Första året i frihet - en sammanfattning

Idag är det exakt ett år sedan jag lämnade kontorslandskapet och inch allah blir det för evigt. Jag skrev om min första dag i frihet här och om mina initiala krämpor här. Det är också i krämp-inlägget jag summerar känslan av att gå från att vara heltidsanställd till att bli fri. Jag citerar:

"Vetskapen om att jag denna lördag inte skulle börja få en gnagande känsla av obehag varesig under lördagen men inte heller under söndagen, gjorde mig nästan yr av adrenalin. Så jag bokstavligt talat studsade upp redan i gryningstimmen och gick en milslång promenad i mitt favoritnaturområde för att sedan ta en lång cykeltur inne i stan. Det kändes som att jag var pånyttfödd. Alltså, som att någon bokstavligt talat dragit ur min matrix-plugg och att jag på nytt kunde se färgerna, höra ljuden, känna dofterna."

Jag kan fortfarande längta tillbaka till de där första skälvande dagarna i frihet på samma sätt som jag med vemod minns de första dagarna hemma från BB med barn nummer ett, när allt kändes overkligt och magiskt. De kommer ju aldrig igen. Såvida jag inte tar ett tjänstemannajobb på pin kiv bara för nöjet av att kliva av efter något halvår. Och då blir det ändå inte riktigt samma sak, på samma sätt som att en sladdis nu inte hade givit mig förstabarnsbubblan åter. Man vänjer sig vid allt, så även vid frihet. Så det som inledningsvis genererade ett lyriskt rus är numera standard och jag måste aktivt dra mig till minnes mitt tidigare liv för att få ett litet pirr i magen. Förbättringar som jag spontant kommer på är:

- Mer tid för barnen
- Mer närvaro i stunden
- Mer tid för läsning*
- Mindre huvudvärk & ryggont
- Markant mindre hjärtklappning/dubbelslag, händer typ aldrig numera och var vardagsmat förut
- Gläds åt småsaker, känner tacksamhet
- Bättre sömn
- Hypokondrin har nästan försvunnit, tar inte ens blodprov längre
- Större nyfikenhet
- Typ inga infektioner under denna vinter**
- Bättre tålamod [med exempelvis barn]
- Mindre oro

Av hela listan är det nog den sista punkten som väger tyngst och den har nog bäring på de flesta punkter på listan. Exempelvis hade jag en punkt som jag sedan raderade då den kändes futtig och det var "slutat med deo på grund av avsaknad ångestsvett" men den har ju med avsaknaden av obehag och stress att göra. Ångest, vånda, oro, nervositet, bävan, stress, kval - kärt barn har många namn men allt är väck. Med något litet undantag när det körde ihop sig med familjelogistiken har jag nog genomlevt mitt första år i harmoni, lugn, inre balans och själsro och det finns helt enkelt inte ord nog att beskriva hur underbart det är.

Finns det då ingenting jag saknar med mitt gamla liv? Strukturen? Gemenskapen på arbetsplatsen? Alltså...struktur och gemenskap har jag ändå. Faktum är att min struktur aldrig varit bättre. Jag ägnar varje dag åt struktur eftersom jag fortfarande har tre barn hemma. Men jämte struktur har jag också natur. En masse! Jag har aldrig sett mig själv som en utpräglad friluftsnisse och det är jag ju inte nu heller. Men jag har utvecklat en helt ny relation till utomhus. Älskar't! Får jag inte komma ut innan klockan 10:00 klättrar jag på väggarna och från att ha stressat ihop ett veckosnitt på 5 km under helgerna går jag nu drygt 8 km om dagen.

En annan sak jag har är socialt utrymme på ett aldrig tidigare upplevt sätt. Mitt sociala liv har blomstrat som en fransk gödselhög. Dels har jag träffat nytt folk genom FIRE-communityn (jag menar bara CampFI, som en klassåterträff minus retards) men jag har också haft mer tid för mina gamla vänner. För det är betydligt enklare att ses på exempelvis lunch om den ena inte har en pressande agenda (tror MI30 skrev något om detta för ett tag sedan). Man blir som en flexibel social modul som kilar in sig där det finns plats. Det typiska mönstret är att jag kommer till dem och äter lunch (om de jobbar hemma eller sitter på externt kontor) eller så kommer de till mig och då slutar det alltid i horisontalläge, vet inte varför.

Jag och Stina Vini

Jag hade kontakt med människor i härliga miljöer även tidigare, som smarta och ibland rätt roliga tjänsteman. Exempelvis var jag för exakt två år sedan på en konferens i det överjordiskt vackra Champéry där det bjöds på helt fantastisk mat och i teori vackra vyer över schweiziska alptoppar, men det jag såg mellan 09:00-17:00 var vyer av nedan slag***:

Okej jag kan eventuellt sträcka mig till en knappt förnimbar avsaknad av "fredagsstämningen". Men det lilla fladdret slukades i regel kvickt upp av lördagseftermiddagens molande måndagsångest. Så, summerat - bortsett från de initiala krämporna (som jag delvis tillskriver den exceptionellt varma sommaren), har detta år varit det i särklass bästa året i mitt liv. "Hälsan tiger still" säger man ju och jag inser att det är precis så det är. Det är ju inte så att jag går runt om dagarna och talar i tungor över mina lyckonivåer - jag skulle inte ens säga att jag är särskilt mer "lycklig" nu än tidigare - men mina nivåer av välbefinnande är betydligt högre och mina nivåer av oro har droppat som tegelstenar i öppet hav. Nu förstår jag människor som lyckas bryta med dysfunktionella relationer eller blir av med konstant smärta. Man behöver inget mer för allt annat antar per automatik färg och doft och form. Och det är precis så jag skulle beskriva mitt liv idag. Från att ha spelats i svart-vitt med ett störande pip i bakgrunden är det nu tyst som i en skogsglänta med spelande färgraster i alla upptänkeliga former. Flumflum men så känns det. Mitt år av detox är över. Nu väntar nästa steg. Stay tuned bitchas.

Jag sökte på "a wonderful world of colors and shapes"

Mvh/

FruEfficientBadass

* Jag har bland annat bränt igenom alla Brontëböcker. Inte för att det är särskilt avancerad litteratur, mer som 1800-talets motsvarihet till tantsnusk. Men det är böcker jag alltid tänkt att jag ska ta till mig någon dag och nu är det gjort. Och om jag ska vara fullständigt ärlig läste jag inte böckerna utan lyssnade på dem under mina skogspromenader vilket var synergiskt och mycket rogivande. Gratis på Biblio och Katarina Ewerlöf som uppläsare!
** Vad jag minns i alla fall. Jag upplever att jag aldrig varit så frisk, vilket i och för sig kan ha att göra med att jag inte sitter ihopträngd med andra föräldrar i kontorsmiljö.
*** Om du undrar varför jag fotade mina transylvanska kollegor var det för att jag ville visa en vän den slående likheten med  Gru i "Dumma mig". Jag tror att vi under denna session diskuterade kvalitetsprocesser.