Sidor

Jag går på begravning

För ett tag sedan var jag på begravning. Det var inget överdramatiskt event, utan min svägerskas svärmor som gått bort i helt legio ålder. Men det fick mig att tänka en smula på det här med tid, relationer och - håll i dig - FIRE. För ett antal år sedan, säkert femton vid det här laget, dog en äldre kvinna i min bekantskapskrets. Hon var min namne, d.v.s. den som mina föräldrar namngivit mig efter; en östermalmsdam som gifte sig med ett 30 år äldre original och flyttade norröver. Jag minns henne från alla mina åldrar. Barndomens jular, som barnvakt, hur hon gjorde uäk pölsa, hur hon satt och kelade med en killing på sin glasveranda, hur hon klöv ved på gårdsbacken mitt i smällkalla vintern, hur hon såg ut på mitt bröllop och hur hon doftade (ladugård och tvål från barnängen). En förebild helt enkelt.

Hon dog gammal någon gång efter millenieskiftet minns ej exakt när, men det jag minns är att jag inte var på hennes begravning. Hon var ju inte direkt nära familj utan mer en vän till mina morföräldrar och även om hon funnits där genom hela mitt liv, valde jag att inte gå. Jag skulle naturligtvis kunna formulera det som att jag inte kunde gå. Jag menar, jag bodde fyra timmar bort, hade småbarn och jobb och...framför allt jobb. Säkert något viktigt. Jag kan bara inte komma ihåg vad.

Jag skulle naturligtvis ha tagit ledigt, oavsett om vi haft en vanlig låtsasjobbardag eller en låtsaskonferensdag och tagit tåget raka vägen upp till hennes begravning. Inte för hennes skull, hon var ju död och kunde inte brytt sig mindre. Men för min skull, för ett ordentligt avslut. För avslut ges bara en gång och går inte att skaffa i efterhand.

Klipp till: Nutid. Min svägerskas svärmor gick bort i augusti. Jag har träffat henne kanske en handfull gånger men framför allt är jag väldigt fäst vid hennes son med fru som är min svägerska. När vi nu är lite mer lealösa i agendan var det en självklarhet att jag och min man åkte till begravningen. Det kändes bra på flera plan men det jag ville lyfta fram i detta inlägg är detta: Relationer har en betydligt mer framträdande plats i mitt/vårt liv idag när vi inte längre dunkar på 9-5. Det handlar inte om att vi blivit godare människor, ack nej. Det handlar om att vi har den enorma lyxen av att kunna förmå prioritera relationer, utan att behöva ens kasta ett öga på kalendern. "Vilka viktiga möten behöver jag avboka för att göra detta?" Inget bitch! Vi bara åker!

Detsamma skulle gälla om en vän hörde av sig i en prekär situation av något slag. Jag packar Mary Poppinsväskan och kommer. Förr hade jag nog inte ens försökt, med samhällets mer eller mindre medvetna förväntningar på att Först Och Främst prioritera Dagens Arbete. DÄREFTER - förutsatt att det inte påverkade min form inför nästkommande arbetspass - ställa mig till de privata intressenas förfogande. Bara en sådan sak som de tillåtna arbetsbortfallen i samband med nära anhörigs sjukdom/död. Fyller mig med vämjelse. Lyss:
"Det är inte alltid det är tillräckligt att vara hemma i några dagar. Om du känner att du måste vara hemma en tid har du förhoppningsvis semesterdagar eller kompledighet kvar som du kan ta ut. Ibland kan man må så dåligt att man blir sjukskriven en tid."

Uhuhuuu, vad göllit, jag får vara hemma några dagar det var verkligen gentilt. Men sen vill det till att jag sparat några av mina Dubaidagar så att jag kan tillåta mig själv att sörja klart. Har du någon gång hamnat i en liknande situation och då prioriterat jobbet på ett sätt som du i efterhand ångrat?

