Jag blir Långkjol

"Långkjol"= Hälsingeslang för stockholmare som flyttar upp till området kring Dellensjöarna, klär sig i långa, gärna färgglada kjolar och sätter barnen i Waldorfskola.

Den vanligaste frågan vi får från folk såväl på orten som besökare är "Ska ni renovera nu eller?". Jag är inte helt säker, men jag tror att det som åsyftas är det faktum att huset till 60% inte är vinterisolerat och att vårt uppvärmningssystem består av fyra kakelugnar och fem bärbara eldrivna element. Men allra mest tror jag att det beror på syner av nedan slag:

Tapeten i salen. Den snygga delen.

Vårt "spissystem". Om alla plattor används samtidigt går det en säkring.

Jag skulle kunna fylla på med mängder av bilder på vår 30 år gamla hammock, vårt badrumsgolv som förvisso är nytt, men som utgörs av en linoleummatta i form av stenläggningsimitation*, våra 80-talsspräckliga sovrumsväggar kompletta med bård upptill, våra på 70-talet orangelackade furugolv, den brunmurriga plastmatta som lades in i salen på 20-talet (och har massor av sprickor och hål), hålen i taket i salen där man ibland kan skymta en musnos, avsaknaden av fläkt i köket, köksskåpen från 50-talet och så vidare, det hade blivit en inläggsserie utan slut. Jag roade mig en morgon med att skriva en lista på saker man potentiellt skulle kunna göra med huset för att få det i Sköna Hem-skick och listan blev två listor lång:

Jag har inte gjort ens en överslagsräkning, men jag skulle tro att vi med våra ISK:ar och eventuellt ett litet banklån skulle ro projekten i hamn. Vi skulle då kunna njuta av en praktfull matsal, komplett med nytillverkade gammeldags tapeter från Duro, originaltrogna strömbrytare från Schneider Electric, nyslipade, varma breda plankgolv i hela huset, behagligt dimmade ljus, ett lantligt kök med såväl bevarad charm som tidstypiska detaljer, utan att för den delen försaka det moderna kökets funktion, kanske det här från Marbodal för endast 109 249 kronor? Vidare skulle vi skänka bort hammock och de fem gånger ommålade utemöblerna på Blocket och skaffa en ny, stilig utegrupp från Grythyttan. Det är trots allt ett boende som ska finnas kvar i släkten i många år så det är verkligen värt att investera i kvalitet. Inga kompromisser!  

Förutom en kompromiss då. Kan du gissa vilken?

Tiden såklart. Och då menar jag inte primärt att vi skulle behöva lägga åt sidan allt vad umgänge internt och externt heter under ett par års tid, vi hade också ätit upp vårt prematura pensionskapital ganska omgående. Så i valet mellan att fixa upp huset till ett Residence-reportage och att leva ett liv befriat från svala konferensrum (där jag f ö inte kommer att ha tid att vara i mitt Residence-hus), väljer jag att bli Långkjol. Det vill säga en aningslös Stockholmare à la 70-tal som flyttar upp till en luggsliten gård, försöker bruka sin jord (men använder fel plogaccessoar**) och eldar egenklyvd ved i kakelugnarna när höstmörkret lägger sig över åkrarna. Det enda som saknas är Waldorfskolan så det momentet får vi sköta hemma (d.v.s. måla väggarna med äggtempera och tillverka våra egna leksaker). Kanske plockar jag ett par stänglar höstglöd och sätter i en vas på köksbordet, men längre än så går jag ej. 

Det kan tyckas självklart att jag skulle göra det här valet, givet att jag ju är en frugal weirdo. Men det är inte lätt ska ni veta, när man i sitt umgänge kanske inte dagligdags, men säg flera gånger per kvartal, vistas i miljöer som ser ut exakt som glossy inredningsmagasin. 4 real doll! Jag hade utan att behöva anstränga mig nämnvärt kunnat intala mig att det enda rätta vore att fixa iordning huset till denna standard. Inte heller hade någon lyft på ögonbrynen då ett sådant beteende skulle vara att betrakta som helt enligt regelboken.

Så fort renoveringsreflexen slår till med efterföljande googling av retrotapeter eller "hyra slipmaskin", går jag därför och sätter på den loppisfyndade kaffehurran på någon av våra husvagnsspisar och nynnar sakta för mig själv: "Jag är en Långkjol jag, tralalalala" och hittills, ta i trä, har det varit en framgångsrik strategi. Om det inte funkar sätter jag mig och mediterar en stund över agendan på ett typiskt måndagsmöte (kvittar vilket möte, det var alltid samma agenda och ingenting blev någonsin struket) och sedan går jag in i salen, knäböjer och kysser det bruna linoleumgolvet från 1912.

Vad säger du, får du renoveringshugg då och då och om ja, hur väljer du att reagera på dem?

Mvh/

FruEfficientBadass

* Varför skaffa en linoleommatta i form av en stenläggningsimitation, undrar kanske du. Då ska jag förklara hur det går till när man renoverar badrum i Hälsingland. Man har noll (0) att säga till om gällande materialval. Din  hantverkare gör nämligen de valen åt dig, beroende på vad som råkar finnas inne på Dahl den dagen och vad han har lust att bära på. Har du tur kan du haffa honom i farten när han kommer kånkande på en lysrörsarmatur han godmodigt tänkt installera i ditt badrum. Räkna då med en försening på 2-8 veckor i projektet då han måste lägga "en beställning till Stöckhölm" vilket tar sin tid (troligtvis är det en instinktiv straffaktion så att du ska knipa käft framledes så att han kan få göra sitt jobb i fred). 
** Som min vän Ankan som ibland lämnar sitt demeure på Djursholm för umgänge på en pietetsfullt renoverad gård i Sörmland (elknappar från Schneider) som berättade om första året då hon och maken skulle plöja upp den till huset medföljande åkern (traktor från 40-talet kom med på köpet). Men plöjmojängerna nådde inte ner i marken varpå maken ropar: "Ställ dig på plogen Ankan!". När hon så står där bakpå traktorn kommer grannarna gående, stannar upp och skuggar med handen för ögonen. De kan inte tro sina ögon. Stockholmarna har ju satt fel [insert glosa för jordbruksrekvisita] på traktorn för ändamålet. Den mojäng de hängt på avsåg något helt annat, typ kupning vad vet jag.