Ett aha-ögonblick

Innan jag börjar, låt mig slå ett slag för IGMR:s skildring av tågresan till Kroatien om ni inte redan läst den. Jag får kryll i hela kroppen av text och bild. Tåg är naturligtvis bra för miljön, men det som slår mig i beskrivningen är att det verkar vara bra även för psyket. Jag vill också åka nattåg till Zagreb!

För ett tag sedan var jag ute och gick med en fellow FIRE-anhängare när hon berättade att hennes man en dag hade kommit till henne och berättat att han kvällen innan, strax före läggdags, fått en uppenbarelse. Inte av det religiösa slaget. Eller kanske just av det religiösa slaget eftersom vi pratar sektologi à la FIRE. "Jag insåg att jag jobbar för att vi ska kunna bo i det här huset."

Bakgrund: Såväl min vän som hennes man har i princip amorterat av sitt radhus i en välbeställd stockholmsförort. Uppskattat värde: 5 miljoner?  Nu fulräknar jag:

5 000 000 minus vinstskatt (ponera att de köpte radhuset för 3 700 000 för några år sedan) runt 290 000 och sen lite mäkararvode etc = 4 630 000 och så 500 000 kvar i lån =4 130 000 cash kvar.

Men de måste ju boooo? Nu verkar det som att den här familjen sneglar lite på Dalarna. Om vi ponerar att de kan tänka sig att flytta till exempelvis Mora kostar ett radhus - enligt en snabb kik på Hemnet - runt 1 200 000 kronor. Kvar på ISK: 2 930 000 kr. Med 4%-regeln blir det en liten inkomst på 117 200 kronor per år eller 9 767 kronor per månad. Vågar de sig på en 5%-regel blir det drygt 12 000 kronor i månaden. Tillräckligt för att de båda skulle kunna gå ner ytterligare i arbetstid (de jobbar redan deltid). Till saken hör att de gillar Dalarna, det skulle inte bara enbart vara en frugal manöver utan också realiserandet av en livsdröm.

Nu är ju inte 12 000 möjligt att leva på ens för den mest frugale (särskilt inte om det som här, finns barn med i bilden). Men om de båda kan tänka sig att jobba deltid eller perioda, särskilt med tanke på att de - tror jag - har en ISK också, är det säkert möjligt att frigöra ytterligare tid i schemat. Jag kan inte låta bli att fundera: väger folk någonsin de olika livsalternativen mot varandra eller springer de bara på?*

I Sverige har vi ju en stenhård arbetslinje och, som man konstaterade i ett intressant Kropp & Själ nyligen så är det lite "arbete-till-varje-pris-strunt-samma-med-vad-eller-varför". Men om man dristar sig till att ifrågasätta heltidsnormen och istället funderar på varför man jobbar i den utsträckning man gör, blir det intressant. Jobbar man för att arbetet i sig är ett livselixir, något man njuter så fullkomligt av så att blotta tanken på att inte få cruisa in på arbetsplatsen alla [var]dagar i veckan ter sig som öken?**

Det slår mig ofta när jag ser fancy pancy människor svänga förbi mig i vardagen. Hur många dagar i månaden jobbar du för din suv, dina moderiktiga kläder och dina exklusiva uteluncher? Hur många dagar per månad sitter du i bur för att kunna vistas i frihet på andra sidan jordklotet någon vecka per halvår? Hur många dagar per månad jobbar du för att ha råd med din hund ink. hunddagis eftersom du inte har tid att umgås med din hund eftersom du måste jobba för att ha råd med hundens dagis?*** Och vad skulle hända om man vände på steken och precis som min väns man sa: "Jag vill inte jobba lika mycket som jag gör idag för att ha råd att bo". Således: "Vi säljer huset och flyttar till landet och kan på så vis jobba mindre och få mer tid med barnen plus att vi har närmare till naturen och skidbackarna i vilka vi kan vara med barnen." En FFF helt enkelt. Ungefär så här tror jag att man skulle kunna visualisera en slumpvis vald consumer sucker (blå stapel) mot en ordinär frugal weirdo (orange stapel):

Källa: Norton, Flutt & Dingue

I veckan träffade jag en läsare och tog en promenad. Låt oss kalla hen Miranda. Miranda jobbar som affärsjurist och lägger i snitt 60-70 h per vecka på jobbet. Ofta uppstår firmabehov även på helger och det förekommer inte alltför sällan att man får jobba uppåt 18 timmar i sträck. Lönen är naturligtvis grym men grymmast av allt är timdebiteringen mot kund som ligger upp emot 4 000 kr. Miranda hade räknat ut att hun jobbat in sin lön efter en halv arbetsvecka, resten går till "overhead" (ironiskt nog gjordes inga tjänstepensionsavsättningar på denna firma dock). Nu, med ett bedårande barn i barnvagn hade han ingen lust att göda firman längre så tankarna gick till att i en framtid hoppa av och istället starta eget med affärsjuristnära tjänster. Vad tror du - hur stor andel av befolkningen funderar på hur många dagar de jobbar för vem?

Mvh/
FruEfficientBadass

P.s. Vännen jag talar om är semi-FI och berättade att grannar hade börjat undra hur det kom sig att de kunde stå med barnen vid klätterställningen så tidigt på dagarna. "Har ni vunnit på Lotto eller?" En klasisk svenne banan-slutledning. D.s.

* Det var en retorisk fråga.
** Om så är fallet undrar jag a) var siffrorna i exempelvis denna undersökning kommer ifrån och b) varför avsäger sig inte fler frivilligt sina semestrar eller åtminstone några enstaka helger och klämdagar om det nu är så kul?
*** Eller som en vän lakoniskt konstaterade efter att han efter ett jobbyte med rejäl löneförhöjning engagerat en barnflicka tre dagar i veckan: "Man kan säga att jag genom min löneökning fått råd att betala för att inte vara med mina barn."