Mvh/
FruEfficientBadass

26 kommentarer:

  1. Om jag ska vara riktigt ärlig så ångrar jag mig lite varje dag jag går till jobbet istället för att hitta på något med familjen. Föräldrarna träffar man numera sporadiskt när vi behöver barnvakt eller när vi hälsar på för att äta lite middag. Ofta träffas vi när vi behöver hjälp med något. De är själva den typen som inte kan förmå sig att hitta på något kul själva, utan de sitter hemma och tittar på tv, löser korsord, går promenader etc. Aldrig att de bjuder in sig själva heller. Antagligen för att de vet att vi är väldigt upptagna och vill helt enkelt inte tränga sig på. Trist.

    Jag är dock noga med att gå på begravningar, då får det bli en ledig dag. Då gäller det ju att man har komp eller semesterdag att ta ut, betald ledighet får vi bara vid nära släkting.

    Jag tror vi alla sitter på någon sorts obetald skuld vad gäller dåligt samvete, så det är ju bara att ta sig i kragen och börja amortera, så länge hjärtat slår är det inte för sent...

    SvaraRadera
    Svar
    1. "Jag tror vi alla sitter på någon sorts obetald skuld vad gäller dåligt samvete, så det är ju bara att ta sig i kragen och börja amortera". Så poetiskt! Jag är egentligen inte lagd åt dåliga samvete-hållet (troligtvis på grund av min asperger light) och i ärlighetens namn är jag mest sur för min EGEN del i ovan. Så dumt bara.

      Radera
  2. Ja, absolut. En av morfars systrar, som inte hade egen familj, var ofta hos oss. Hon var som en extra mormor, liksom.
    Jag gick inte på hennes begravning. Jag var på konferens med jobbet. Men va fan. Konferens med jobbet. Jag hade verkligen kunnat ta ledigt den dagen, men jag var ung och ganska ny på jobbet så det fanns liksom inte på kartan att man kunde. Känner än idag att jag saknar det där avslutet. Har tänkt på det ibland.
    Idag skulle jag prioritera helt annorlunda. Fast jag jobbar.
    /C

    SvaraRadera
    Svar
    1. "En av morfars systrar, som inte hade egen familj, var ofta hos oss. Hon var som en extra mormor, liksom." Jamen det där är ju också så konstigt, för visst finns det stipulerat i "personalhandböcker" e d olika ledighetsnivåer beroende på hur nära man är släkt, d.v.s. "nära anhörig = make/maka/barn/förälder" etc. Som FIRE kan man skita fullständigt i DNA-strängarna och bestämma att en ingift kusin = hjärtenärmare än typ alla andra och ägna hur mycket tid man önskar med den personen. Nära blodsband behöver inte vara synonymt med hjärtesorg vice versa.

      Radera
  3. Hela meningen med fire-isch är ju att vi prioriterat jobbet före allt och sen tänkt men vafan. Det jag ångrar nu efteråt är väl att jag inte från början såg till att förhandla mig till deltid eller liknande och började spara i ung (16-18års) ålder.

    Inte det du direkt frågade men det är vad jag ångrar. Alla ska jobba heltid har ju varit lite av ett mantra här..men nu i vuxen ålder så var det ju mest för konsumtionens skull. Inte för min skull. Jag jobbade däremot på ett "IT företag" under tidigt y2k där det gick att gå hem tidigare om belastningen för dagen tillät och helt enkelt få timavdrag, det utnyttjade jag flitigt. Saknar det, då levde jag mer paycheck till paycheck med ett litet sparande, men pengar i sig var aldrig ett egentligt problem.

    Gällande döden så dog mina föräldrar med något års mellanrum, blev såklart deprimerad och sjukskrev mig i någon månad eller så. Borde stannat hemma ett halvår eller ett år nu i efterhand. En månad är mer till för att börja andas igen men räcker inte på långa vägar. Känns som press från samhället att "komma tillbaks o låtsas allt är bra", men själv vet man inte heller hur lång tid det kan ta och är svårt att känna efter. Nu ca fem år senare kan jag bara konstatera att nej det här var ju inte bra alls. På ett sätt vill man ju jobba för att fly lite.

