Anekdoter från ett yrkeslifv

Någon läsare skrev under "Önskeinlägg":

"Jag tycker de flesta spartips man läser på bloggar skrivits femtioelva gånger tidigare i någon snarlik form så dessa typer av inlägg finner jag absolut inte intressant. Lite samma sak med ränta på ränta tugget. Däremot anekdoter från tidigare yrkesliv och hur otroligt fast majoriteten av människor är i hela Matrix världen/keeping up with the jonses det är intressanta grejer för mig."

Jag tänkte först att jag nog redan kramat ut det mesta ur mitt yrkesliv. Men sen kunde jag inte komma på några konkreta exempel. Och om jag inte minns vad jag skrivit, hur ska då ni minnas det? Reservation för att det kan komma att bli skåpmat här men jag gör som vanligt, kopplar bort det kritiska tänkandet och låter fingrarna jobba:

Ett minne från yrkeslivet. Jag hade fått mitt första jobb efter examen. Det var en Key Account-tjänst på ett franskt bolag som sålde premium-give-aways med företagsspecifik design. Jag fick gå på intervjuer såväl i Sverige som i Frankrike för att landa tjänsten och jag har än idag kvar rekryteringsannonsen från Dagens Nyheter i mitt arkiv.

Vad är en premium-give-away? Man måste nästan vara fransman för att förstå konceptet. Tänk dig ett företag som Profilkläder eller Vistaprint. Tänk dig nu att du låter dessa företag brinna upp och ersätter dem med hundraåriga franska modehus av typen Hermès, Longchamp och Lanvin. Där lägger man ribban. 

Det företag jag jobbade på tillverkade sina slipsar i samma fabriker som YSL, de lät samma parisiska madamer som rullade Chanels scarves rulla de sina (=fållarna rullas och handsys). De sourcade porslinet till sina vide poches i Limoges, den franska porslinsstaden.

Vide poche: "Ficktömmare"

Företaget ägdes av en Monsieur P som en gång grundat det hela. På 90-talet skulle han rekrytera en assistent och en vacker ung kvinna, utseendemässigt en något skev Coco Chanel, sökte tjänsten och fick som feedback: "Jag kommer inte att anställa dig, men jag vill att du blir min fru".

Lärdom 1: I Frankrike är det fortfarande en framkomlig väg att vara ett slemmo.

Hon accepterade förstås, vem kan motstå Direktören För Det Hele, och det var hon (nu marknadschef) som anställde mig efter en två timmar lång grillning på huvudkontoret i Vincennes, öster om Paris. Min antagonist, en ung kille fran Handels, rök enligt utsago i denna etapp efter att på frågan "Vad har du att erbjuda oss?" kaxat sig och vänt tillbaka frågan till henne: ”Vad har ni att erbjuda mig?". 

Lärdom 2: Under intervjun är man företagets bitch.

Jag började min anställning med fem veckors intro i Paris, Lyon och Limoges. Det var underbara veckor. Kanske min enda ensamreseperiod och jag for runt som en tetting i Paris förstäder under helgerna. Versailles, Fontainebleau, en tur till Lausanne. Ljuvliga bekantskaper när man på måfå tar sig ut i Paris nattliv på egen hand en torsdagskväll i oktober. Vill minnas att jag dansade argentisk tango i duggregn vid Bastiljen men säg det inte till min man (för vi hade ännu inte träffats dessutom). Sen var smekmånaden över och jag förväntades sälja. En masse. 

Problemet med franska premium-give-aways vid milleniets början var att ingen ville ha dem. Det var IT-bubbla, Jonas Birgersson bar orange fleece och om någon ens ville ha give-aways var det outdoor stuff som termosar eller sittunderlag, inte slipsar från Lyon eller obegripliga ficktömmare. Det kreativa utförandet, varsamt frammejslat av våra designers, appellerade till ingen.

