Mitt Äfventyr

Ni kanske undrar hur min resa gick hem från Malmö i söndags? Jo gott folk, det ska jag berätta:

Jag lämnade familjen IGMR redan en och en halv timme före tågets avgång för att riktigt vara säker på att komma i tid. Eftersom jag har såväl uselt lokalsinne som grandios personlighetsstörning irrade jag bort mig redan på väg till busstationen och fick ta en senare avgång. Men det var ju ingen fara, jag hade fortfarande en kvart till godo när jag väl kom fram. Trodde jag.

Men mitt tåg lyste med sin frånvaro på stora avgångstavlan och efter att ha konsulterat SJ-disken visade det sig att mitt tåg redan gått och att jag blivit meddelad den förändringen per mail för en dryg månad sedan*. Typiskt när jag för en gångs skull köpt första klass och därtill förköpt mat. Efter att ha fått ett obalanserat utbrott diskuterat igenom saken med representanten från SJ löstes det med att jag fick ta ett så kallat Snälltåg en timme senare. Om du undrar vad ett Snälltåg är kan jag meddela att det inte har något med sinnelaget att göra utan är en beteckning för ett tåg som troligtvis togs ur bruk av SJ för runt 35 år sedan (jag kan vagt minnas tågtypen från min barndom, ni vet där man tror att man ska dö av utsug när man går mellan vagnarna) för att idag tjäna som transportprodukt åt något perifert tågföretag vars affärsidé är att inte städa toaletterna och att spela Scorpions på högsta volym i en restaurangvagn som dekorerats med gulsolkade bordslampor och Gustav Fridolin i ett hörn.

Any Heuw, precis när jag bänkat mig i den transsibiriska sovvagnskupén och gottat mig åt att jag verkade ha fått den för mig själv, kliver en elegant asiatisk kvinna på med två välstrukna gossebarn i fyra respektive tioårsåldern. Hon säger på engelska att hon ska hjälpa sina föräldrar på tåget och undrar om jag kan vakta barnen så länge. Jag säger ja och hon försvinner. Barnen visar sig vara från Thailand och jag förstår på den äldste att de är på någon form av Skandinaviensemester i samband med ett besök hos en släkting i Schweiz (apropå Gustav Fridolin). Vi börjar umgås genom att rita och vika flygplan. Den äldre pojken skriver söta små frågor som jag ska svara på bland annat den nedan som han fnissade vansinnigt mycket åt när jag gav honom jakande svar.

Men sedan händer något. Godis åker fram. De petar i sig i en rasande fart och inom loppet av några minuter...

 ...ballar det ur. Ja, jag vet, sockerchock är en myt men säg då att de drabbades av tillsats-chock då, för något gick snett. Den lilla kastar sig helt omotiverat över den stora och börjar puckla på honom med knytnävar allt medan han skrattar så ondskefullt det nu går att skratta ondskefullt när du är ett bedårande litet gossebarn. Den stora verkar luttrad och boxar bort honom med någon form av MMA-skills så att jag fruktar för blodvite men den lille verkar inte fatta vinken utan fortsätter att varva sina hysteriska utfall med att helt otippat börja kasta saker i min väska, exempelvis pennor utan kork och blöta servetter. Att misshandla sin bror är väl en sak, men att kasta bläck i min vintage Longchamp är inte ok.

Jag börjar alltså tröttna på att vara Mary Poppins och undrar när morsan ska komma tillbaka. Tåget har dessutom börjat rulla ut från stationen så jag undrar om jag fallit offer för en sorts illvillig scam - hon var helt enkelt less på dem och antog att jag var en barnatörstande singelkvinna och att detta skulle vara en bra lösning för oss alla. När jag reser mig upp och kikar ut i korridoren ser jag till min förvåning att såväl morsa (eller "moster" som ett av barnen upplyst mig om) som hennes föräldrar, sitter i kupén bredvid, nöjda och leende. Alltså, what? Glöm det, jag har haft min beskärda del av au pair- upplevelser med såväl egna som andras barn så jag tar mitt pick och pack och tar mig till en kupé längre ner i korridoren där det sitter två vuxna och samspråkar.

Det visar sig vara en ung australiensare som är ute på sin första utlandsresa och en 50+ bosnisksvensk rekryteringskonsult som precis som jag missat att vårt tåg till Stockholm blivit tidigarelagt så vi kunde enas om att SJ var dum (det faktum att han och jag var de enda - vid sidan av en gammal tant - som missat att tåget var tidigarelagt en timme bevisar ingenting). Sen har vi en så härlig resa. Vi pratar konstant hela vägen upp till Stockholm (vilket i Snälltågsvärlden betyder en eon) och jag får veta hur det var att leva i krig, hur Jung påverkat tarotkortens utformning och jag var enligt honom Drake (alltså inte "en drake") med syfte att i ord och bild ägna mig åt altruism. Hallå! Bloggen är i ord och bild och jag tycker själv att jag är god som få som delar med mig av mina tvålrecept.

I Linköping blir det knökfullt och eftersom vi egentligen inte har några platser får vi lämna kupén och jag glömmer min sladd och får tillbaka den igen och vi sätter oss i restaurangvagnen och då har vi kommit in på konceptet lycka och självförverkligande så det blir inte bättre än att jag drar upp min presentation från Camp FI och innan han vet ordet av har jag skräddat en FIRE-kostym till honom komplett med namngivna fonder och sparkvotsmål. Som tack erbjuder han mig en cigarr.

Den bleka höstsolen skiner genom de smutsiga rutorna, en parodiskt sur tågvärd drar omkring på en dammsugare och ur högtalarna skrålar Roxette, varvat med brutalt hög och omotiverad trafikinformation på svenska och engelska ungefär var femte minut. Vi enas om att det måste röra sig om ett sadistiskt grepp från tågledningen i syfte att avbryta all form av kommunikation mellan resenärerna. Vi blir utkörda från restaurangvagnen och knör oss in mellan en ung dramatiker (hur jag vet det? Hon satt och skrev manus) och en Claude Marcus-kopia som gick av i Flen men höll på att glömma sin iPad och när jag påminde honom höjde han sin golfklubba (?) i en jovialisk tackgest och sen fick jag gosa med en fluffig pudel.

Any Heuw, min poäng är som vanligt att denna dag påminde mig om FI-life vs. mitt tidigare liv. Om mitt tidigare liv var en X2000-resa i ordnad första klass är mitt liv som semi-FI ett skakigt och kantstött äfventyr, komplett med drakar, bedrägligt söta gossebarn och nya vänner med cigarr.

När jag till slut kom hem efter elva timmars resa var jag trött, full av intryck och lycklig. Ungefär så som jag hoppas att jag ska känna på ålderns höst. Men nu har jag en ordningsfråga till er med Nordea för det var den bank min cigarrkompis hade. Kan det verkligen stämma att de bara har en indexfond i sitt utbud och då Nordea Indexfond Global med 0,40% i avgift?

Mvh/
FruEfficientBadass

* Dessvärre verkade detta stämma, hatar när leverantören har rätt. Jag hade registrerat detta mail som ett vanligt reklamutskick från SJ och inte ägnat det en tanke. Det jag kan tycka är lite konstigt är att de sms-biljetter som skickades mig dagen innan avresan visade den felaktiga avgångstiden. Vem tyar conflicting messages liksom?