    Tro fan att folk blir minimalister.

    SvaraRadera
    Svar
    1. " Känns som press från samhället att "komma tillbaks o låtsas allt är bra", men själv vet man inte heller hur lång tid det kan ta och är svårt att känna efter. " Håller med och då talas det inte ens om någon månad som du var sjukskriven utan det är väl egentligen någon vecka en normal arbetsgivare tvunget behöver gå med på vid nära anhörigs död. Såvida du inte har "semesterdagar eller kompledigt att ta ut" bläk.

      Radera
  4. När jag ett tag efter min examen började ett nytt jobb så hade min pappa gått bort två månader tidigare. Jobbet blev en fristad tack vare väldigt bra kollegor och chefer, men jag hade också en ny känsla för vad som var viktigt i livet. Min syn på jobbet krockar förstås väldigt ofta med vad andra tycker och det är klart att man ibland dras med.

    Jag har alltid varit förundrad över nya pappor som är tillbaka på heltid efter 10 dagar ledigt. Det är en trist norm.

    SvaraRadera
    Svar
    1. "Jag har alltid varit förundrad över nya pappor som är tillbaka på heltid efter 10 dagar ledigt" Och då är vi ändå bäst i klassen med pappaledigt. Vad är det i övriga världen - två-tre dagar? Å andra sidan är det inte så mycket som händer i början, en liten köttklump som äter i tysthet (förhoppningsvis). Jag har en annan spaning: Det ointresse som vissa föräldrar börjar visa sina barn när de närmare sig oestetisk tonår (på dagis var det spöstraff på att ge ungarna saft med socker på en enstaka fritidsutflykt - på högstadiet kan kidzen vända på dygnet och spela natten lång utan att föräldrarna konfronterar sig själva).

      Radera
    2. Om man har tur, ja. Haha. Jag menade mest att folk generellt är dåliga på att ta ledigt när man väl har en god anledning.

      Ja, den är lite spännande. Jag har förstått det som att det finns vissa indikationer på att föräldranärvaro i mellanstadiet har stor betydelse (den har den väl alltid iofs) eftersom det är då man börjar hamna i dåligt sällskap eller hitta dåliga vanor. Det är också då föräldrar kanske jobbar heltid igen, och barn är hemma själv. Man borde med andra ord istället fortsätta visa dem samma nitiska intresse, men åldersanpassat.

      Vad vet jag? Jag är fortfarande i spöstraff pga många timmar på dagis-stadiet.

      Radera
    3. Ska man bli pappa får man fan ta ledigt också. Inte jättesvårt.

      Det handlar såklart inte bara om stackars kvinnor som måste dra hela lasset utan även stackars män som faktiskt missar sina barn. Lägger till detta då jag vet att vissa på internets går bananas om något som liknar jämställdhet yttras men då har man missat poängen.

      Radera
    4. Jag tycker föräldraledighet är en sån ynnest även om jag inte tror att hela föräldraskapet hänger på tid tillbringad med spädbarn. Min man såg till att allt funkade i minst ett halvår efter förlossningen. Jag är bara glad att hans egenföretagarliv och vår gemensamma inställning att skita i normer möjliggjorde en hyfsat behaglig omställning till föräldrar. Det låter kanske som en liten sak, men jag tycker att dessa normer försvårar i onödan, och leder till att pappor jobbar mycket första året eller att mammor känner att de borde börja jobba (heltid!) efter ett halvår. I slutändan handlar det om Arbetslinjen.

