En spännande bankupplevelse

Som jag tidigare nämnt läcker vårt tak. Det rör sig om cirka 300 m2 tegeltak, ålder 60-70 år, vet inte så noga. Det läcker på två ställen i anslutning till "dalrännor" (fråga inte, för jag har ännu inte fattat vad det är) och för att åtgärda dessa måste ställningar resas runt stora delar av huset och runt 25% av taket måste bytas ut för att säkra dessa "dalrännor" (jag kan inte sluta sätta citationstecken runt "dalrännor"). M a o: Vi bedömer inte detta som ett frugal style DIY-projekt eftersom jag liksom har kommit att gilla min man (det var ju ett arrangerat äktenskap, men jag lovar, efter 15 år sätter det sig) och ogärna vill se honom som en blöt fläck på marken efter att ha vipplat av taket eftersom han troligtvis skulle komma att balansera runt med ett jutesnöre mellan sig och skorstenen som säkerhetslina, gissningsvis utan ställningar.

Och samtliga fyra takläggare vi sent omsider lockat till oss för estimat (i Hudik måste man liksom arrangera ett litet bullkafferep och sjunga sirenska lockrop för att de ska kunna göra avbräck i vad-de-nu-gör för dylika aktiviteter) är eniga om att takteglet är tunt som löv och inom en 10-20 år kommer att behöva bytas oavsett. Kostnaden för att dra upp ställningarna vid två tillfällen > kostnaden att göra hela taket på ett bräde. Dessutom vill vi byta till plåttak (i tegelimitation) och då måste man göra hela eftersom det inte blir så snyggt att blanda tegel och plåt på ett och samma tak. Så vi har beslutat oss för att göra hela taket so help me god.

Så här ser en kostnad på 300 000 kr ut. EFTER rot.

Eftersom jag är så ödmjuk kan jag erkänna att det kanske inte var helt optimalt att ha 95% i aktier när takrenovering stod i farstun. Hade jag varit synsk hade jag plockat ut 300 000 kr i början av året och finansierat taket med dessa pengar. Men nu är jag dessvärre inte synsk och till mitt försvar får jag säga att jag faktiskt inte förstod vidden av takproblemet. Fram tills helt nyligen har det räckt med att tömma ett litet tvättfat på vinden några gånger per år. Men i vintras eskalerade det och nu är hela vårt hobbyrum täckt i plast. Och ja, det bereder mig alltid nöje att få höra min man skandera "vad var det jag sa" apropå vårt eviga trätoämne "hur mycket ska man ha placerat" så jag bjuder på det. Jag gör som frugal weirdos gjort i alla tider: Jag anpassar mig. Jag inser vad som behöver göras: Vi behöver ta ett banklån.

Varför? Slakta fonder i detta läge innebär en alternativkostnad som med största sannolikhet är större än pengen att till 1,9% ränta ta ett lån under 3-4 år, kostar motsvarande en Kina-take-away per månad för en familj om fem, för att sedan amortera av skiten under en kortare period när börsen gått upp (?) igen. Man kan ha åsikter om detta, men så har vi valt att göra. Och nu var detta ett jättelångt intro för att komma till själva inlägget:

MÖTET MED BANKEN NÄR DU SAKNAR FAST INKOMST

Wuahahahaaa! Mitt nemesis encounter: Ögonblicket jag väntat på sen jag lämnade systemet för snart två år sen. Den brutala konsekvensen av att lämna båset i förtid. Nu har ju i och för sig min man en deltidslön och för tillfället löpande konsultarvode från sin förra arbetsgivare och efter att ha sammanställt ett Excelark med våra tillgångar tänkte vi att ett lån på ynka 300 000 kr på ett i övrigt obelånat hus (vars marknadsvärde visserligen är i Hudikmått, men säg 1,5-2 miljoner?) skulle vara en promenad i parken.

ICKE!

Det här är superintressant tycker jag. För fordom, när vi var consumer suckerz extra allt och drog in feta tjänstemannalöner, då var det promenad i parken. "Välkomna, låna på, låna mer, ska ni inte ha lite konsumentkreditlån när ni ändå är i farten, vavava?". Då levde vi från lön till lön och hade någon av oss förlorat vår inkomst hade vi haft klara problem att klara av ens våra räntekostnader. Idag är vår privatekonomi av ett helt annat slag. Om vi exkluderar börsplacerat skulle vi klara oss i uppskattningsvis två år, även utan min mans inkomst. Med min mans inkomst = 4 ever. Om jag dessutom börjar gigga mer, ännu mer 4 ever. Och även om börsen fortsätter ner och aldrig återhämtar sig, räknar jag med att åtminstone 1/4 finns kvar och det ger oss ännu mer slack. Säljer vi bostaden i Stockholm, även med kraftigt reducerade priser på bostadsmarknaden, är vår ekonomi oslagbar.