Jag och min kollega satt och halvsov oss igenom våra 09:00-18:30-dagar på ett kontorshotell i centrala Stockholm i väntan på ett mirakel. Vi var tvungna att sitta av den franska kontorstiden eftersom Madame ibland kunde ringa på den fasta telefonen 18:27 för att se att vi fortfarande ”jobbade”. Jag minns än idag lyckan när vi kom på hur man vidarekopplade telefonen till sin Nokia 3310.

Lärdom 3: Face time sucks.

Men varannan måndag-onsdag var det party. Då skulle vi till Paris för upptuktning på Vincennes-hästbanan. Vår chef gillade att hänga där och under uppskattningsvis fem timmar fick vi [kvinnliga] säljare sitta och lyssna på hans mässande. Jag minns att jag hade så olidligt tråkigt att jag var tvungen att skriva i ett block för att hålla mig vaken. Och det var inte dicté på det han sa, rest assured. 

Hade jag sparat anteckningarna från den här tiden hade det varit bra brödtext till bloggen. "Nu går han igenom exakt samma sak som han gjorde på förra mötet och det tar aldrig slut munnen bara rör sig och hans fru bara nickar och nickar jag vill strypa henne med hennes pärlhalsband..."

På kvällarna däremot...o la la, jag och kollegan svidade om, drog ut på restaurang och sen till Barrio Latino vid Bastiljen. Här drack jag min första mohito och det var faktiskt exotiskt år 2000. När vi dök in runt nio var det ganska lungt men framåt midnatt blev hela lokalen som ett böljande hav av dans.

Lärdom 4: Du kan stå ut med företagsfloskler så länge du får gå ut och parta på kvällen.

Vi hade en kul incident på jobbet i december det året. Ägarparet fick nys om konceptet "Lucia" och att jag brukade sjunga i svenska kyrkans kör i Paris. De bönade och bad om ett uppträdande och jag kontrakterade ett par gamla körmedlemmar. Det var fagert, exotiskt, välartat. Därefter hade min fransk/svenska kollega sourcat "svenska specialiteter" i form av snittar med renkött och pepparrot och gravad lax. Till det serverade vi de där små nubbeflaskorna man köper på systemet i tiopack.

Ni måste då förstå hur fransmän förhåller sig till konceptet "apero", fritt tolkat "after work". Någon öppnar en flaska bubbel (äkta) och fördelar innehållet på 18 pers. Det vill säga: Ett snudd på symboliskt intag av dryck med låg alkoholhalt. Artigt prat och sen åker man hem. 

Nubbarna är bedrägliga i sin litenhet. Personalen förstod nog inte riktigt diffen i alkoholhalt utan lapade i sig nubbarna som kattungar vid mjölkfat. Med katastrofalt resultat. Tänk: "14-åring som dricker häxa för första gången".

Lägg därtill att detta var en dysfunktionell arbetsplats med många undertryckta konflikter. En marknadschef som gift sig till sin roll, ett gäng medelålders säljkvinnor som var otrogna med varandras män, en ung IT-kille med kaxig attityd och utseendet hos Jude Law som alftahanne-hotade Big Boss, en chef som dessutom hade egen toalett. 

Låt oss stanna där en smula för jag kan inte släppa detta. Vd:n hade en egen toalett, med sitt namn i skylt på dörren. Varför? Var det av hänsyn till oss andra eller för hans skull, för att vi andra var smutsiga kreatur? Jag förstår på riktigt inte. Nåväl. Dessa basingredienser gifte sig väl med nubbarna och redan runt åttasnåret smet jag och min kollega fnissande ifrån detta norénska inferno.

Lärdom 5: Fransmän tål inte brännvin.

Väl hemma i Sverige tröskade jag runt och gjorde mina kundbesök. Jag flög mycket under den här tiden och var stolt över mitt Eurobonus Silver (annan tidsanda). Danmark framför allt, och träffade inköparna för stora industriföretag. Men ingen ville köpa mina slipsar och scarves. 