      Radera
  5. Vilket underbart inlägg ! Det första jag börja göra när jag blev semi FIRE (2018) var att ägna mycket tid utanför familjen, till föräldrar och syskon med familjer ( de blev verkligen överraskade...tråkigt på ett sätt då inser man vilka felprioriteringar man gjort när man är inne i hjulet) Jag har transfomerats till en riktig matmor och bjuder på släkmiddagar ( 3-rätters) med tjälknöl(älgstek som tillagas långsamt) samt annan slowkcooking). Började också ägna mer tid till min egen friskvård( mat och motion) som många i FIRE också gör. Jag har inte missat någon begravning men hoppat över en del skolavslutningar, luciafirande på dagis/skola mm eftersom jag inte fick ledigt från jobbet eller ens försökte, sorgligt, den tiden kommer aldrig igen. Försöker nu rädda nästa generation med FIRE "utbildning"./ kram Catarina

    SvaraRadera
    Svar
    1. "Försöker nu rädda nästa generation med FIRE "utbildning" Och hur går det? Jag märker att mina barn tagit till sig rätt mycket alltså, trots att jag försöker avhålla mig från allt för mycket predikan vid köksbordet. Exempelvis lobbade jag utan alltför mycket motstånd igenom ytterligare ett utlandsfritt år 2020 - det hade inte funkat pre FIRE.

      Radera
  6. Jeg har alltid jobbet i it-produksjon - utvikling, drift og vedlikehold av store systemer, det er en del av it-verdenen hvor alle er så beroende av din arbeidsinnsats at du reelt blir slav. Flere av mine arbeidsgivere har nektet meg å gå i begravningar, men jeg har gått endå, den ubalanserte maktrelasjonen er så tydelig at det er lettere å stå opp for seg selv.
    Min nåværende arbeidsgiver har velferdspermisjon som innebærer at du kan selv bestemme om du skal gå i begravning, på møte på skolen eller til tannlegen. Det har til nå også vært mulig å være på jobben som alvorlig syk, selv om du ikke produserer mye.
    Det er ofte slik at en i ettertid gjerne skulle gått i begravninger som man velger bort. Det er svårt å sette seg i den sinnstemning en var i da en tok valget. Jeg tenker at det er normalt med en grad av konflikterende kjenslor og at en kanskje ikke kjenner seg selv før man får testet svåra situasjoner ;)

    Ann (barfot-psykolog ;) )

    SvaraRadera
    Svar
    1. @Ann: "Flere av mine arbeidsgivere har nektet meg å gå i begravningar, men jeg har gått endå, den ubalanserte maktrelasjonen er så tydelig at det er lettere å stå opp for seg selv." Det låter ju helt urballat. Vi svennar som har en bild av norsk arbetsdag som: 10:00 Inn på kontorett. 11:00. Lunsj. 13:50: Ut ur samme kontor, gå på tur. Där fick jag mig en reality check.

      Radera
  7. När min absoluta favoritperson dog, var jag på andra sidan jorden och pluggade. "Visste" innan jag åkte att hon kommer dö när jag är borta o flyga hem på 35h var aldrig ett alternativ. Vilket vidrigt avsked!! Jag ångrar inte mitt val, 7månader där var värt det, men det blev heller aldrig något riktigt avslut med favoriten. Och jag saknar denna person så det gör ont ibland. Men jag lever med vetskapen om jag spenderade så mycket tid jag kunde med henne o sista julafton, hon o jag själva på boendet när övriga släkten åt julbord är ett fint minne. Detta inlägg år kanske också en påminnelse om att jag nu 2.5år senare borde lyssna på hennes begravning som finns inspelad? Tack! Tar emot men kan nog vara bra.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Aaargh vilket dilemma. Jag tror inte din favoritperson hade uppskattat heller att du valt bort din utvecklande resa och härligt att ni fick en sista högtid tillsammans hela familjen. Lyssna på en begravning? Du menar en film antar jag. Det tycker jag du ska göe!

      Radera
  8. Ja tyvärr, trots att jag aldrig arbetat mer än 50%. ibland har man tiden men med Vissa arbeten kommer man ändå inte loss. min mormor gick bort tidigt en morgon och hela släkten kunde samlas vid hennes dödsbädd och sedan umgås. Även om dödsfallet i sig inte var så traumatiskt utan snarare väntat så var det just det med avslut. jag arbetade som receptionist då och tyvärr fanns ingen vikarie så det var bara att stanna på jobbet. Lustigt det där med "okvalificerade arbeten", även om sysslan inte kräver ngn omfattande kompetens så är man så låst i sådana yrken, när man väl jobbar. arbetade ofta även vid sjukdom då vikariebristen alltid var ett problem, en gång jobbade jag utan röst, spännande värre....

