Vad du inte bör säga till en FIRE-person

Efter att jag - med lite draghjälp från min dåvarande arbetsgivare - gjort slag i saken och ditchat gängse tjänstemannakarriär, har jag fått möjlighet att bevittna lite olika reaktioner på det hela. Låt mig vara tydlig med att jag inte alltid spottar ut hela sanningen för kreti och pleti - det skapar bara onödig tumult och är man inte redo för FI-snacket blir mindfucket för stort med psykiska men som potentiell följd. Men jag har vid fyra (4) tillfällen fått höra följande av folk som jag berättat sanningen för: "Men du kan ju leva på M:s lön." M = min man.

Jag vet att denna kommentar är oskyldig och högst välmenande; de menar att jag inte har skäl att vara orolig över den prekära situation jag hamnat i och att det inte är någon ko på isen. Jag kanske har varit dålig på att löpande förklara för hen vad det är jag hållit på med lite småputtrande sen 2011 men med rasande intensitet sedan 2015 - att bygga min egen pengamaskin. Så jag är inte arg, inte heller bitter. Jag vill bara vara tydlig med en sak:

JAG LEVER INTE PÅ MIN MAN

Nog för att han står för våra boendekostnader. Men jag står för våra mat- och fritidshuskostnader. Vi gjorde en jämförelse av våra respektive räkningar nu i somras och han betalar någon tusing mer i månaden, marginellt i det stora hela. Och då har jag de senaste fyra åren genom löneavdrag stått för allt bilrelaterat så det är freakin' pay back time för den jäveln.

"Men om ni skiljer er då, då kan du ju inte klara dig utan din mans inkomst?". Svar jo. En badass, likt rävhonan i ett gryt, står aldrig utan plan B (eller C, D eller E för den delen). Om min man lämnar mig antingen för en annan human being, för ett djur eller för att möta sin skapare, säljer jag lägenheten, cashar in och flyttar till hyresrätt.* Eller så säljer jag lägenheten och flyttar med barnen till landet. I mitt FI-cash-behov à SEK 15 000/månad ligger alla de omkostnader jag behöver för att rulla runt mig och mina tre barn en vanlig månad. Barnbidrag exkluderat - det finns där som en extra liten kudde i det fall barnen skulle vilja åka på språkresa, göra ett utlandsår, byta kön etc.

Räv?

Ja, jag vet i ärlighetens namn inte varför jag skrev det här inlägget. Det är ju inte direkt som att ni läsare kommer att approchera mig med anklagelser om att leva på min man, eftersom ni inte vet vem jag är plus att ni nog kan mitt case bättre än någon annan ink. min man. Jag vill bara vara tydlig med att definitionen av FI inte är att leva på en annan person. Det är inte frihet, det är raka motsatsen. Bara tanken på alla dessa hemmafruar som i dåtid (men ibland även i nutid) lever på sina män och inte mäktar med att ta sig ur ett olyckligt äktenskap av monetära och/eller bekvämlighetsrelaterade skäl. Gråt gråt.

Visst har jag berättat den [klyschigt amerikanska] berättelsen om en man som gifter sig med en kvinna och i bröllopspresent ger henne en mille (dollars!) helt frikopplade från deras gemensamma ekonomi? Detta i syfte att han vill veta att hon stannar hos honom av kärlek och inget annat.** Nu minns jag var jag läste den, och det var i den här boken: Things I Wish My Mother Had Told Me av Lucia Van Der Post som jag även skrev om 4 november.

Köp inte boka! Den suger.

Mvh/
FruEfficientBadass

* SKB-kön ni minns. Har stått sedan jag var 10 år. Nu efter 32 år har jag chans att få en etta i Vasastan. Eller en femma i Tensta.
** Antagandet är att hon utan hans inkomst/förmögenhet är helt inkapabel att själv generera någon som helst deg.