Detta var banken ointresserad av. Det enda vår lokale banktjänsteman ville göra var att slå in våra bruttoinkomster i sin snurra och han återkom om och om igen till samma slutsats: Vår hushållsekonomi var i moras. Enligt hans kalkyl "går vi back" dryga 3 000 kronor per månad. Jag var själv inte med vid bankmötet, men min man påpekade försynt att det var underligt, för vi upplevde inte att vi gick 3 000 back varje månad. Tvärt om, sa han, får vi rätt mycket pengar kvar varje månad efter att allt är betalt.

Om detta brydde sig banken intet. Varför lyssna på den potentielle kundens specifika scenario när du har schablonkostnader från...ja varifrån? Konsumentverket? Jag har ju tidigare skrivit om att vi som familj kostar runt fyra tusen mer än existensminimum. Och det är när vi lever vidlyftigt, skulle vi behöva kan vi dra ner ytterligare och kanske till och med hamna under existensminimum. Men det fanns uppenbarligen inget frugal weirdo mode i hans snurra.

Nu fick vi ju lånet ändå (han var förvisso tvungen att ta upp vårt fall med sin chef och göra ett undantag i regelverket) och det kommer, under loppet av fyra år, kosta oss 20 000 kronor totalt om räntorna ligger kvar runt 2% (och då står pantbrevet för nästan hälften). Så det här är ingen snyfthistoria och en vädjan till er att börja klicka på de lättklädda damerna som utgör den perfekta annonsmatchningen här på bloggen, utan bara en illustration av komiken när en FIRE-familj möter Systemet. De tog också en UC på oss. Jag undrar hur det ser ut från bankens perspektiv? Maximal kreditvärdighet (jag har själv kollat), inga UC:s så långt ögat kan nå och ett rätt fläskigt bostadslån sen tidigare parat med inkomster som skulle få en deltidsarbetande barnskötare att titta bort. Diskrepansen i bankernas finansiella analys av privatpersoner är så stor också - jag menar, vi har lån på miljonbelopp på vår stockholmsbostad men där är banken helt fine med att vi tjänar i nivå med att inte få ta ett lån på trehundra papp. Det är alltså nålsöga att komma in, men väl inne: No Questions Asked.

Vidare tycker jag att "fast inkomst" i dessa permitteringstider är ett något svajigt kriterium. Är det inte större risk att låna ut mycket pengar till ett high maintenance-hushåll utan skyddsnät än att låna ut ett litet belopp till ett frugalt hushåll med hängslen, livrem och silvertejp? Just sayin'. @Kuckelimuck bank: Ni kanske borde ta en workshop kring den där snurran.

Men det gav mig en tankeställare. Och det jag vill skicka med er i dagens inlägg är detta: Innan ni drar ur pluggen, se till att ha lånen i ordning. Är du missnöjd med kucklimuck banks låneservice (så som vi var med Swedbanks avseende stockholmsbostaden) - byt till SBAB i god tid innan för de kommer inte vara lika välvilligt inställda när du sen presenterar din inkomst på lösa antaganden om dina framtida gigg. Vet du med dig att du vill köpa ett litet torp i skogen för att ha dina getter i, skaffa det innan (såvida du inte cashar in). Större renoveringar på huset som du inte vill ta ISK:en till: Få papprena iordning. För du vill inte vända dig till något av de låneinstitut som inte kräver fast inkomst, minns inte namnet nu, men det går en reklam på TV med backslicken som hånar en tjej för att "hon inte har något riktigt jobb". Troligtvis är han ansiktet utåt för ett låneinstitut som "inte har riktigt konkurrenskraftiga räntor", då måste du till någon av de etablerade drakarna a.k.a. vanliga banker/SBAB.

Självklarheter naturligtvis, och jag visste ju detta redan på förhand. Men jag skickar ut den bara, tugga i er.

Mvh/
FruEfficientBadass