    SvaraRadera
    Svar
    1. Alltså 1) Du måste känna viss aversion mot just den arbetsgivaren i efterhand? Även om det var en mormor inte en äkta hälft så vittnar det om rätt taskig personalpolitik och medmäänsklighet att inte bara LÖSA SKITEN när det gäller Döden. 2) Jag är mycket nyfiken på hur du löste det utan röst. Morse med pennklick?

      Radera
    2. 1, Ja, det var lite slit och slängmentalitet på personalen men bra betalt för lite arbete... med facit i hand hade jag nog kunnat vart tuffare och sagt till bemanningsfirman "fixa det", men hade ju klart uppskattats med lite mer flexibilitet från deras sida.
      2, ja det var till att väsa i telefon och hoppas på att slippa knutor på stämbanden, besökarna kunde jag ta emot med leenden och tydliga gester, lägligt nog jobbade jag på ett ställe förbundet med läkemedelsindustrin, skrattade inombords över ironin

      Radera
  9. Jag ska faktiskt på min mans mormors begravning imorgon. Hon blev 95 år. Tänkte först inte gå för jag hade inte så många semesterdagar tänkte jag (skäms lite nu när jag läser inlägget) men min svärmor bestämde att "nu tar du semester!" Och det är jag glad för. Lätt att glömma bort viktiga saker när en har smalt perspektiv på allt i ekorrhjulet.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jamen det är ju detta jag menar Ingrid, att vår samhällsnorm är att man inte tar ledigt vid "perifer" persons bortgång, om du tillåter att jag kallar din mans mormor det. Det man glömmer är vad Junifer ovan säger att en död handlar inte enbart om att person A tar avsked av person B, utan en begravning är en ritual och ett sätt att umgås i en familj och i en samhällskontext. Det är våra ritualer som definierar oss som människor. Ett jättegammalt (höll på att skriva tusenårigt men blev lite osäker på vår begravningshistoria, antar att den är tusenårig) sätt att bilda ett delikat trådverk mellan släkt, vänner, bekanta som är viktigt. Åtminstone viktigare än att sitta i möte och glo på powerpoint.

      Radera
  10. Jag har klarat mig från att ta fel beslut i sådant läge. Det skötte min mamma däremot om när morfar dog när hon bestämde att de skulle ha begravning innan jag kommit hem från språkresan. Nu var vi inte så nära varandra han var mest en tjurig gubbe som körde traktor och sov middag på soffan så jag kan inte säga att jag saknar den begravningen.

    En annan ”finess” med att gå på begravning är att man får minnas alla andra begravningar man varit på. Ett sätt att minnas tillsammans med sina nära och kära. Ett sätt att sörja vidare dem som kanske varit undanstoppade i minnenas arkiv ett tag. Själv går jag på mina första svärföräldrars begravning varje gång, förmodligen för att jag hade levt med dem ganska länge och att de gick bort i en olycka båda två samtidigt. Sedan slutade äktenskapet ett halvår senare dessutom.

    SvaraRadera
  11. "En annan ”finess” med att gå på begravning är att man får minnas alla andra begravningar man varit på. Ett sätt att minnas tillsammans" Ja du har helt rätt, smart. Det har jag inte ens tänkt på. IGMR talar ju ofta om Memento Mori och det är ju det man annars aldrig får göra i "dagens samhälle" - det ska bara rusas fram till nästa Nextopia-punkt, konsumeras satan och vara glad och problemfri.

    SvaraRadera
  12. Kanske en dum fråga men skulle inte din svägerskas svärmor kunna vara din mamma?

    SvaraRadera