framgångsrika.....och CEOn har ju naturligtvis fått ut sin bonus.....

    SvaraRadera
    Svar
    1. Man har utnyttjat momentum, icke att förglömma.

      Radera
  7. Ingen erfarenhet av amerikanskt bolag, men däremot av Trainee.
    På den tiden var det väldigt inne hos företag att ha trainees och det klart att ett dotterbolag till en större tillverkningsindustri också skulle ha några.
    Men egentligen var det för att locka folk till låg lön! Det var nämligen så listigt att en trainee fick flera tusenlappar lägre lön än andra nyanställda, med motiveringen att traineegruppen fick mycket mer speciella utbildningar, praktik mm. Märkligt då att de där andra nyanställda, som kom samma dag som oss, även sågs på varenda kurs som vi gick!
    Visst fick vi lite praktik på andra avdelningar än de vi var tillsatta på från början, men det fick ju de andra nyanställda också. Ingen skillnad alltså!

    När inte HR (eller vem det nu var som infört att de skulle ha trainees) kunde motivera skillnaden mellan en "vanlig" nyanställd och en trainee med annat än stor löneskillnad för samma arbete, så var vi flera som tröttnade (fanns väl flera andra orsaker också, men detta var så tydligt). Två hoppade av innan traineeperioden på 18 månader var slut. Tre till inom ett halvår efter det. Av de övriga fem så var det endast två kvar efter mindre än två år.
    Det roliga (eller sorgliga) i det hela är att lokala HR ansåg att vi absolut INTE skulle ha någon kontakt eller samarbete med traineegruppen på moderbolaget. "För då är risken stor att ni slutar här och byter till dit". Som sagt, hälften slutade ändå.

    När någon frågar mig om hur det är att vara trainee och om jag rekommenderar det, så brukar jag säga att de ska vara MYCKET noga med att ta reda på vad programmet innehåller och vad det är för skillnad mot andra som anställs samtidigt.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Var det Kinnevik som hade rekryteringsrubriken: "De kommer att kalla dig Luma"? Varför? "För det är du som tänder lampan på morgonen och släcker den på kvällen. Det fanns en sorts romantik kring slavarbetet vid milleniets början. Där ingick dåligt betalt. Du skulle liksom tagelskjorta dig till en karriär.

      Radera
  8. "Får du en psychoboss-säg upp dig" Bästa jag gjort. Borde läras ut redan i grundskolan. Men hur får de sina jobb? En gåta.

    SvaraRadera
  9. Jodå, jag jobbar amerikanskt, men tillräckligt stort så att pärmar mm finns i kontorsförrådet. Det är mest de långsiktiga planerna jänkarna lägger sig i, och ändå blir det aldrig som de vill.

    Men visst blir man en aning trött ibland. Har även testat helsvenslkt industriföretag och det var faktiskt helvidrigt. Men sdt var kanske mer avdelningen jag hamnade på.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hur var det helvidrigt? Man kan inte säga A utan att säga B i det här kommentatorsfältet.

      Radera
    2. Chefens råd (som irländare) var generellt "tell them to piss off". Detta talar inte för att det var svenskt, men jodå det är ett aktoebolag på svenska börsen. Det var även vad han tillämpade rill medarbetarna. Min arbetsuppgift som projektledate var typ att ha möten med alla varje dag, för annars gjorde de inget. De hade heller ingen process att följa, då det tar så mycket tid. Men det fanns förväntningar som aldrig förmedlades så man kunde räkna med en utskällning om dagen för att man arbetade på fel saker.

      Radera
  10. Oj sån tur att man har ett rejält på-golvet jobb när man läser allt detta. Vad är en hög lön och status värt om man inte har meningsfulla arbetsuppgifter och normala överordnade? Tack för att jag slipper en massa hitta-på! Inte konstigt att många av er vill sluta arbeta./E

    SvaraRadera
    Svar
    1. "Vad är en hög lön och status värt " Det paradoxala är att du inte ens har så hög lön i vissa så kallade "högstatusyrken". En kvalificerad montör eller servicetekniker tjänar i paritet med en högskoleutbildad ekonom i fas 1-2.

      Radera
    2. Kan det inte vara så att om man lagt ner tid och pengar på en lång utbildning har man större förväntningar på ett yrke/ jobb? Man tror att det ska ge mer bekräftelse och tillfredsställelse? Din identitet sitter mer i ditt yrke jämfört med en outbildad person? Jämför ” jag ÄR hjärnkirurg” vs ”jag ARBETAR på Donken”. Det är lättare att bli besviken ju mer man investerat.
      Mvh Solrosen

      Radera
  11. Joda, jag har jobbat i flera decennier för en amerikansk firma. Det jag uppskattar är rättframheten och inget gulligull. Leverera eller ga. Men även jag har träffat pa en och annan psykopat som chef, da far man svälja skit ett tag och välja att stanna eller inte.

    Men en rolig historia. Min firma skulle pitcha ett projekt i Norge, och amerikanerna som var med oss skandinaver blev tillsagda att bara sitta med och lyssna. Det tog inte manga minuter innan en av amerikanerna gick upp och skrev pa whiteboarden. Det var bara det att det var ingen whiteboard. Det var en dyr tavla som jag tror hette "Snö". Haha, men trots det fick vi jobbet. Norrmännen är ett taligt släkte.
    /Annika

    SvaraRadera
  12. Jag har upplevt en slags budgetversion av det där, med resor till medelhavet och konferenser i Barcelona och andra storstäder. Även festerna var ganska spektakulära och unika. Vilket ju var kul. Andra saker, som att man kunde komma på morgonen och upptäcka att företaget omorganiserat och att man nu satt med andra människor eller att ledningen försökte snoka reda på vem/vilka som gett låga betyg i medarbetarundersökningar (eftersom de ju hade FEL!) var mindre festligt.
    Vi som jobbade där träffas fortfarande då och då och ältar våra "trauman" över några öl, trots att det gått mer än tio år sedan vi slutade.

    SvaraRadera
  13. Jobbat i ett amerikanskt franchise koncept i Sverige på 90-talet. Reglementet för personalens utseende var obetalbart. Män fick max ha hår till skjortkragens nedre kant. Skäggfrisyrer skulle anläggas under längre ledighet, man fick inte ha något mitt emellan välansat skägg och slätrakat. Kvinnor fick bara ha vita bh:ar under vita tjänsteblusen. Bruna skor var bannlysta. Kollega som råkat få på sig fel dojor fick åka 5 mil hem och byta.

    SvaraRadera