På en resa satt jag bredvid en ung dansk SAS-pilot och vi åt middag i Nyhavn den kvällen. Han berättade för mig att han ibland brukade flyga förbjudet lågt när han landade på Kastrup, bara för att reta flygtornet. Detta tyckte han var väldigt lustigt. Jag, flygrädd, lärde mig att piloter är stora barn man inte ska lita på.

Lärdom 6: Välkomna självkörande flyg.

Vid ett tillfälle var jag på besök på ett stort svenskt industriföretag i norra Sverige som tillverkade skogsmaskiner. Jag tror att det var i Umeå och det var mitt i vintern och svinkallt. Inköparen, en man i 45-årsåldern, var otippat positiv till vårt koncept. Han ville absolut ha skissförslag och jag återvände till Paris, stolt och entusiastisk över detta mitt första riktiga lead. Studion kickade igång projektet och någon vecka sedan hade jag ett färdigt designförslag. 

Jag bokade flyg upp till Umeå för att träffa inköparen igen men det här mötet blev inte som jag hade tänkt mig. Han visade noll intresse för mina skisser men maximalt med intresse för mig. Vid sidan av mig visade han intresse för sig och berättade anekdoter från sitt liv samt stillbilder på hur han uppträdde i någon form av amatörteaterförening på orten. Modfälld fick jag återrapportera till Paris att det inte skulle bli någon affär.

Lärdom 7: Kunder är idioter.

Det första året led mot sitt slut. Jag uppskattar att jag kostat företaget dryga miljonen om man räknar lön, Mercurirekrytering, varannan vecka i Paris och annat vidlyftigt resande. Mitt sammanlagda bidrag till omsättningen låg på ungefär 80 000 kronor varav kanske 20 000 hamnade på sista raden. Det blev kicken. 

Till och med här splurgade de och anlitade Vinge för att skicka mig en delgivning. Än idag förbryllar det mig. När de sa upp mig sa jag "Ok, jag fattar, inga konstigheter", men trots detta tog de i från tårna och anlitade Sveriges dyraste advokatbyrå för att administrera det hela. Är man premium så är man.

En pikant detalj. Precis innan avskedet fick jag en sorts "dödskyssen-middag" på ett boutiquehotell i Gamla Stan där Monsieur och Madame glatt annonserade att de skulle få ett sladdbarn och att de bestämt sig för att döpa barnet - efter mig! Ett svenskt allmogenamn, helt obegripligt för 99,9 procent av Frankrikes befolkning. Det var min avskedsgåva. 

Lärdom 8: Fransmän är obegripliga.

Ja, det var några bilder från mitt första jobb. För protokollet ska sägas att jag fortfarande har några av produkterna i bruk. En necessär, en weekendväska och ett par scarves. Sådan gedigen kvalitet, kommer att överleva oss alla. 

En sak lärde jag mig under det här året och det var att ta folk. Jag träffade så många människor av alla de slag och därtill var jag en sådan där jobbig person som ville prata med mina flygstolsgrannar (och taxichaufförer). I dagsläget har jag nog gjort en 4 000 kundbesök och det finns inget, jag säger INGET, som skulle kunna bringa mig ur fattningen i mötet med en kund eller ens människa.

När jag sa detta till en vän för några veckor sedan sa hon: "Inte ens om du kom in och kunden stod naken". Ha! Vardagsmat. 

En man som satt med oss i sällskapet hade själv jobbat som cykelbud och han höll med. Bland annat hade han levererat bud till casten till, som han uttryckte det, "nakenfilm" (det var barn med i sällskapet) och vid ett tillfälle hämtade han upp en uppstoppad get som han sen fick ta på ryggen (”Det var lite svårt att klämma in sig mellan filerna”)

Har du några fina minnen från din första arbetsplats du vill dela med dig av?

Mvh

FruEfficientBadass